Vi valde kärleken. Nu ber lagen oss välja igen.

debatt Den som ansöker om uppehållstillstånd i Sverige på grund av familjeåterförening måste åka tillbaka till hemlandet och ansöka därifrån. Det kan innebär upp till 18 månader av väntan i ett krigshärjat Ukraina. Hur är det rimligt? undrar skribenten som företräder 324 svensk-ukrainska familjer.

Han dukar bordet extra noga. Det är ingen speciell anledning – ingen födelsedag, inget jubileum. Men varje kvällsmåltid tillsammans har blivit något slags tyst ritual. Det är så man lever när man vet att rätten att sitta vid samma bord – att dela en helt vanlig middag, att se sitt barn äta, att fråga om dagen – kanske inte är självklar för alltid. Det är inte rädslan för det dramatiska som tynger mest. Det är insikten att det alldagliga, det man aldrig tänker på, en dag kan bli något man bara drömmer om.

De träffades 2022. Hon kom till Sverige med sitt barn när kriget bröt ut – utan hem att återvända till, utan vet om framtiden. Han tog emot dem. Det blev kärlek. Med tiden blev han inte bara hennes partner utan också det barn hon hade med sig fick en pappa – inte för att det stod i något dokument, utan för att det är vad han är i praktiken, varje dag.

De vill ha ett barn tillsammans. De är redo. Men de väntar – för när ovissheten är så total, när man lever med vetskapen att man kanske tvingas skiljas åt under ett och ett halvt år, är det svårt att börja något som kräver en framtid man inte kan lita på. Det har gått snart fem år. Femåriga drömmar på is. Fem år av en känsla av att livet är på lånad tid.

Orimliga krav på familjer

Massflyktsdirektivet skapades för en akutsituation. Det gav ukrainska flyktingar rätt att snabbt befinna sig i trygghet, arbeta och gå i skola. Det var ett snabbt och humanitärt beslut som Sverige hade all anledning att vara stolt över.

Men direktivet skapades aldrig för att hantera vad som hände sedan: att dessa människor stannade. Att de lärde sig svenska. Att de fick jobb, byggde vänskaper, satte barn i skolan, förälskade sig, gifte sig. Att Sverige – för hundratals av dem – slutade vara en fristad och blev ett hem.

I dag finns det familjer där den ukrainska partnern har bott i Sverige i tre, fyra, snart fem år. De har personnummer, skattsedlar, hyreskontrakt och dagisplatser för sina barn. De pratar svenska hemma, för barnen svarar på inget annat. Men deras uppehållstillstånd – utfärdat under ett direktiv om tillfälligt skydd – är inte permanent. Och när de nu vill ansöka om uppehållstillstånd grundat på sin familj, möter de en regel som säger: lämna landet, ansök utomlands, vänta – i upp till 18 månader.

Föreställ er vad det innebär i praktiken.

Att “lämna och vänta” är inte detsamma för en person som aldrig bott i Sverige som för en person som bott här i fyra år. Den första lämnar en tillfällig adress. Den andra lämnar sitt liv.

Och vart ska de lämna till? Ukraina är fortfarande i aktivt krig. Att be en ukrainsk kvinna att “åka hem och vänta” är att be henne åka tillbaka till ett land med luftlarm, drönare och fruktan. Att åka till ett tredjeland är för de flesta omöjligt – det kräver visum, pengar och rättslig rätt att arbeta, vilket man inte har.

Barnen talar bara svenska

Och barnen? Många av de familjer vi talar om har barn som aldrig känt något annat hemland. En mamma i vår grupp berättar att hennes dotter precis börjat trivas i den svenska skolan, lärt sig på svenska, fått sina bästa vänner – och att tanken på att behöva flytta igen, till ett okänt land på obestämd tid, är som att riva upp ett litet hjärta på nytt.

“Jag vet inte vilket land eller vilket språk som väntar henne. Hennes ukrainska räcker inte längre för att gå i ukrainsk skola på sin nivå. Och jag vet inte hur länge vi skulle behöva vara borta.”

En enkät* genomförd bland 51 svensk-ukrainska par visar vad denna ovisshet gör med människor. Tre av fyra svarande har levt i ovisshet i mer än två år. Nästan alla – 94 procent – uppger konstant stress och oro. Varannan familj har övervägt att lämna Sverige helt.

Men siffrorna berättar inte allt. Det gör berättelserna.

En kvinna, 38 år, har bott i Sverige under direktivet i nästan fem år. Hon har lärt sig svenska, studerar till ekonom och ska snart ta körkort. Hon och hennes make vill ha barn. Men hon skriver:

“Jag kan inte ta steg framåt – varken i vårt gemensamma liv eller i det personliga – på grund av ovissheten. Jag vet inte om jag får stanna med min man. Och tanken på att tvingas vara borta i 1,5 år, efter att vi levt tillsammans i mer än två år, är förlamande.”

Ett par i 60-årsåldern träffades sent i livet och kände direkt att de hade hittat varandra. De reser, dansar och hjälper ukrainska flyktingar som volontärer. Men frågan hänger alltid över dem:

“Vi är inte unga. Ingen vet om vi har tid att vänta på ett beslut utanför Sverige. Ingen vet om vi hinner leva vår ålderdom tillsammans.”

Och det par som väntade i fyra år i hopp om att reglerna skulle ändras. De fick aldrig chansen att få barn. Hans föräldrar hann aldrig träffa sina barnbarn. De dog under väntetiden.

Saknar rättigheter

En annan kvinna skriver om två graviditeter. Den första förlorade hon på grund av stressen. Den andra avbröt hon. Hon är snart 43. Och hon skriver med en stillhet som är svårare att läsa än ilska: “Sverige fick inte en ny medborgare, trots att barnet hade haft en svensk pappa.”

Det finns en detalj i det svenska regelverket som är svår att förstå.

Ukrainska medborgare som befinner sig i Sverige under direktivet kan idag byta status – till arbetsuppehållstillstånd eller studieuppehållstillstånd – utan att lämna landet. Möjligheten att ansöka inifrån Sverige finns alltså, i princip.

Men för familjeåterförening gäller inte samma sak. Den ukrainska partnern – som bor med en svensk medborgare, betalar skatt, uppfyller alla ekonomiska krav – måste ändå lämna landet och ansöka utomlands. Det är svårt att förklara varför. Arbete och studier är viktiga skäl att stanna i Sverige. Men att vara en del av en familj – att vara maka, make, förälder till en svensk medborgare – är det inte det?

86 procent av de svenska partnerna i vår enkät uppger att de känner sig begränsade i sina rättigheter i sitt eget land. Det är inte ukrainarna som säger detta. Det är deras svenska partners – svenska medborgare som inte längre kan planera sin framtid, inte vågar köpa lägenhet, inte vet om personen de älskar fortfarande är i Sverige nästa år.

En man uttrycker det enkelt: “Det känns som att vi måste välja mellan att följa lagen och att ha en familj.”

Sverige borde värna barnets bästa

Vi skriver detta inte för att anklaga. Vi skriver det för att vi tror att Sverige – när det förstår vad som faktiskt pågår – vill göra rätt.

Det handlar inte om att avskaffa prövningen av familjeåterförening. Det handlar om något mycket enklare: om det är möjligt att byta till arbets- eller studieuppehållstillstånd inifrån Sverige, borde det också vara möjligt för den som redan lever i ett familjehushåll, betalar skatt och uppfyller alla krav – att lämna in sin ansökan utan att behöva lämna det liv man byggt.

I vår gemensamma grupp för svensk-ukrainska familjer finns idag 324 medlemmar. Men vi vet att vi är fler. Vi är läkare, lärare, ingenjörer, föräldrar. Vi har lärt oss svenska, vi sjunger nationalsången med våra barn, vi hejdar oss inte längre på “tack” och “varsågod”. Vi är inte på väg att bli en del av det svenska samhället.

Vi är redan det.

Sverige är känt för att vara ett land som sätter familjen i centrum. Som värnar om barnets bästa. Som fattar beslut med omsorg om de människor som berörs. Vi hoppas att den bilden också gäller för oss.

Låt oss stanna kvar.

Bohdana, på uppdrag av initiativgruppen för svensk-ukrainska familjer i Sverige (Telegramgrupp med 324 aktiva familjer)

* Enkäten genomfördes av och inom nätverket med en självrekryterad panel.