Miroirs nr 3: En båt på oceanen

Christian Petzolds“Miroirs nr 3: En båt på oceanen” är en välspelad dramafilm med ett känslomässigt djup. Det tycker Jon Andersson som sett den tyske regissörens nya film, med biopremiär på fredag. 

Laura överlever mirakulöst en bilolycka och tas om hand av Betty, en okänd kvinna som bevittnat olyckan. Det uppstår något sorts band mellan kvinnorna på en gång, som är svårt att förklara. Vi förstår att det finns något mer under ytan, men vad det egentligen är kan vi bara ana. Bettys man och son är till en början skeptiska till främlingens närvaro men börjar snart se henne nästan som en del av familjen. 

Skådespeleriet stor behållning

Bakom filmen står den tyske regissören Christian Petzold. Precis som sin franske regissörskollegan Robert Guédiguian, för att ta ett exempel,  gillar Petzold att använda sig av samma skådespelare i sina filmer. I huvudrollen som Laura ser vi till exempel Petzoldfavoriten Paula Beer. Matthias Brandt, Barbara Auer och Enno Trebs som har de andra bärande rollerna har också medverkat i Petzolds filmer förut. Jag inbillar mig att det gör någonting med en film. Det känns som att skådespelarna vet hur de ska agera både i förhållande till regissörens önskningar och till varandra. Det gör att karaktärerna i filmen och deras inbördes relationer känns autentiska och naturliga. Det nästan sömlösa samspelet mellan skådespelarna är en stor behållning med filmen. 

En annan förtjänst med “Miroirs nr 3: En båt på oceanen” är den tyske regissörens känsla för detaljer. Han lyckas på ett skickligt sätt framhäva betydelsen av en hembakad kaka som äts tillsammans, att höra någon spela piano när man sitter ute på terassen och fikar eller hur en middag betående av favoriträtten och ett glas vin kan sammanföra en familj igen. Det är alla detaljer som utifrån kan tyckas obetydliga men som tillsammans ger filmen ett känslomässigt djup. 

Känslomässigt djup

Med det sagt så finns det också en del svagheter med “Miroirs nr 3: En båt på oceanen”  Grundpremissen för filmen känns inte helt trovärdig. Det känns lite svårt att tro att ett gäng främlingar ska bli så pass nära på endast ett fåtal dagar. Samtidigt finns det en sorg och känsla av förlust hos familjen, som klarläggs i slutet, vilket skulle kunna förklara en del av detta. Dessutom bidrar de utmärkta skådespelarinsatserna till att relationerna ändå känns äkta. 

Jag såg “Miroirs nr 3: En båt på oceanen” för första gången på Stockholms filmfestival i höstas och intrycket var då att den inte helt trovärdiga intrigen drog ner betyget en aning. Nu när jag ser filmen igen rycks jag mer med av filmens känslomässiga djup och det fina samspelet mellan skådespelarna. Jag gillar också slutet som öppnar för flera tolkningar. Det gör att betyget trots allt blir en fyra, med visst darr på ribban.  

Jon Andersson