debatt När Liberalerna lanserar förslag om “hjälpklasser”, liknande de OBS-klasser som tidigare fanns, ignorerar man vetenskapen. Dessa specialklasser är otroligt resurskrävande, ofta ineffektiva och kommer bli svåra att bemanna med rätt personal, skriver Gunnlaugur Magnússon.
Liberalerna har föreslagit återupprättande av OBS-klasser i det svenska skolsystemet med eufemismen ”hjälpklasser”. Behovet är omfattande enligt pressmeddelandet. Därför ska lagkrav införas på minst en klass per skola, till en kostnad av 2 miljarder kronor. Regeringen har tidigare lagt drygt 2 miljarder på olika former av specialgrupper utan utvärdering av insatserna, till exempel 750 miljoner till etablerandet av akutskolor men där en fjärdedel av platserna stod tomma, en felberäkning på nästan 190 miljoner kronor. Hur L räknat fram behovet av OBS-klasser är oklart.
Att skolan ska stå på vetenskaplig grund verkar inte gälla dessa förslag. Resursgrupper har exempelvis visat sig vara ineffektiva och akutskolor kan vara kontraproduktiva.
Liberalerna medger i sitt pressmeddelande att det ”fanns förvisso problem med de gamla OBS-klasserna”, vilket är en kraftig förenkling. OBS-klasserna lades ned på sin tid eftersom de var resursintensiva lösningar som varken ledde till bättre mående eller skolresultat, tenderade att bli permanenta, diskriminerade utsatta elever och kunde ha livslånga negativa konsekvenser.
Falsk historieskrivning
Pressmeddelandet fortsätter:
”under 1980- och 90-talet bestämde man att alla elever skulle gå i samma klass. Tanken, att fler elever skulle känna sig inkluderade, var god. Men resultatet har blivit det motsatta. Klasstorlekarna har ökat, studieron har blivit sämre och allt fler elever går miste om riktiga stödinsatser i tid.”
Denna historiebeskrivning är falsk. Visst har fler elever börjat gå i vanliga klasser, men Sverige har alltid haft flerparallellt skolsystem med specialskolor, tränings- och grundsärskolor (nu anpassad skola), fristående specialskolor och särskilda undervisningsgrupper. Till och med utredningen om särskilda undervisningsgrupper menade att grupperna var så vanliga att tydliggörande av den juridiska terminologin behövdes mer än fler grupper.
Att klasstorlekarna ökat, studieron blivit sämre och att elever går miste om stödinsatser är däremot resultat av den åtstramningspolitik som tillämpats i hela landet. Det är politiska beslut om nedskärningar som lett till försämrade arbetsmiljöer, uteblivna stödinstanser, samt uppsägning av stödresurser.
Bemanningsfrågan kvarstår också. Sverige har en stor brist på behöriga lärare, speciallärare och specialpedagoger. Hur alltfler specialgrupper ska bemannas med behörig personal besvaras aldrig politiskt trots rapporter om undermålig undervisning och enorm kompetensbrist.
Lärarbrist hindrar återupprättande av yrket
I en intervju säger utbildningsministern Simona Mohamsson att ”vi arbetar nu med att återupprätta läraryrket så att fler ska vilja söka sig, och stanna kvar, i yrket”. Det blir en utmaning när nya behörighetskrav leder till 30-50% färre behöriga studenter på lärarutbildningarna vilket kommer leda till nedläggning av lärarutbildningar. Att färre utbildningar med färre studenter ska täcka en växande lärarbrist, bemanna mindre klasser och alltfler smågrupper går inte ihop matematiskt.
Det kommer alltid finnas elever som behöver mindre grupper och mer personalintensiv undervisning, små grupper måste få finnas. Samtidigt bör de användas varsamt med tanke på de risker de för med sig. När regeringen pumpar in miljarder för specifika lösningar i ett svältfött system uppstår incitament att använda just de lösningarna trots riskerna.
Miljarderna regeringen avsatt till olika former av specialgrupper hade exempelvis kunnat användas till mindre klasser, något en ny utredning förespråkar. Där har L dock inga löften att ge om finansiering. På så vis skjuter de problemen framför sig och satsar samtidigt på teatralisk handlingskraft och valtaktik.
Den inslagna vägen med dyra och ineffektiva lösningar kan ge kortvarig respit i klassrummen, men de riskerar drabba både elever och skolans ekonomi i längre perspektiv. Det som behövs är stabila system med materiella insatser i den vardagliga praktiken, med behörig personal och tillgängliga stödresurser. Där saknas trovärdiga förslag.
Gunnlaugur Magnússon, professor i pedagogik, Uppsala universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
