En gång i tiden kände de flesta till Fredrik Vilhelm Thorsson, fattigpojken från Österlen som blivit finansminister Foto: Wikimedia

Politik Det finns anledning att inte glömma bort Fredrik Vilhelm Thorsson. Det skriver Jonas Nordling. 

Regnet öser ner över Stenshuvud, det skånska berget som ska bli nationalpark. Men till dess är det långt. Det ska dröja innan trakten blir kulturelitens högborg och fastighetspriserna skenar. Nu är det 1918 och Österlen är endast svårtillgängligt och fattigt. 

På vägen mot berget vandrar tre människor i regnet, med tidningar på huvudet som enda skydd mot nederbörden; en äldre man, som tillsammans med sin dotter och hennes make vandrat den dryga milen från tågstationen i Sankt Olof.

På vägen, innan regnet kom, har de mött en liten pojke med en liten bleckhink full av smultron. Den äldre mannen erbjöd då en silverslant för bären. Men pojken vägrade sälja sin skörd:
”Nej, mor ska ha dem.”
Den äldre mannen tittade på barnet, gav honom sedan myntet hursomhelst och sade på bred skånska:
”Se här min påg! Din är slanten. Det finns gott virke i dig.”
Pojken ryckte åt sig pengen och sprang fort i väg, utan att förstå vem han hade mött. Men hans mor skulle nog ha vetat vem mannen var, inte minst eftersom han en gång i tiden organiserat de skånska lantarbetarna. Hennes påg hade mött Farbror Thor, Fredrik Vilhelm Thorsson. 

Var på de flestas läppar

Nuförtiden pratas det sällan om Thorsson, men 1918 var han på de flestas läppar. Då är Thorsson 53 år, har precis blivit finansminister och sedan försvunnit. I Stockholm undrar presskåren vart han tagit vägen.

Det nyblivna statsrådet befinner sig på vandring i barndomens landskap, tillsammans med fosterdottern Augusta och hennes man Gösta. Efter en frukost i hällregnet på Stenshuvuds topp går vandringen vidare till Kivik och Vitemölla. Där ska Thorsson visa var han lärt sig det skomakarhantverk som han alltjämt håller vid liv. Denne toppolitiker använder endast skor som han gjort själv. 

Mycket har hänt i det politiska klimatet under de drygt hundra år som gått sedan Thorssons vandring. Men en del är sig också likt. Vi har alltjämt politiker som nått maktens taburetter efter år av pariatillvaro; politiker som tycks drivas av hat och hämndlystnad. Och vi lever åter med statsmän som vill verka lugnande och resonliga; vara den vuxne i rummet. Då kan det vara värt att åter väcka liv i berättelsen om Fredrik Vilhelm Thorsson, fattigpojken som blev finansminister.

Snart är han turnerande agitator för skomakarna.

När den kortvariga tidskriften Lucifer 1893 bad den då 28-årige Thorson att skriva ned sin självbiografi fick de ett mycket kort bidrag:
”Jag är skomakare och socialist, född den 30 maj 1865, bortauktionerades på socknen vid nio års ålder och har sedan passerat de särskilda proletärgraderna”.
Kort och koncist. Redaktören som bett om biografin lade själv till att ”den mannen torde nog komma att uträtta ett gott livsverk för den svenska arbetarrörelsen”. 

Det där med att Thorsson blivit bortauktionerad var dock inte helt korrekt. Hans far, som också varit skomakare, dog när Fredrik Vilhelm endast var fyra år, yngst av sex syskon. Modern, som var sockenbarnmorska, avled även hon fem år senare. Thorsson skulle senare själv nyansera vad som faktiskt hände därefter:
”Efter begravningen sammanträffade sockenmannarna till överläggning i vår bostad för att säga fördela barnen.”
Den nioårige Fredrik placerades hos storbonden i byn, på egen begäran eftersom han kände familjen. Som elvaåring fick han dock flytta till Vitemölla för att lära sig samma yrke som sin far. Det är därför han nu befinner sig i regnet på Österlen med sin fosterdotter, medan journalisterna i Stockholm alltså undrar vart den nya finansministern tagit vägen.

Efter att ha fortsatt skomakandet i Simrishamn och därefter Ystad fick den unge Thorsson sitt gesällbrev som 18-åring och lämnade landet för att pröva lyckan i Köpenhamn. Han hade då ännu inte blivit politiskt intresserad. Däremot hade det myckna supandet i såväl Danmark som Sverige gjort honom till nykterist. Dock rökte han som en borstbindare, gärna cigarrer. 

Som 20-åring kom Thorsson till Stockholm och möter den spirande fackliga rörelsen. I den skomakarverkstad där han får jobb finns även ledaren för det nystartade skomakarfacket. På verkstaden är alla skåningar och Thorsson rycks snabbt med i föreningen. Kort därefter skickas han på agitation hos skomakarna kring de proletära trakterna på Södermalm och resultatet är gott. Snart är han turnerande agitator för skomakarna.   

Ansågs som farlig

Som så många inom socialdemokratins första generation ansågs Thorsson farlig av etablissemanget, och svartlistades överallt. Ingen skomakarmästare ville anställa en agitator, hur duktig denne än var på själva hantverket. Likt andra yrkesutövande socialister vid denna tid tvingades Thorsson därför att starta en egen firma, och förlita sig på att sympatisörer köpte hans tjänster. Efter att ha bedrivit agiterande arbete i såväl Uppsala som Sundsvall återvände Thorsson därför till Skåne och etablerade sig i Ystad som skomakare såväl som socialdemokrat. 

Att vara samhällskritisk politiker i Ystad kan kanske låta sömnigt i våra dagar. I slutet av 1800-talet var det tvärtom en krutdurk. Borgerligheten i staden hade under lång tid byggt upp rikedomar på handel som inte sällan byggde på smuggling. Det sista som etablissemanget önskade var en uppviglare som ville omfördela frukterna av deras arbete. Thorsson skulle därför attackeras. En strategi som utfördes med parodisk målmedvetenhet. 

Thorssons politiska hållning var lika sökande som hos den nyväckta arbetarrörelsen i sig. Var han anarkist eller reformist?

1891 dömde den lokala rådhusrätten Thorsson till 300 kronor i böter för hädelse, efter att han i en amatörteater spelat en präst som uttryckt sig utmanande i en satir. Problemet för domstolen i Ystad var dock att Thorsson endast spelat en roll. Orden hade någon annan skrivit. Och det var inte straffbart att skådespela i sig, ens på denna tid, vilket hovrätten sedan gjorde tydligt när den friade Thorsson.

När det socialdemokratiska partiet hade grundats 1889 var naturligtvis Thorsson på plats. Som deras agitator i södra Sverige blev han en del av partiets ledning redan från början, även om den unge Thorssons politiska hållning var lika sökande som hos den nyväckta arbetarrörelsen i sig. Var han anarkist eller reformist? Han var fackföreningsagitator, men hatade strejker. Han var demokrat, men dissade allmän rösträtt. 1890-talets socialdemokrater famlade efter verktygen för framtidens bygge, och deras ledare Hjalmar Branting gjorde allt för att undvika ”dårhuspolitik”. 

Valde reformisternas sida

Thorsson valde reformisternas sida och förblev Branting trogen genom kommande fraktionsstrider. Så småningom ska han vara högst aktiv då anarkisterna slängs ut ur partiet, och därefter förhålla sig sval till all socialistisk teori. Den enda skola han ska åberopa är livets hårda, den han själv gått. Thorsson lägger grunden för framtiden genom sitt lojala agiterande. 

”Agitationen gick fram över obruten mark”, skulle partikamraten och författaren Fredrik Ström senare skriva om honom:  ”Thorsson var nu i sitt esse. Hans glödande temperament, hans rättfärdighetspatos, hans dramatiska talekonst firade nu triumfer. Han gick fram som ett ljungande svärd.” Och Ström skulle lägga till: ”Han hade blivit otroligt envis och seg.”

Men agitationsresorna var krävande, inte minst eftersom det mesta fick betalas ur hans egen ficka och från den egna skomakarfirman.

Men agitationsresorna var krävande, inte minst eftersom det mesta fick betalas ur hans egen ficka och från den egna skomakarfirman. 1896 säljer han sitt skomakeri till två anställda, för att i stället bli föreståndare för Ystads nybyggda Folkets Park. 

Parken har han till stor del själv skapat, och blir en bas att sprida sin hemsnickrade socialism från. Här vill han bedriva arbetarnas ”självuppfostran”, där han som föreståndare portar den som inte sköter sig (men ändrar sig ofta när avstängda ynglingar skickar sina flickvänner att vädja om nåd). Thorsson stänger aldrig dörren för någon. Traktens luffare har till och med ett specialbyggt härbärge i parken. Parallellt med sitt agiterande land och rike runt förblir Thorsson parkföreståndare under 20 år, ända till regeringsuppdragen dyker upp. Då har han dessutom hunnit vinna fackföreningsrörelsen åt socialismen i kampen mot liberalerna, genom sitt oförtröttliga turnerande och talande.

Fick riksdagsplats

1902 blir Thorsson en av de tre socialdemokrater som till slut gör arbetarhövdingen Hjalmar Branting sällskap i riksdagens andra kammare. I borgerlig press varnas för ”skränfocken” Thorsson. Norrköpings Tidningar larmade om att ”en av socialdemokratiska partiets hänsynslösaste ovederhäftigaste gaphalsar fått plats i den svenska riksdagen”. Enligt ledarskribenten var Thorsson ”osympatisk” och saknade både ”begåvning och kunskaper”. 

Hatet mot den röde skomakaren var starkt, men sällan besvarat. Tvärtom präglades Thorsson av välvilja mot envar han mötte.

Hatet mot den röde skomakaren var starkt, men sällan besvarat. Tvärtom präglades Thorsson av välvilja mot envar han mötte. Även om han fortfarande kunde vara hård i sak så var hans budskap aldrig hat eller hämnd. Han angriper till och med ”judehatet”, och vinner vänner i alla samhällsklasser genom sin personlighet; ”den jovialiske och glade farbror Thorsson”, som partikamraten Gustav Möller senare skulle beskriva honom.

Thorssons politiska karriär tar nu fart i de fina rummen, med plats i försvarsberedningar och riksbanksfullmäktige. Och 1918 utses han alltså för första gången till finansminister, efter att Hjalmar Branting blivit allvarligt sjuk. Och det är ju för att ta sats inför detta uppdrag han nu vandrar fram på ett regnigt Österlen.

Det blir därefter en vanlig syn med prominenta besök i skomakarens egen boning, där såväl hovet som diplomater kunde dyka upp på officiell visit. Men att lägga om livsstil var inget för Thorsson och hans fru Anna. Den då ökände publicisten C S Dahlin, ägare av den beryktade tidningen Fäderneslandet och med öknamnet Skan-Dahlin, återberättar i sina märkliga memoarer hur en av hans kontakter vittnat om ett besök i ministerparets enkla bostad vid Brunkebergstorg i Stockholm: 

”Det var minsann ingen ministervåning utan en enkel hantverkares bostad. Lägenheten låg flera trappor upp åt gårdssidan. Ingen hiss och inga moderna bekvämligheter. Finansministern högg själv sin ved och bar upp den för  alla trapporna på lediga stunder. Ingen jungfru – hustrun stod för rusthållet. Sådan var denne man, en folkets son, för vilken den sociala upphöjelsen betydde mindre än intet.”

En parhäst som Thorsson var förstås även tilltalande för partiledare Hjalmar Branting, väl illustrerat på vers av Adolf Persson:

Livet låg för dem olika,
när de gjorde sina val.
Branting stod uppå dess höjder,
Thorsson i dess dal.
Från den fina värld steg Branting
hånad av de sina ned.
Thorsson, med sitt skarpa snille,
bröt sig ur de ringas led.

Mången minnes hur som Thorsson,
med sitt breda kämpabröst,
talade till svenska folket
med sin tordönsröst.
Stark och manlig var hans stämma,
visdom låg det i hans tal.
Människovärdighet åt alla
var hans höga ideal.

Dessa rader skrevs kort efter att de båda avlidit, men låt oss vänta lite med döden.

Var pragmatisk

Den unge Thorsson misstrodde som de flesta socialister militären, men i och med värnpliktens införande 1901 ändrade arbetarrörelsen syn på försvaret. Thorsson blev dessutom partiets förste försvarsexpert, och ansågs vara försvarets bäste vän inom vänstern, vilket ledde till stark intern kritik. Även partisekreterare Fredrik Ström var kritisk till Thorssons vurmande för militarismen, men skulle senare medge att det var pacifisterna som haft fel. I sammanhanget bör väl sägas att Thorssons (och Brantings) försvarsvänlighet framför allt bestod i att de ville behålla militären överhuvudtaget. De var dock måna om att den nog kunde vara mer kostnadseffektiv; en vanlig inställning hos de flesta finansministrar oavsett partibok. 

Thorssons ideologi framför andra var pragmatismen, och i takt med att det socialdemokratiska partiet kompromissade alltmer för att nå makten blev kritiken allt högre hos de mer radikala på vänsterkanten. 1917 sprängs partiet. Partisekreterare Fredrik Ström följer med till det som ska bli kommunistpartiet, och försöker även få med Thorsson. Men utan framgång berättar Ström:

”Det har tagit 30 år för oss äldre att efter våra krafter skapa ett parti av ingenting”, svarade Thorsson och fortsatte: ”Jag började som ni med bålstora fraser. Det går en tid. Sen måste man ta allt praktiskt. Om 20 år är ni lika goda praktiker som vi. Men ner i ekluten med er. Det är där man härdas och lär sig något.”

För Thorsson var kronans värde det viktigaste, han visste av egen erfarenhet hur hårt inflationen slog mot den som var fattig.

 

För Thorsson och de andra grundarna väntar nu i stället skördetid. 1917, samma år som partisprängningen, tar en socialdemokrat för första gången plats som statsråd, då Hjalmar Branting blir finansminister i liberalen Edéns koalitionsregering. Men uppdraget passar inte partiledarens icke-administrativa läggning och dessutom är Branting sjuk. Han ber därför Thorsson att ta över uppdraget redan året efter. Och nu är den nyvalde finansministern som bekant försvunnen på en hemlig resa till barndomens landskap.

Väl framme i Vitemölla vill Thorsson visa fosterdottern var han lärde sig yrket; hos en hårdhänt skomakarmästare där de första åren mest handlade om att undvika misshandel från sin läromästare och dennes gesäller. Vid ett tillfälle har den unge Fredrik kastat en sten för att freda sig, men missat förövarna och i stället träffat stugans glasruta med än mer misshandel som följd. Den nyblivne finansministern förklarar dock för sin dotter att bestraffningen burit frukt eftersom ”vidjan skall böjas och tuktas medan den är ung”.  Det var visserligen bittra minnen, ”men trots allt kära”. Och så möter han sin gamle mästare, nu ”böjd av år och slit”. Inga onda ord faller från Thorsson, tvärtom. ”Glädjen lyste ur bådas ögon”, som dottern långt senare ska skriva när hon ombeds att minnas sin då ännu berömde far. 

Thorsson återvänder därefter till huvudstaden, och berättar om det glada återseendet av sin gamle läromästare för den mötande presskåren. Nu väntar uppdraget som finansminister. Det är svåra tider för det svenska folket när Thorsson tillträder. Världskrig och revolutioner ställer till det för alla världens ekonomier. I Sverige råder hungersnöd och nu ska alltså en outbildad skomakare styra landets finanser. Thorsson visar dock handlingskraft och förnuft, bland annat genom att införa en reform som innebär att riksdagen fastställer budgeten varje år för att öka ledamöternas reaktionsförmåga.

Thorsson skulle sedan sitta som finansminister i tre olika regeringar under kommande sju år. Han fick tidigt smeknamnet Rikshushållaren, var omvittnat sparsam och vårdade användandet av varje skattekrona på samma sätt som han värnat ekonomin för sitt Folkets Park i Ystad. För Thorsson var kronans värde det viktigaste, han visste av egen erfarenhet hur hårt inflationen slog mot den som var fattig. 

Första S-regeringen i världen

1920 spricker koalitionen med liberalerna efter att Thorsson lagt fram ett radikalt förslag till ny kommunalskatt, som bland annat innebar beskattning av fastigheter. Landets mer välbesuttna fastighetsägare blir rasande och liberalerna lämnar regeringen. Kungen ger då Hjalmar Branting statsministerposten som därmed kan bilda den första helt socialdemokratiska regeringen i världen (på fredlig väg). F V Thorsson är självskriven som finansminister. Och snart därpå införs en allmän rösträtt även för kvinnor. Det våras för arbetarrörelsen. Men deras galjonsfigurer är båda dödligt sjuka.

Som finansminister blir Thorsson porträtterad av konstnären (och den avlägsne släktingen) Emil Johansson-Thor. Ansiktet är åldrat, allvarligt. Långt från Gustav Möllers och övriga samtidas beskrivningar av honom som en glad farbror. Andra porträtt och även fotografier av Thorsson från denna tid visar samma allvarsamme man, långt från jovial. 


”Jag ville ha ett ansikte som visade den energiske, kraftfulle mannen”, skrev Johansson-Thor i sin dagbok och fortsatte: ”men jag har ändå försökt att i hans blick få in ett stänk av den godhet som finns i hans ögon. Godhet och förstånd. Han raljerar och skämtar gärna men är lika fort färdig till allvar. Detta skämtsanna uppfattar jag mera som ett intimt drag om än han har ett glatt leende att visa de människor som mött honom.” Och enligt dagboken ger Gustav Möller konstnären rätt i att den jovialiske Thorsson förändrat sig på sistone: ”Han har fått ett bistert drag vid munnen som han förut ej hade.” Farbror Thorsson har drabbats av magkräfta.

I dagboken berättar samtidigt Johansson-Thor hur den gamle socialisten visat hur han förde en ordentlig kassabok över hushållet och uppmanade konstnären att intressera sig lite mer för pengar.
”Men du vill vara en konstens martyr förstås?”, varpå Thorssons hustru sa åt att honom att inte vara stygg.
”Det tål han min själ. Det unga släktet skall uppfostras. Får han så en kopp kaffe blir han gla’ igen, om jag gjort’ en lessen. Eller hur, konstens martyr?”
”Jo det stämmer nog.”
”Ja, de’ va’ de’ jag tänkte mig. Jag känner gossen.” 

Nuförtiden pratas det sällan om Fredrik Vilhelm Thorsson. Men en gång i tiden kände de flesta till fattigpojken från Österlen som blivit finansminister, trots att han som ung aktivist inte ens kunnat stava till socialist.

När Hjalmar Branting dör 1925 är det självklart för partiets ledning att Thorsson ska ta över. Men då han själv drabbats av svår cancer väljer partistyrelsen i stället Per Albin Hansson som ordförande. Statsministerposten går dock till Richard Sandler, efter att kungen frågat Thorsson om råd.

Konstnären Emil Johansson-Thors sista möte med Thorsson sker på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm där finansministern opererats. Nu väntar konvalescens hemma i Ystad. Men väl på plats i hemstaden vidtar nya komplikationer. Tidig morgon den 5 maj 1925 avlider Fredrik Vilhelm Thorsson på Ystad lasarett. Emil Johansson-Thor får dödsbudet på Social-Demokratens redaktion i Stockholm där han befinner sig i ett ärende. Väl ute på gatan möter han Thorssons partikamrat och ministerkollega Olof Olsson, även han bördig från Österlen och med smeknamnet Hedna-Olle.  De berör naturligtvis nyheten, och Olsson konstaterar: ”Branting kunde säkert ersättas, men för Thorsson finns det ingen.” 

Den förre fattigpojkens sista dagar var länge närmast mytiska. Inte minst genom Ivar Lo-Johanssons novell Agitatorns död, där det skildras hur första majtåget vandrar förbi lasarettet i hopp om att deras ledare ska tillfriskna, och där Thorsson, som fått rosor av kungahuset och champagne att dricka, i stället vinkar med de enkla boklöv som hans lantarbetarkamrater skänkt honom varpå de faller i gråt.

Som sagt, nuförtiden pratas det sällan om Fredrik Vilhelm Thorsson. Men en gång i tiden kände de flesta till fattigpojken från Österlen som blivit finansminister, trots att han som ung aktivist inte ens kunnat stava till socialist. Skomakaren och agitatorn som vunnit fackföreningsrörelsen åt socialdemokratin, och som hade vänner i alla samhällets hörn. Han som både luffare och kung litade på. 

På Österlen har det slutat regna. Vid det lilla torget i Vitemölla omfamnar den nyblivna finansministern med glädje sin forne plågoande; en historia hans dotter senare skulle återge för att visa hur hennes far ”aldrig hyste agg mot eller ens förebrådde dem som gentemot honom handlat mycket orätt”. Det är en berättelse som håller än idag.

Källor: 

C.S. Dahlin – Minnen. Förenade tidningars förlag 1933.

Ivar Lo-Johansson – Agitatorns död, Ur Statarnoveller II, Bonniers 1937

Sverker Oredsson – Rasism och antisemitism i tidig arbetarrörelse, Svenska kommittén mot antisemitism 2006 

 Fredrik Ström – Branting och hans garde, politiska silhuetter. Frams förlag 1918.

Per-Erik Sjösten Thorsson sista år, utdrag ur Emil Johansson-Thors dagbok. Kapitel i Ystadiana 2002, Ystads Fornminnesförenings årsbok 2002

Augusta Thorsson-Ilien Skomakaren som blev finansminister. Kapitel i Min Far, 30 svenska män och kvinnor om sina fäder, Lindblads Förlag 1948

Jan Thorsson – F. V. Thorsson, Fattigpojken som blev finansminister. Hjalmarsson & Högberg 2016 

Axel Uhlén – Fredrik Vilhelm Thorsson, skomakare, parkföreståndare, riksskattmästare. Notiser från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap 1964

Ivar Vennerström – F. V. Thorsson, en minnesskrift. Tiden 1926