Politik De ensamstående föräldrarna har det tufft. Brukar det sägas. Men vilka pratar vi om egentligen? Jonas Nordling ser ett begrepp som används lite hursomhelst, inte minst av politiker.

Den senaste tiden har såväl Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch som Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson etiketterats som ensamstående föräldrar. Vilket naturligtvis är helt korrekt och även bra för samhällets sympati gentemot dessa hushåll. Det är trots allt en mycket utsatt grupp. Eller, brukar åtminstone få höra att de är det. Men vilka är egentligen de ensamstående föräldrarna i dagens Sverige? Det visar sig vara en lite mer brokig skara än vad jag tror att begreppet egentligen signalerar.

SCB gör följande definition:

Ensamstående med barn omfattar personer som inte bor med make/maka/sambo. De har barn upp till och med 18 år som bor minst halva tiden i deras hushåll.

Termen verkar ta avstamp i själva boendet, den som inte bor ihop med den andra föräldern klassas helt enkelt som ensamstående. Det innebär med andra ord att alla som har gemensam vårdnad och delar lika på föräldraansvaret definieras som lika ensamstående som den som har ensam vårdnad och bär hela lasset själv. Att benämningen också kan signalera någon som står ensam, och därmed eventuellt är i behov av stöd, verkar närmast slumpartad.

När jag på mitt Facebook-konto tar upp att begreppet är aningen onyanserat rasslar det till i kommentarsfältet. ”Nånting säger mig att det bara är en tvåsam förälder som kan ställa denna fråga”, skriver en bekant. En annan: ”Många tror kanske att de flesta skilda föräldrar är så där trevligt förnuftiga och delar på ansvar och pengar. Tillåt mig asgarva.” Jag inser att detta är minerad mark. Men samtidigt: De flesta i tråden håller med om att det är en onyanserad term.

Men också att själva begreppet har sina fördelar: ”Utifrån egen erfarenhet finns det mot samhällsordningen en viss tanke bakom. Man kan stå i bostadskö som ensamstående med barn o det finns hos andra aktörer en fördel vid viss ‘hjälp’”, påpekar en vän och får medhåll från en annan kamrat: ”Det stämmer. Det är vad som gäller när man vill ta ett lån också, t ex. Man har delat ansvar men bedöms som om man är ensam om det. Bankerna tycker att man inte kan ha halva barn (och där kan jag ju hålla med), men halva utgifterna är ändå en möjlighet.”

Och till slut går resonemanget ett varv runt: ”Jag är imponerad av alla tvåsamma med barn på heltid. Att de orkar. Jag är otroligt imponerad av ensamstående föräldrar, som alltså har barn på heltid. Hur orkar de? Själv har jag varit varannan vecka-förälder i femton år. De första fyra åren med barn varannan vecka är hårda, på söndagen orkar man knappt flytta blicken i sidled. Men sen, en perfekt tillvaro. Tycker jag.” Skriver en ensamstående förälder som alltså inte definierar sig som just ensamstående. Och därmed är vi tillbaka på ruta ett.

Här blir det tydligt hur förvirrande begreppet ensamstående förälder är.

Land ska ju på lag byggas, så låt oss börja med en titt på föräldrabalken. Där slås fast att barn från födelsen står ”under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra. Om så inte är fallet har modern ensam vårdnad enligt lag.” Vi kommer tillbaka till effekterna av detta.

Även vid skilsmässa står barnet ”därefter under båda föräldrarnas vårdnad.” Det betyder att de allra flesta ensamstående föräldrar har gemensam vårdnad för sina barn. Vilket också tydligt syns i statistiken.

SCB:s databaser är användarvänliga och uppmuntrar till egna sökningar. Här blir det tydligt hur förvirrande begreppet ensamstående förälder är. 2019 fanns det 222 515 barn med två vårdnadshavare i familjetypen ensamstående mor. Barn med två vårdnadshavare i familjetypen ensamstående far var 82 141.

Samma år fanns det 88 859 barn med en vårdnadshavare i familjetypen ensamstående mor. Endast 7 932 barn hade en vårdnadshavare i familjetypen ensamstående far. Med tanke på föräldrabalkens utformning är denna obalans antagligen inte oväntad. Båda dessa siffror handlar dock  om när vårdnadshavaren har samma kön som familjetypen. Vilket inte alltid är fallet.
428 barn bor hos en ensamstående far, men med modern som ensam vårdnadshavare. Och 267 stycken har motsatt situation: bor med ensamstående mor där fadern är ensam vårdnadshavare. Dessa fyra kombinationer av ensamma vårdnadshavare skulle jag tro är de som oftast allmänheten definierar som ensamstående föräldrar närhelst termen yttras.

Utöver detta finns även andra kombinationer, framför allt där vårdnadshavarna är några andra än de ursprungliga föräldrarna. Men hursomhelst är familjetypen ensamstående förälder minst sagt spretig, åtminstone ur ett statistiskt perspektiv.

Och det blir på så vis en grupp som kan kidnappas lite hursomhelst, retoriskt sett. Ett enkelt axplock från riksdagens motioner i år visar också att detta verkar ske hela tiden.

Just här får begreppet ensamstående förälder innebörden Den som står ensam i en tågvagn, vilket på sätt och vis är humor, om än antagligen inte medveten.

Kristdemokraterna tycks visserligen inse detta dilemma och pratar om helt ensamstående föräldrar i sin familjepolitiska motion. I partiets budgetmotion används termen dock åter lite mer diffust: ”av de barnfamiljer som får bostadsbidrag är drygt 57 procent ensamstående kvinnor. Bostadsbidraget är alltså av särskilt stor betydelse för ensamstående kvinnor som ofta lever under knappa ekonomiska omständigheter.”

Sverigedemokraterna använder samma ordval i sin budgetmotion, om än med en mer könsneutral variant: ”dagens barnbidrag och flerbarnstillägg missar en särskilt utsatt grupp som är ensamstående föräldrar”.

Kristdemokraterna breddar å andra sidan begreppet i sin hälso- och sjukvårdsmotion: ”Vi vet att barn i ekonomiskt utsatta hushåll, barn till ensamstående föräldrar, barn med utlandsfödda föräldrar och barn i arbetarhushåll har en mindre aktiv fritid med lägre deltagande i organiserade fritidsaktiviteter än andra barn”.

Vilket antagligen är det vanligaste användningsområdet för begreppet i den politiska retoriken. En grupp som behöver stöd. Socialdemokraterna Joakim Järrebring och Kenneth G Forslund vill ha ”en avgiftsfri skola på riktigt”, och argumenterar: ”Barn som lever med en ensamstående förälder eller har utländsk bakgrund löper avsevärt större risk att drabbas av ekonomisk utsatthet än andra barn i Sverige.”

Kristdemokraterna fortsätter att använda begreppet kreativt, som i deras utbildningsmotion: ”Därför behöver det finnas möjligheter att studera eller forska oavsett om man exempelvis har en funktionsnedsättning, är nybliven student eller ensamstående tvåbarnsförälder.”

Mest kreativa i sammanhanget är dock Sverigedemokraterna Julia Kronlid och Linda Lindberg som vill ha en familjevänligare tågpolitik. Och använder, gissa vilka, som argument:

För en ensamstående förälder med flera barn kan det innebära en stor påfrestning att hålla ett spädbarn under många timmar utan möjlighet att barnet får vara i sin vagn.

Just här får begreppet ensamstående förälder innebörden Den som står ensam i en tågvagn, vilket på sätt och vis är humor, om än antagligen inte medveten.

Historiskt sett har retoriken kring de ensamstående föräldrarna varit polariserande, inte minst i andra delar av världen. Högern har pekat ut sin syndabock: ensamma mamman, har det vevats då det ensamma föräldraskapet målats upp som ett hot mot kärnfamiljens värderingar. Och peppats om att singelmorsan är en hjälte. Så därför är det naturligtvis bra ju fler av samhällets beslutsfattare som kan identifiera sig med denna grupp.

Jag noterar också att föreningen Makalösa föräldrar som organiserar just ensamstående föräldrar både vill förena och samtidigt inser skillnaderna:

Våra medlemmar kan vara ensamstående på heltid, deltid, ha barnen varannan vecka eller helg, varit ensamma från start, eller valt att skaffa barn på egen hand. Gemensamt för våra medlemmar är att de inte bor ihop med sina barns andra förälder. Alla är välkomna!

Men risken är att de vårdnadshavare som står helt ensamma, och som verkligen är i behov av stöd, överskuggas av de som förvisso också räknas som ensamstående men de facto inte är ensamma om att dela föräldrabördan. Än så länge tror nog de flesta som sagt att det är de förra vi menar när vi pratar om att stötta ensamstående föräldrar. Men bevisligen är de med ensam vårdnad i minoritet, åtminstone i denna statistiska gruppering.

Jag utgår från att jag kommer avfärdas som alltför långt från dessa grupper oavsett, precis som min bekant antydde i Facebooktråden. Men jag tror att det är olyckligt om endast ensamstående föräldrar får definiera sina problem. Identitetspolitik i all ära, men när det gäller välfärd så tjänar vi på att alla har samma definition. Och: mitt enda problem i sammanhanget är att jag inte kan urskilja gruppen överhuvudtaget. Termen är för bred.

Däremot är jag medveten om att samtliga av SCB:s familjetyper kan innehålla obalanserad vardag där någon drar ett mycket större lass än någon annan. Det var inte det den här texten handlade om.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook