Illustration i Serie-Magasinet 1976.

Fritt ord Under två decennier fanns den mest tillåtande insändarsidan inom svensk press troligen hos Seriemagasinet. Jonas Nordling gör ett återbesök på sidorna från förr och hittar en prototyp över dagens sociala medie-forum. På gott och ont.

När medieintresset för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) ökade häromåret så medförde det ofta rutinartade genomgångar av den svenska nynazismens historia. Jag noterade då inte sällan att flera uppgifter om Nordiska Rikspartiet (NRP), föregångaren till NMR, inte stämde överens med min egen historiebild från den tiden. Varpå jag naturligtvis funderade över det absurda att jag överhuvudtaget hade en samtida bild av NRP. Jag är inte uppvuxen i en nazistisk sektmiljö, om en säger. Det visade sig dock finnas en betydligt enklare förklaring.

Ett kort rådbråkande av minnet gav nämligen vid handen att anledningen till mitt möte med NRPs propaganda antagligen gick att finna i en stor konsumtion av dåtidens serietidningar, och då speciellt en titel: Seriemagasinet.
Tack vare en fader med arkivarieböjelser finns hundratals nummer av tidningen från åren 1970-1986 kvar i min familjs ägo, och därmed kunde saken lätt undersökas. Det visade sig vara ett mycket givande material för den som, likt jag, intresserar sig för yttrandefrihet i allmänhet och tryckfrihet i synnerhet.

Men låt oss backa bandet. Seriemagasinet startade 1948 då det lilla förlaget Press & Publicity drog igång satsningen på ett nytt format på den lukrativa serietidningsmarknaden. Affärsidén var längre episoder av äventyrsserier som motvikt till de dagstidningsstrippar där den största konsumtionen då fanns. Tidningens första genidrag var att lansera den italienska serien Amok, en sorts fantomenkopia, under namnet Kilroy. Ett namn som efter andra världskriget fått viral status, om än i dåtidens analoga tillvaro. Seriemagasinets huvudserier framför andra blev dock snabbt de två amerikanska titlarna Kerry Drake och Steve Roper.

Press & Publicity bytte senare namn till Centerförlaget, som 1969 köptes upp av Semic, ett Bonnierägt förlag med fokus på serier. (Namnet är en ihopskrivning av serie och comic).

Redan under 50-talet hade Seriemagasinet utvecklat en relation med läsarna genom en insändarsida. Inläggen var dock ytterst harmlösa, och handlade så gott som uteslutande om tidningens innehåll. Men i slutet av 60-talet sker en förändring i den redaktionella synen på insändarsidan, och i samband med att Semic tar över tidningen blir också läsarsidan Klotterplanket en bärande del av tidningens identitet. Idag hade det måhända talats om att redaktionen byggde en så kallad community, en grupp vars samhörighetskänsla bygger på drivkraften att tillhöra en gemenskap, i det här fallet alla de som på olika sätt engagerade sig i tidningens innehåll. När jag nu läser alla dessa insändarsidor är det som att sitta med en prototyp av de sociala medier vi numera brottas med på gott och ont.

 

Lill-Babs säljer in Seriemagasinet.

 

Rolf Lindberg blev chef över Centerförlagets titlar i samband med att Bonnier tog över förlaget 1969. Han har i Serie-Katalogen själv beskrivit hur han tacklade det nya uppdraget som alltså innebar ansvar för bland annat Seriemagasinet, som han var ansvarig utgivare för ända fram till 1984:

Jag var fruktansvärt osäker på vilken publik jag nu skulle möta och jag minns ett par episoder som lärde mig att tackla det:

 Dels satt jag en gång i Stureturkens bastu och kunde förvånat iaktta hur FYRA killar av sex möjliga satt och plöjde var sitt ex av Seriemaggan. De visade sig vara en gymnasist, en brandman, en taxichaufför och en 14-årig fotbollslirare med sportfiske som hobby. Den erfarenheten fick senare ligga till grund för våra försäljningskampanjer.

Dels for jag ut till Barnens Ö med 2 000 blandade Centerförlagsprodukter och lät sprida dem bland 450 ungar i olika åldrar. Sedan smög jag omkring i fyra dagar och spanade. Ställde inte en enda ledande fråga men snappade massor – bara genom att iaktta!

Så lärde jag mig grundreglerna för redigering av precis hela vårt sortiment! Efter veckopressmanér körde vi raskt igång med motocross-skola, Nackas tips, sportfiskeavdelning, tävlingar med lockande priser i VARJE nummer och började med så kallade prenumerationsprylar.

Rent redaktionellt skärpte vi också till omslagen – och gjorde dem mer ”vuxna”, och vi introducerade Klotterplanket (som än idag är en av tidningens höjdare.) Överhuvudtaget filade vi – med tanke på vad vi lärt oss om publiken – bort allt som kunde uppfattas som ”barnsligt”.

Det verkar ha varit en vinnande formel. När Rolf Lindberg tog över 1969 hade Seriemagasinet en upplaga på 47 000 ex. 1972 hade den ökat till 67 000, och översteg 80 000 exemplar vid 1980. Och en av anledningarna var alltså den dynamiska insändarsidan Klotterplanket. Ett Fritt Forum För Fräscha, Fartiga, Fräna Funderingar som redaktionen beskrev den. Redan från början verkar den ha utformats utifrån det sena 60-talets tankar om ett riktigt fritt ord. På det nybyggda Sergels torg i Stockholm hade just ett allmänt klotterplank uppförts 1968, där medborgare fick fritt skriva i princip vad de ville. Varje natt målades planket över så att nytt klotter kunde uppstå dagen efter. I direkt anslutning inrättades även Fria talares tribun, ett motsvarighet till Londons Speakers Corner, där folk kunde tala fritt ur hjärtat. Planket och tribunen försvann dock redan 1970. Och som av en händelse inleddes då istället framgångseran för Serie-Magasinets motsvarighet.

 

Klotterplanket, Sergels Torg, Stockholm 1968. Bild: Nordiska Museet

 

 

 

 

Den redaktionella idén för Klotterplanket var enkel, och sammanfattades så här av spaltens insändarredaktör 1983:

Att inte censurera bort någon annan insändare än den som 1) är totalt ointressant/rena blajet eller 2) riskerar att beröva vår ansvarige utgivare friheten.

Det innebar alltså att i princip alla insändare publicerades, vilket också syns i såväl spännvid som friktionsytor. Ett ämne som tidigt återkommer i spalterna är den så kallade vardagsrasismen. Fejder mellan olika landsändar pågår flitigt, skåningar attackerar norrlänningar som i sin tur attackerar stadsbor, och alla rackar dessutom gärna ner på stockholmare. Men även den etniska tillhörigheten kommer ofta i fokus. Som slumpmässigt utvalt exempel kan en tio i botten-lista från tidigt 70-tal, sammanställd av signaturen Galen i Götet, återges:

  1. Olof Palme (sosse)
  2. Richard Nixon (nolla)
  3. Ulf Sterner (buse)
  4. Skolan (fängelse)
  5. Stockholmare (överspända)
  6. Staffan Tapper (buse)
  7. Putte Kock (partisk buse)
  8. Degos (arbetsskygga)
  9. »Red« (insnöad)
  10. »Hjärnan i Halmstad« (raspig i roten)

Den sistnämnda på listan är troligen en tidigare insändarskribent, men plats åtta och nio föranleder vissa reflektioner. Med »Red« avses insändarredaktören. Den extremt liberala hållningen hos utgivaren innebar troligen en viss diskussion om paketering av innehållet på insändarsidan. Inga åsikter skulle censureras, men vissa behövde bemötas för att visa någon form av ansvarsfull hållning, och också för att balansera innehållet. Lösningen blev ett aktivt och synligt redaktörskap under signaturen »Red«. Tonen i de redaktionella kommentarerna var emellertid allt annat än officiösa. »Red« gav tvärtom mer skenet av någon jämbördig som stundtals slängde käft med debattörerna, men som också visade medkänsla och empati när så var mer lämpligt. Allt i linje med att stärka en känsla av samhörighet inom den stora och snabbt växande grupp som nu regelbundet läste dessa sidor.

Degos, som Galen i Götet placerade som åtta, var ett slangord som i första hand användes nedsättande om invandrare. Det är troligen en variant av amerikanskans Dagos som används som skällsord riktad mot grupper av italienskt eller grekisk härkomst. Att dessa skulle beskyllas för att vara arbetsskygga skulle idag måhända väcka frågan om hets mot folkgrupp. Denna rubricering var emellertid ett tryckfrihetsbrott redan vid den här tiden, och hade varit så alltsedan 1948. Men tillämpningen av lagen var tämligen passiv långt in på 80-talet, vilket uppenbarligen påverkade innehållet på Klotterplanket.

Seriemagasinets tillåtande hållning till insändare, parallellt med en striktare hållning hos mer etablerade insändarsidor, medförde troligen att de mest extrema tankegångarna här kunde finna en fristad, omgivna av seriehjältar. Insändarna handlar om religion, ufo och droger, blandat med mer tidstypiska alster utifrån en tänkt tonårspublik: som popmusik, mopeder och mellanöl.

Men likt exemplet ovan så blir Klotterplanket snabbt även en tummelplats för den så kallade vardagsrasismen, och framför allt en arena för dess mer extrema utvecklingar. Så här kunde det uttryckas, i ett exempel från 1972:

Svenska folket vill inte se utlänningar överallt de går. Utlänningar som tar svenskarnas jobb och lägger beslag på deras döttrar.
Nej, fram för den rena svenska rasen! En duktig svensk pojke, det är nåt det!

»Red« valde att bemöta i enlighet med sin metod:

Svenska raser kan jag inte så många. Men ari… jag menar tyska: schäfer, rottweiler, tax, schnauzer och ja. många andra, populära här i Sverige. Nej, förlåt, vad är det jag sitter och dillar om? Det är ju inte hundar du talar om, utan människor! Ruskigt nog.

 

Insändare 1977

 

Med jämna mellanrum ber andra insändare att Klotterplanket ska inta en mer aktiv publicistisk hållning, men redaktionen återger ständigt sin redaktionella linje. Så här besvaras till exempel ett inlägg som 1976 efterfrågat en högre kvalitet på insändarna:

Du vill inte ha censur, men styrning. Är det inte samma sak, egentligen? Och vad är insändarkvalité? Det som är väsentligt för en är ointressant för en annan – och tvärtom. Och vilka är vi på »Red« att (be)döma? Nej, innehållet på Klotterplanket bestäms helt av läsarna/insändarskribenterna själva!

Samma år skriver signaturen Blivande officer:

Militären borde ta över polisens jobb och ha rätt att skjuta uppstudsiga vänsterextremister. Och släng ut alla djävla negrer, zigenare och finnar som får Sverige, vårt eget fosterland, att stinka. Titta på Hitler. I hans perfekta armé fanns bara folk av den ariska rasen. Annat dräggspel rensade han helt riktigt ut.

Redaktionen kommenterar genom att hoppas att skribenten inte blir officer:

Och den risken är liten, för har du dom här åsikterna när du blir gammal nog för att göra värnplikten hamnar du nog i en annan lump.

Några nummer senare samma år återkommer dock skribenten:

Dummare svar än det ni gav får man leta efter, men jag kan tala om för att jag redan gjort lumpen som jägarsoldat och gruppchef med bästa betyg och muckade i mars i år jag har fått kontakt med en värvare i San Diego och ska börja som legosoldat så nog vart jag soldat och ingen lump. HA HA

»Red« väljer en försåtlig taktik för att bemöta insändaren:

Jag har avsiktligt underlåtit att interpunktera och justera svenskan i insändaren för att läsarna lättare skall kunna bilda sig en uppfattning om trovärdigheten.

Den ursprungliga insändaren kommenteras emellertid även strax intill på samma sida där representater för Kalmar Nynationalsocialistisk Ungdom också ondgör sig över bemötandet av Blivande officer: 

Kommentaren är efter vårt tyckande ett av de mest avskyvärda exempel på politisk diskriminering. Det kan nämnas att ett antal personer har omvärderat Seriemagasinet till en värdelös tidning och vi hoppas att de fasthåller den värderingen. 

Redaktionen replikerar på sedvanligt manér och hoppas även de att dylika personer ser tidningen som värdelös. Men »Red« reflekterar även över den angivna organisationen:

»Kalmar Nynationalsocialistisk Ungdom?« Bevare oss väl!

Vid en läsning så här i efterhand framstår flera av tidningens insändare som uppenbara spratt, i dag skulle de kallas för pranks. Målet kan mycket väl ha varit att undersöka hur galen insändare som kunde publiceras. Det kan dock inte ha varit någon större utmaning, eftersom sidan i princip publicerade allting. Detta blev än mer tydligt när redaktionen 1984 hoppade på trenden med en het linje. I det här fallet handlade det om en telefonsvarare där läsarna kunde prata in sina meddelanden. Trogen sin linje väljer redaktionen att publicera allt. Även denna:

Ja, jag tycker det är helt skit allting, alltså. att det ska få finnas en massa judesvin i Sverige. Va? Och jag lovar att eran j-a sura tidning är en j-a judeblaska. Din förb-e j-a k-sugare! Va? Din j-a dekis! Va? 

Redaktionens enda kommentar till publiceringen är: »beklämmande«. Därefter ombedes för övrigt de som ringer in till svararen att inte lämna någon annans telefonnummer, samt upphöra med att »bara« skrika könsord.

Vid ett tillfälle antyder dock redaktionen att en insändare befinner sig på gränsen. Det handlar om ett inlägg 1978 som förordar fängelsestraff för bi- och homosexuella, och som benämner dessa grupper som »monster«. Men även i det fallet valde alltså redaktionen att publicera.

Den toleranta hållningen gör förstås Klotterplanket intressant för rörelser i periferin, och som saknar möjlighet till plattformar att nå ut via. Som det nynazistiska Nordiska Rikspartiet (NRP). Redan i slutet av 70-talet oroar sig flera insändare för den nyupptäckta användandet av hakkorset. Vid två tillfällen illustreras insändarna med bilder på Vera och Göran Assar Oredsson, trots att de inte nämns i insändarna. Paret Oredsson var då ledare för NRP.

En av insändarna innehåller dock en förhoppning om att någon nazist ska svara. Det ger därmed Göran Assar Oredsson möjlighet att inkomma med en programförklaring och en förnekelse av förintelsen, och som tidningen väljer att ge en helsida 1980. Den redaktionella kommentaren därefter är kort:

Nu SM-läsarna!!!

Detta är alltså en uppmaning till att ta debatten, vilket i sig är en gammal beprövad taktik hos insändar- och debattredaktörer. Pressläggningen för Seriemagasinet ställde emellertid till det på ett sätt som kan göra en återläsning något parodisk. Även den som skrev ett svar så fort de läst ett upprörande inlägg blev inte publicerade förrän flera nummer senare. Det betydde att det kunde gå månader mellan debattinläggen. En viss skillnad mot dagens hetsigaa debatt i realtid på sociala medier. Men tidsdräkten gav inte alltid någon avkylande effekt i sig, då inläggen i sig ändå var svavelosande och skrivna i samma sorts affekt som även stundtals förmörkar dagens debatt. Vilket kunde innebära att en fråga väcktes till liv med två månaders intervaller. Och då allting publicerades löpande så bedömdes aldrig någon debatt som avslutad.

Att låta NRP få en helsida gick dock inte obemärkt förbi. I takt med att de främlingsfientliga röster som löpande givits plats nu organiserade sig i olika former syntes också dessa rörelser på Klotterplanket. Bevara Sverige Svenskt (BSS) dyker upp på Klotterplanket i början av 80-talet, parallellt med att NRP fortsätter att synas på sidorna. Det går till med så långt att det på Klotterplanket uppstår en debatt om metodval för patriotisk kamp mellan NRP och BSS. Göran Assar Oredsson beskyller 1983 BSS för att ha provocerat fram strängare lagstiftning. 1984 skriver Stefan Jansson från BSS Ungdom att:

BSS upplevs av de flesta patrioter som den enda seriösa föreningen i Sverige med folklig förankring.

BSS är som bekant en av de organisationer som Sverigedemokraterna uppstått ur. Ett annat parti av betydelse för SDs ursprung är Framstegspartiet, som får publicera en närmast reklamliknande insändare i 1985:

Seriemagasinet 1985

 

Som kuriosa kan även nämnas att Carl P. Herslow, eller åtminstone någon som utgav sig för att vara Hertzlov, ringer in på heta linjen 1985:

Hallå, hallå, ja! Detta är Karl Petter Hertzlov på Skånepartiet! Jag skulle vilja säga er, att det som behövs i Sverige, det är ett fritt Skåne!
Och alla skåningar, stå på er! Vi behöver ett fritt Skåne, fri sprit m m, och framför allt behöver vi gå med i NATO!

 

Som sagt, att läsa sjutton årgångar av Klotterplanket är som att få en föraning av vad som komma skulle. Och även om det kan kännas beklämmande att se några av de insändare som publicerades, så är helheten trots allt ändå givande. I en tid då myter om åsiktskorridorer florerar, och det finns en diskussion om att allt inte har fått sägas offentligt i det svenska samhället, blir detta befriande läsning. I dessa spalter återfinns en klar bild av det svenska samhällets alla utmaningar. Och det är till stor del samma frågor än idag.

I dessa spalter florerade homohat, rasism och nazism. Men även drogliberalism, löntagarfondssocialism och scientologpropaganda. Bredvid popbandsfejder och kontaktannonser. Och där fanns en redaktör som försökte kurera på bästa sätt utan att strypa det fria ordet. En djärv ansats på många sätt. Men också en öppen dörr för de icke-demokratiska krafter som kan verka inom en yttrandefrihet som de själva inte alltid vill bevara när den slutat gynna dem.

Insändare till Klotterplanket 1975

 

Avslutningsvis vill jag också belysa att det inte bara var de högerextrema insändarna som förebådade det debattklimat vi nu tycks acceptera. Signaturen Isis valde 1983 att attackera mannens existensberättigande:

Egentligen har ju män ingen livsnödvändig funktion alls i samhället. Ni äter för mycket, bråkar för mycket, pissar i trappuppgångar, antastar barn i sandlådor (vilken kvinna skulle kunna göra något sådant?), flåsar i telefoner, är allmänt motbjudande att se på etc, etc, etc
Och barn kan ju skapas genom kloning, så i sängen behövs ni inte heller.

Reaktionerna på detta fyllde förstås Klotterplanket i många nummer därefter, precis som många av de reaktioner som dagens genusdebatt väcker. Och givet att Seriemagasinet fostrade ett par generationer läsare är det väl inte otroligt att dagens nätkrigare en gång i tiden läste Seriemaggan.

 

Insändare i Seriemagasinet 1979.

 

I takt med medieutvecklingen och förändringen av konsumenternas beteende blev emellertid såväl en tolerant insändarsida i tryckt form som amerikanska deckarserier allt mer ointressanta. 1997 tog förlaget Egmont över Seriemagasinet. 2001 lades den ned.

 

Anm: Materialet till denna essä har även behandlats av artikelförfattaren i podden Snedtänkt. Det avsnittet går att höra här.