Bild: Pixabay

Näringsliv Det svenska riskkapitalet tar inte några större risker. Investerarna främjar inte längre tillkomsten av nya produkter, som Sverige ska kunna konkurrera med. Och AP-fonderna är inte heller någon draghjälp för svensk industri, skriver Björn Elmbrant.

Nu sägs det att en återhämtning är på väg. Börskommentatorer världen över jublar inför nyheten att Storbritannien ska börja coronavaccinera. ”Så blir du börsvinnare på vaccinet” lyder en rubrik i Expressen.
Återstår de sjuka.  Segern är knappast vunnen, när smittspridningen och dödstalen just nu når nya rekord i USA och delar av Europa. Och när man kan misstänka att det kan dröja till nästa höst eller kanske ännu längre innan vaccinerna fått någon synlig effekt på hela befolkningen.
Innan dess kommer många länder förmodligen ännu en tid tvingas till nya större eller mindre nedstängningar av sina ekonomier

Och även om vaccinvågen blir en framgång, att många blir friskare och andra kan bryta sina karantäner finns det några jobb att gå tillbaka till?  Europa genomlider sin värsta recession någonsin, med fallande tillväxt i flera av våra viktigaste exportmarknader.
Omställningen från en djup ekonomisk nedgång till en postcoronatillvaro kan bli en utdragen process.  Finns det något vaccin för småföretagare som tappat sugen?
Pandemin har gjort att miljarder av skattebetalarnas pengar flödat in i hål som dykt upp i företagens bokslut. Det är bra.
Samtidigt är det hög tid att vi börjar diskutera nästa steg – att staten tar ansvar för en industripolitik som skapar nya långsiktiga, lönsamma och innovativa företag.

Kajsa Borgnäs har beskrivit behovet i sin rapport En geostrategisk industripolitik för Europa (Arena Idé).
Hon menar att USA och Europa måste ta sig i kragen för att möta konkurrensen från Kina. Där har man på några år med hjälp av en nästan obegränsad statlig finansiering tredubblat industriproduktionen, med högt förädlingsvärde typ solceller och batterier.
Idag står den kinesiska tillväxten på plus, när det ännu är minussiffror på många andra håll i världen.
Är de svenska finansmarknaderna rustade för att medverka till en liknande industriell förnyelse? Knappast.

Det riskkapital som finns här tar inte några större risker. Börsen har på senare år knappast främjat tillkomsten av nya produkter, som Sverige ska kunna konkurrera med ute i världen. Det är nästan bara de gamla industriprodukterna, ibland förfinade, från vilka det fortfarande tickar fram en avkastning varje år.
Att börsen stundtals slagit nya rekord under pandemin har knappast gynnat den ekonomiska tillväxten, utan mer tillväxten av miljardärer.
Den amerikanska direktörsorganisationen Business Round Table överraskade häromåret med att hävda att en ekonomi där aktörerna är helt beroende av aktieägarvärdet och årliga avkastningar riskerar stagnera. Det lär nog också gälla för Sverige.

Här hemma kan AP-fonderna knappast heller bli någon draghjälp för förnyelse.  De ska som buffertar skapa stabilitet i pensionssystemet. För att klara detta förvaltar man hundratals miljarder av våra pensionsinbetalningar, som placeras i aktier.
Fonderna skulle därmed på pappret kunna vara en motor i en mer offensiv svensk industripolitik. Men inte som placeringsreglerna ser ut idag.
När nuvarande pensionssystemet ersatte ATP vid sekelskiftet var en angelägen sak för de borgerliga partierna att förhindra att de nya AP-fonderna användes för vad man kallade ”fondsocialism”.
Det handlade väl främst om en reaktion på löntagarfondsdebatten och näringspolitiska ambitioner som s-regeringarna haft under några år på 60- och början av 70-talet. Minns ni Investeringsbanken, Statsföretag och Stålverk 80? Nu skulle det bli stopp för sånt trams.
Därför blev det en kompromiss där ”näringspolitiska och ekonomiskpolitiska hänsyn” i placeringsbesluten uttryckligen förbjöds. Till detta fick AP-fonderna äga max tio procent av värdet i svenska noterade bolag. Det övergripande målet skulle vara hög avkastning. Punkt.

Konsekvenserna av denna självspäkning är att AP-fonderna helt eller delvis äger många utländska bolag. Och eftersom de bara får placera smulor av sina tillgångar i svenska företag är det idag ett stort utländskt ägande i de tio största svenska publika bolagen. Men vill vi ha det så, om vi ska klara en skärpt konkurrens, med långsiktighet och hållbarhet i fokus?
Ett exempel på vikten av ett svenskt ägande är att den kommande batterifabriken i Skellefteå kräver ett antal mineraler för sin produktion. Det vore dumt om vi skulle importera kobolt från Kongo, där det tas fram med hjälp av barnarbete och slavhandel. Litium produceras på andra platser i världen också under problematiska former.
Men samtidigt finns både kobolt och litium i den svenska marken.  Så kravet på hållbarhet gör att gruvor för att ta fram dessa ämnen borde startas i Sverige. Men hur klokt är det om utländska kapitalintressen exploaterar och äger sådana  gruvor?

De tre AP-fonderna har sammanlagt slussat en miljard till aktier i åtta kinesiska telekom- och övervakningsbolag.

Att hävda hållbarhet är enligt Kajsa Borgnäs en viktig del av industripolitisk offensiv.
Regeringen är inne och nosar på detta. För drygt två år sedan justerade man AP-fondernas placeringsregler. Nu var ett mål att investeringarna också skulle vara ”hållbara”. Men AP-fonderna tycks fortfarande, trots regeringens nya signaler, leva i en egen bubbla.
I januari kom nämligen Naturskyddsföreningen med en rapport som sa att AP-fonderna äger aktier i 89 av världens 200 största fossila bolag, tillgångar på sammanlagt 16,4 miljarder kronor. Detta är förstås icke förenligt med Parisavtalets krav på att minska koldioxidutsläppen.
Häromdagen kunde man på TV4 se nyheten att pensionsspararna förlorat 7 miljarder på Sjunde AP-fondens innehav av aktier i kol-, gas- och oljebolag. Vd Richard Gröttheim slingrade sig med att det inte alltid är så lätt att spå om framtiden.
Han har tydligen – trots hög lön – missat vad vi andra kunnat notera, det jättelika raset i oljepriserna och konkurserna för att antal fossila bolag.

Första AP-fonden har däremot börjat tänka hållbart. Man har i princip beslutat att avveckla sitt innehav i fossila bolag.  Fonden har gjort en utredning tillsammans med ett franskt investmentbolag som visar att – trots farhågor om motsatsen – kan en avveckling av aktier i bolag som spyr koldioxid fortfarande resultera i en hög avkastning.
Men från de andra AP-fonderna hörs fortfarande inga besked om någon vilja att ompröva nedsmutsande placeringar.
Detta trots att AP-fonderna i sina placeringsregler ska beakta de internationella konventioner som Sverige undertecknat, typ Parisavtalet.

Men AP-fondernas arrogans är inte slut med detta. Nyligen kunde SVT Nyheter berätta att Första, Andra och Sjunde AP-fonderna äger aktier för 50 miljoner i det kinesiska telekombolaget ZTE. Detta företag har av omsorg om rikets säkerhet svartlistats av säkerhetspolisen och Post- och telestyrelsen samtidigt med beslutet om Huawei.
Första, Andra och Sjunde AP-fonderna har också gått in med kapital i det kinesiska bolaget Hangzhou Hikvision, som gör övervakningskameror och ansiktsinkänningsprogram.
De tre AP-fonderna har sammanlagt slussat en miljard till aktier i åtta kinesiska telekom- och övervakningsbolag.
VDn för Sjunde AP-fonden Richard Gröttheim menar i en kommentar att ”säkerhetsskäl är ingen uteslutningsgrund”.
Med andra ord: Priset för ekonomisk stabilitet i vårt pensionssystem är att dina och mina pengar måste medverka till kinesisk övervakning och förföljelse.

Till SVT Nyheter säger Gröttheim:
Vi får inte ta några politiska hänsyn. Så hur Kina är strukturerad politiskt är inget vi ska ta hänsyn till. Om svenska staten vill att vi ska göra det, då skulle vi göra det, men det finns inga sådana instruktioner.


Och svenska staten i form av den ansvarige ministern Per Bolund (MP) är om möjligt lika nollställd:
Det här är frågor som AP-fonderna måste svara på. Det är inget som jag som minister kan göra.

Men om AP-fonderna står ovanför lagen och kan göra vad de själva tycker är bäst med pensionsspararnas pengar, är frågan om de längre är en samhällelig verksamhet i ditt och mitt intresse, utan mer ett privat geschäft.

Det har funnits en utbredd naivitet i det svenska samhället i säkerhetsfrågor. Skandalen med Tranportstyrelsen som upphandlade IT-system av icke-säkerhetsprövade personer i Östeuropa är bara ett flagrant exempel.
Nu ser vi en början till uppvaknande när cybersäkerhet och försvar mot desinformation sakta, sakta börjar bli nästan lika viktigt som ytterligare pengar till JAS-plan. Post och telestyrelsens agerande om Huawei och 5G-auktionen ska nog uppfattas som ytterligare ett tecken på en nödvändig skärpning. Men naiviteten är fortfarande betydande.
När förvaltningsrätten ger Huawei rätt att föra talan mot Post- och telestyrelsens svartlistningsbeslut stödjer man sig på den europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter. Man kan undra om förvaltningsrätten kan tänka sig att åberopa konventionen om mänskliga rättigheter också när det gäller Kinas förtryck av uigurerna och andra minoriteter med hjälp av utrustning från Huawei, ZTE och Hikvision.

Socialdemokraterna verkar ha glömt att kongressen i Västerås 2015 beslutade att AP-fonderna skulle finansiera en halv miljon bostäder 2020–2030.

AP-fonderna har i det förflutna spelat en viktig samhällsroll. Mellankrigstiden karaktäriserades av slumbostäder och bostadsbrist. I en omtalad rapport 1933 skrev Gunnar Myrdal och Gunnar Åhrén det självklara att ett marknadsstyrt byggande inte kan lösa de mångas bostadsproblem.
Så när vi fick ATP 1960 var pensionerna inte det enda syftet. Ett annat minst lika viktigt mål blev att via de dåvarande AP-fonderna finansiera byggandet av miljonprogrammet. Nästan alla pengarna placerades under ett antal år i bostadsobligationer.
Placeringarna försvann när miljonprogrammet var byggt och de marknadsliberala idéerna så småningom åter kom tillbaka till bostadsområdet.

Ändå har drömmen om att aktivera AP-fonderna för ännu ett stort bostadspolitiskt program återkommit när till exempel miljöpartister och vänsterpartister funderat på saken. Men Socialdemokraterna verkar ha glömt att kongressen i Västerås 2015 beslutade att AP-fonderna skulle finansiera en halv miljon bostäder 2020–2030.
Och i Reformisternas katalog av reformer återfinns ett statligt bolag som bygger bostäder och som finansieras av att AP-fonderna investerar i de av bolaget utställda obligationerna.

Regeringen har börjat inse att det behövs en finansiell injektion i att förnya svensk företagsamhet.  På annat sätt kan man inte tolka att AP-fondernas placeringsregler nyligen justerades och gränsen höjdes för innehav av svenska bolagsaktier från maximalt 10 till 15 procent. Reglerna ska visserligen bara gälla för åtta månader. Men behovet av nya företag som behöver kapital har väl knappast upphört i sommar.

Så varför inte en omstart och en renodling?  Inte vore det väl orimligt om en av AP-fonderna finansierar bostäder, en annan stöttar fossilfria svenska bolag och ännu en fond fortsätter som nu med att satsa främst på utländska bolag.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook