Bild: Pixabay

Samhälle Att göda ett konstruerat kulturkrig mellan den som bor tätbebyggt och den som väljer glesbygden är en återvändsgränd. Snarare än tyckare som fiskar billiga poänger behövs en diskussion om samhällsbygget, skriver Daniel Mathisen.

Slamret från en buss som lämnar hållplatsen. Byggsäckar, elsparkcyklar och människor trängs längs trottoaren. Rastlösa, stressade själar som ska vidare, bort, någon annanstans. Så länge mänskligheten bosatt sig i tätbebyggda kluster har staden varit en projektionsyta för våra rädslor, drömmar och fördomar. Ömsom urban dystopi, ömsom platsen för hoppet om ett annat liv.

Debatten om hur vi bor och med vilka byggklossar vi skapar samhället har fått nytt bränsle under coronaåret. Hur vi jobbar, var vi kan jobba, har blivit pandemins stora vattendelare. Den med privilegiet att styra arbetstiden och jobba på distans har kunnat ta sin tillflykt till lantstället. De allra flesta saknar den möjligheten. Någonstans där ute i myllan har tanken om att sticka från stan slagit rot.

Björn Wiman skrev nyligen om hur “avskyvärt”det är att bo i en stad och varför det naturliga är att söka sig till obebodda marker. Efter serietecknaren Mats Jonssons intervju, som framför allt handlade om hans nya bok, utlöstes en förvirrad debatt om varför städer i allmänhet och Stockholm i synnerhet är något konstigt och avvikande.

Staden provocerar för att den inte låter sig ringas in så enkelt.

Stadens själva väsen tycks provocera.

I miljödebattören David Jonstads senaste bok, Meningen med landet, skildrar han familjens flytt till en gård i Dalarna. Får som matas, ved som staplas. Jonstad har gjort sig känd som en kritiker av det moderna samhällets allt större komplexitet. I böcker och artiklar driver han tesen att modernismen som idé är ett blindskär och att var och en av oss gör bäst i att dra oss undan och bli självförsörjande. Först då kan klimathotet avvärjas och samhället bli mer hållbart.

Han är inte ensam. I debatten om hur vi ska tackla klimathotet återkommer tanken om att skala ner samhällets ambitioner och återgå till ett enklare liv. Ibland låter det som om det urbana sättet att leva skulle vara något onaturligt. Som om det är en tillfällig parentes, att människors naturliga tillstånd är att klafsa runt på en leråker eller bedriva boskapsskötsel.

Men man kan fråga sig hur radikal idén om att lämna bebyggelsen egentligen är. Det antimodernistiska projektet, antistaden som idé, är i bästa fall rosenskimrande naiv, i värsta fall tondöv för klasskillnader. Argumentationen präglas av blindhet inför frågor om villkor, makt och ekonomiska strukturer. Det stressfria livet och flykten från lönearbetet liknar mer ett individualistiskt, egocentriskt befrielseprojekt.

Att välja bort något för att det går, för att de ekonomiska möjligheterna finns, är i grunden en livsstilshandling utifrån en maktposition. Och det saknas knappast inspiration. Teveserier, böcker och influerare lockar med jordiga händer, patinerade plankgolv och ett förföriskt lugnt långt från allt slammer och buller. Under förevändningen att det är hållbart sägs det också ta fram det bästa i oss. Därmed kan vi, underförstått, både hitta oss själva, bli lyckligare, och fixa klimathotet. Det där andra livet är med andra ord en sinnrikt förpackad produkt att konsumera – för den som kan.

Staden provocerar för att den inte låter sig ringas in så enkelt. Du kan ta ögonblicksbilder, visa upp en del av den, men omöjligen summera alla delar. Flykten från staden hänger därför ihop med jakten på autenticitet, till något som uppfattas som på riktigt. Men varken staden eller landet är statiska tillstånd, utan platser som hela tiden återföds. Samhället flyter och skiftar karaktär. Vårt ambivalenta förhållande till städerna handlar kanske om att så många föddes på andra platser och gjorde staden till sin egen först senare i livet. Den blir till ett slags uppsamlingsbassäng för generationers livsresor, som nålar på en karta som summeras. Eller med författaren Per Anders Fogelströms ord ur I en förvandlad stad:

Staden som somnar på kvällen är en annan än den som vaknade på morgonen. Något har byggts och något har rivits. Någon har fötts och någon har dött. Förändringen pågår oavbrutet och det som en gång fanns ska aldrig komma tillbaka.

Själv föddes jag i ett litet nordnorskt fiskesamhälle. Som fyraåring flyttade vi till Västerbotten, först Umeå och sedan mindre samhällen längre inåt landet. Som tolvåring hamnade vi i en kranskommun till Stockholm och i vuxen ålder flyttade jag till dess centrala delar.

Men bara för att jag trivs i staden har jag inga illusioner om att det valet, eller den livsstilen, på något sätt är en radikal handling eller en lösning på strukturella problem. Jag, liksom alla andra, ingår i ett större socialt och ekonomiskt sammanhang. Och hur gärna vi än vill kan vi liksom inte fly undan vare sig kapitalism eller klassamhälle.

Sociologen Zygmunt Bauman beskrev modernitetens allt tvärare kast under 1900-talet som en flytande modernitet. När gemenskapen hela tiden rör på sig, skiftar karaktär, blir det också mycket svårare att fånga den där autenticiteten. Den tycks glida oss ur händerna. Bauman utvecklade tankefiguren retrotopia för att förklara ett föreställt, förfalskat förflutet där allt var enklare och mer självklart. Retrotopin är ett slags psykologisk nostalgitripp till ett tillstånd som egentligen aldrig funnits, mer än i våra medvetanden.

Bauman menar att retrotopin är en form av upp-och-nedvänd utopi, en framtidsdröm på utflykt i historien. Men sagostunden om det förflutna bygger också på idén om att gårdagens självklarhet bygger på ett ”vi” och ”dem”. Det retrotopiska urtillståndet förutsätter att några ingår på bekostnad av andra.

Hur vi ser på staden är en förlängning av existerande normer och maktstrukturer.

Det är ingenting nytt. Hur vi ser på staden är en förlängning av existerande normer och maktstrukturer. Ett exempel är fenomenet med så kallad white flight i USA från femtiotalet och framåt. När den vita medel- och överklassen fick afroamerikanska grannar inpå knuten gick flyttlassen från de urbana naven – Cleveland, Detroit, Oakland, Kansas City – till de symmetriska villamattor som ringade in storstadsregionerna. Att dra från stan blev ett sätt att fly undan sociala problem, klassklyftor – och icke-vita.

Inte sällan har kritiken mot städerna rymt ordentliga doser av mer eller mindre dold rasism. Personer i maktställning har använt metaforer och signalord – urbant sönderfall, moraliskt förfall och smuts – om storstadslivet för att trycka på rätt knappar. När Ronald Reagan kallade stadsgator för brottsbefläckade ”djungelstråk” visste han mycket väl hur människor skulle reagera. Och vilka som skulle ta till sig budskapet.

Motsättningen mellan stad och land har blivit en tacksam projektion att använda, inte minst politiskt. Sverigedemokraterna har gjort det till en paradgren att framställa det urbana som något osvenskt, en plats där medie- och kultureliten konspirerar mot det riktiga Sveriges intressen. Ebba Busch använder regelbundet termerna ”verklighetens folk” och ”hjärtland” för att upprätta en kontrast mellan destruktiv urbanitet och nationalromantisk glesbygd. Underförstått: vi vet minsann hur det egentligen är.

Falskbilderna används effektivt för att förflytta debatten: från ojämlik fördelning av inkomster och förmögenheter, till konstruerade motsättningar mellan exempelvis infödda och invandrade. Att bo i en stad är inte att tillhöra en klass i sig. Städer rymmer både arbetar-, medel- och överklass. Däremot har ekonomiska strukturer skapat ojämlikheter som kommer till uttryck i allt från bostäderna vi bor i som gatorna vi går på. I dag är de centrala delarna av städerna i allt högre grad reserverade för den med rätt inkomster, bakgrund eller kontakter. Med andra ord: stora delar av staden är bara tillgänglig för den med rätt privilegier.

Liksom samhället i stort handlar makten om staden om en kamp mellan motstridiga intressen. Under nyliberalismens decennier sattes tilltron till att marknader bäst kunde organisera samhällslivet. Att existera i en stad blev en fråga om att vara lönsam, att konsumera och att generera vinst. I dag är stadens största problem är att den misslyckas med sitt grundläggande uppdrag: att få alla människor att rymmas, känna sig hemma och mötas. Långa bostadsköer och svindlande bostadspriser tvingar i dag människor, mot sin vilja, att lämna staden. Inte som en livsstilsmarkering eller en Walden-osande tillflykt, utan som en ekonomisk realitet.

Att ställa stad mot land skyler i själva verket verkliga, materiella motsättningar. Mellan den rikaste procenten å ena sidan, arbetar- och medelklassen å andra. Skrapar man på ytan framträder i stället en helt annan bild. Problemen i bruksorter är ofta rätt lika de som finns i storstädernas förorter. Det är mer som förenar än splittrar människor i miljonprogrammens loftgångar och människor på platser där butikslokalerna i centrum gapar tomma. Marknadens reträtt har skapat tomrum – både fysiskt, ekonomiskt och socialt – utan att kompenseras av en offentlig närvaro.

Den som har råd kan betrakta staden med blaséartad, retrotopisk blick och längta bort till grönskan. Men den ensamstående föräldern i ett miljonprogramsområde har varken tid eller pengar att rycka upp livet och bli självförsörjande. Att låtsas som om ekonomiska skillnader inte existerar och dra till landet trollar liksom inte bort människorna. Som Teju Cole skriver i romanen Open City: ”Saker försvinner inte bara för att du väljer att glömma dem.”

I den nyutgivna svenska översättningen av Metropolis – historien om mänsklighetens triumf drar författaren Ben Wilson en lans för staden som ekonomisk, social och politisk arena. Hans poäng är att städernas själva karaktär skapat förutsättningar för människor att samlas och organiseras, för innovationer och för nya sätt att leva. Täta samhällenoch den så kallade ”klustereffekten” tvingar helt enkelt människor att mötas, trängas och hitta nya sätt att lösa gemensamma problem. För den som inte passar in eller känner sig hemma på födelseplatsen blir staden också en chans att återuppfinna sig själv. Det nya sammanhanget öppnar upp andra, självvalda gemenskaper.

Men Wilson menar också att faktorerna som gjort städerna framgångsrika – tätheten, närheten – undergrävts av fossilsamhällets framväxt. För i samma ögonblick som vi fäste våra förhoppningar till bilen som civilisationens triumfvagn ökade vi avstånden. På bekostnad av inte minst klimatet. Att var och en av oss ska driva eget, se om vår egen täppa, är knappast lösningen på kollektiva problem. Det är också galet att tro att lösningen på klimatkrisen är att flytta till landet och bli självförsörjande. Ingenting tyder på att klimatfrågan försvinner för att människor bor mer utspritt.

För hundra år sedan revolutionerade vetenskapen, industrin och teknologin människans sätt att leva. Men det var människor som gick samman och krävde vettiga arbetsvillkor, välfärd och värdighet som byggde livet som vi känner det. Den insikten är viktig. Tron på framsteg och innovationer, på att morgondagen kan bli bättre, handlar inte om att överlåta utvecklingen till vinstintresset eller marknadskrafterna. Menar vi allvar med att verkligen ställa om, att verkligen avveckla klass- och fossilsamhället, gör vi bästa att göra det tillsammans.

Det finns också en annan väg för staden. Som prioriterar kollektiva nyttigheter. Som låter människor existera i sin egen rätt. Nyligen röstade Berlinborna för att expropriera uppemot en kvarts miljon lägenheter som ägs av privata bolag. Förhoppningen är att kunna hålla nere hyrorna. Hur vi bor tillsammans är ingen naturlag, det går att göra annorlunda. Men städerna kommer inte ändra karaktär och bli jämlikare eller grönare av sig själva. För det krävs en kombination av kollektiv överlevnadsinstinkt och politisk organisering av människor som i dag knuffats ut till marginalerna. För att nå dit krävs en omfördelning av ekonomisk makt och ett återupprättande av allmänintresset.

Samhället är varken en linoljedoftande allmogesaga eller en skinande, teknologiskt fullbordad metropol. Det är i själva verket ett ofullständigt projekt som ständigt omprövas och stöts mot nya insikter. Därför handlar det inte om att vare sig underkänna det urbana eller det lantliga. Snarare måste vi förstå de grundläggande villkor och strukturer som möjliggör – och hindrar – människor. Det är inte ett problem att somliga av oss bor tätbebyggt, medan andra väljer de fria vidderna. Problemet är att vi lever i en kapitalistisk världsordning som skiktar våra livschanser efter bakgrund – och upprätthåller klimatkrisen för att fossila bränslen är lönsamma.

Att göda ett konstruerat kulturkrig mellan den som bor tätbebyggt och den som väljer glesbygden är en återvändsgränd. Snarare än tyckare som fiskar billiga poänger och klick på betraktelser ur storstadslivet behövs en diskussion om samhällsbygget. I staden, i bruksorten, i glesbygden. Som i stället för att teckna motsättningen baserat på befolkningstäthet tar avstamp i klassamhällets konturer. Som tvingar var och en av oss att rannsaka den egna positionen, de egna privilegierna. Och som drar slutsatser om hur städerna – och samhället – kan bli jämlikare.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook