demokrati Väljarna är känslostyrda och irrationella. Ändå lägger vi vår framtid i dessa händer. Det är demokratins innersta kärna, och kanske samtidigt dess största hot. Jonas Nordling betraktar vad som är alternativet, och hur kritiken mot dagens folkstyre ser ut.
Varje lördag stod de där. I ett hörn av spärrhallen vid T-centralen, där gången från centralstationen mynnade ut och vi helglediga tonåringar från huvudstadens förorter vällde fram på väg mot citykärnan. De var aldrig särskilt många, kanske 20 stycken, och de flesta förbipasserande noterade dem antagligen aldrig, även om de skilde ut sig från frälsarpredikanterna intill. Såvitt jag minns var de alla män varav de flesta äldre, men några var även i min egen ålder. Killar som jag kände igen från min pendellinje, från min gymnasieskola. Skinnhuvuden, fotbollshuliganer, särlingar och rena knäppgökar. Bland de äldre männen var den sista gruppen klart övervägande, och den största gåtan för mig där och då var varför någon överhuvudtaget ville hänga med dessa tokiga gubbar.
Men där stod de alltså varje lördag i mitten av 80-talet, för att sälja sin tidning Patrioten, och för att värva nya medlemmar till sin rörelse, Bevara Sverige Svenskt. Att detta gäng skulle skapa ett parti som lockar en femtedel av befolkningen kändes inte så troligt. Men nu är vi alltså där.
Att demokratin är en nyckfull kraft ligger i sakens natur, precis som det är logiskt att dess tillkortakommanden skapar bekymmer som väcker förslag på diverse lösningar. Det är inget nytt i sig, demokratins inneboende utmaningar har genom åren föranlett mängder av skrifter och debatter, och så sker naturligtvis även nu. Det som möjligtvis är lite udda är att fler samhällsaktörer än på länge tycks vilja diskutera demokratins konstruktioner, om än utifrån helt olika drivkrafter. Flera av dessa krafter lyftes också förtjänstfullt av Jan Scherman i dennes sevärda reportageserie om vår demokrati på SVT häromåret. Men långt från alla perspektiv berördes av Scherman och det finns anledning att fördjupa sig än mer i vad som kan vänta oss.
Den traditionella demagogen pekar gärna på det parlamentariska systemets brister, där blockpolitik kan lamslå beslutsfattande. Retorik om det sunda förnuftets självklarhet som alternativ till flerpartisystemets kompromissande kan då kännas lockande. Parallellt med detta finns de återkommande argumenten om att ett etablissemang ska ha lagt beslag på sakfrågorna oavsett folkviljan, vilket ska ha gjort demokratin till en chimär. Lägg därtill att allt flera demokratikramare räds själva demokratin, eftersom antidemokratiska krafter av olika karaktär inte kan stängas ute. Vilket leder till en önskan om att avpolitisera fler funktioner för att rädda dess existens och skydda dessa från politiska beslut. Teknokratiska lösningar försvaras på så vis av de som tidigare stod på demokratins sida.
Utfallet av det senaste riksdagsvalet gav luft åt dessa olika fraktioners argument. Lägg därtill Brexitfrågan, med den brittiska regeringskrisen, som närliggande exempel på hur det kan bli när folket får bestämma på riktigt. Den sammanlagda effekten blir troligen att de demokratiska modellerna kommer utsättas för attacker. Eller åtminstone starkt ifrågasättas. Ett tecken i tiden är naturligtvis att två av de senaste årens mest uppmärksammade böcker om alternativ till dagens demokrati numera finns i svenska översättningar: Jason Brennans Efter demokratin och David Van Reybroucks Emot allmänna val.
Den amerikanske statsvetaren Jason Brennan (som för övrigt även syntes i Schermans reportage) gav ut sin bok 2016 med den tydligare originaltiteln Against Democracy, och den marknadsliberala tankesmedjan Timbro översatte den till svenska häromåret. Brennans huvudtes är att inte alla väljare är tillräckligt kunniga för att ges förtroendet att rösta. Hans förslag till lösning är därför att endast kvalificerade medborgare ska få rösträtt, och att detta kan ske genom till exempel ett kunskapstest. Han föreslår att demokratin ersätts av epistokratin; ”ett styre där de kunniga har makten”.
Den belgiske kulturhistorikern David Van Reybroucks bok heter på originalspråket flamländska Tegen Vierkiezingen, vilket rakt översatt betyder mot val. Den kom redan 2013, men har i fjol även getts ut på svenska av Natur och Kultur. Även Van Reybrouck driver tesen att vår demokrati är dysfunktionell, men utifrån en helt annan vinkel än Brennans. Han menar i stället att det är den representativa demokratin som är boven, att dagens system är rester från aristokratins skyddsvallar mot äkta folkstyre, och att lotten i stället är den sanna demokratins lösning. I Van Reybroucks idealdemokrati skulle folkvalda lottas fram, och endast verka tidsbegränsade perioder. Genom lotten skulle dagens drivkrafter inom det politiska spelet kunna avvecklas till förmån för ett verkligt brett samhällsengagemang hos medborgarna, menar Van Reybrouck utifrån att den som riskerar att lottas till ett förtroendeuppdrag också lär se till att hänga med.
Vi kan nog utgå ifrån att ingen, av det svenska samhället accepterad, rörelse uttalat kommer att vilja avskaffa demokratin. Även de flesta moderna repressiva stater har trots allt kallat sig själva demokratier. (Östtyskland hette formellt Tyska Demokratiska Republiken, Nordkorea heter officiellt Demokratiska Folkrepubliken Korea etc.) Varje steg att utveckla demokratiska strukturer kommer emellertid tvinga oss att välja sida, vare sig vi vill eller inte.
Tack vare Michael Youngs bok Intelligensen som överklass vet jag numera allt om hur meritokratin infördes i allmänhet och i Storbritannien i synnerhet. Om hur alla tilldelas sina tjänster utifrån IQ och vilken fantastisk samhällsutveckling vi fick när såväl arvsrätt som jämlikhetsideal slängdes på soptippen. Hur naturligt det blev att löpande flytta på seniora medarbetare och chefer till mindre ansvarsfulla uppgifter eftersom nästa generation alltid är mer lämpad.
Young konstaterar krasst: ”När genierna en gång för alla tillhör överklassen och tjockskallarna arbetarklassen, vad är det då för mening med att prata om jämlikhet?”
Särskilt framgångsrikt var det att införa hemhjälpskåren, där de riktigt lågt begåvade kunde fortsätta erbjudas arbete trots automationen genom att istället ge service åt de intelligenta som därmed kunde ägna sin värdefulla tid åt annat än att ta hand om sitt hem.
Speciellt intressant är även att ta del av fackföreningarnas utmaning, när det ”helt enkelt inte fanns några i deras egna led, som kunde ersätta avgående intelligenta kroppsarbetare”. Dessa har ju fått viktigare samhällsbärande uppgifter. Tack och lov inrättade universiteten specialkurser ”för lämpliga kandidater, som trots hög IQ besitter tillräckligt med takt för att stå ut med att umgås med obegåvat folk – en synnerligen nödvändig egenskap hos den blivande rådgivaren åt fackföreningsledare”.
Har du missat denna utveckling i Storbritannien? Inte så konstigt, eftersom denna bok är en bortglömd klassiker i utopi/dystopi-genren. Skickligt upplagd som en forskningsrapport om utvecklingen, skriven 2033. I själva verket skrevs den 1958, och kom på svenska 1960. Boken myntade begreppet meritokrati, men idag är det antagligen få som läser den. Vilket ändå kan rekommenderas, då den torrt, men ändå rätt underhållande, belyser svårigheterna med ett alltför effektiviserat samhällsbygge, speciellt när något så komplicerat som människan är inblandad.
En intressant detalj när det gäller Michael Youngs bok är att biblioteket klassar den som en faktabok om sociala klasser och skolsystemet i England, trots att det alltså är ren fiktion. Och just synen på fakta återkommer ständigt när demokratin ska dissekeras. Medborgarna klarar helt enkelt inte av att skilja på fakta och känslor, vilket skulle förklara låsningar i ämnen som till exempel klimat eller migration.
Utifrån detta läge, och som journalist, är det därför intressant att läsa Den journalistiske forbindelse av de danska journalisterna Søren Schultz Jørgensen och Per Westergård. Denna bok, som kom ut på danska Gyldendals i fjol, är ett ambitiöst försök att genom fältstudier världen över hitta en röd tråd i nyhetsmediers försök att återskapa sitt uppdrag. Enligt författarna finns bara en grund för journalistiken, nämligen uppdraget från medborgaren. Men detta uppdrag håller på att transformeras till något helt nytt. Den moderna journalisten kan i medborgarens ögon utgöra en pedagog, en mellanhand eller en förmedlare. Men också en mötesarrangör, en aktivistisk initiativtagare eller en problemlösare. En nyskapad redaktionell titel som de båda danskarna gärna lyfter fram är community organizer; organisatör av samhället.
Författarna menar att det journalistiska uppdraget alltid handlar om att vara på medborgarnas sida, och att framför allt alltid uppfattas som att vara det. Det kan tyckas självklart, men de menar att alla metoder vi använder för att stärka relationer med konsumenten måste i grunden alltid ge denne individ känslan av att vara bekräftad. Först därefter bör medieföretag försöka tjäna pengar på detta förhållande. Att till exempel bedriva eventverksamhet på kommersiell grund är till exempel kontraproduktivt. Ett event ska ha konsumenten i centrum, och stärka relation mellan redaktion och medborgare. Ger det dessutom pengar är det en bonus, men inget måste. Relationen kommer ge intäkten i nästa led ändå, om du gör rätt.
De danska kollegerna driver också tesen att ALLA medier numera ska se sig som nischade. Din målgrupp är alltid möjlig att kategorisera utifrån intressen, direkt såväl som indirekt. Det kan vara ämnesrelaterat, men även geografiskt, socioekonomiskt eller ålder. Eller något annat. Men det är alltid nischat. Det breda nyhetsmediet med allmänheten som målgrupp är historia, menar de. Vilket naturligtvis påverkar det demokratiska uppdraget. Det är å andra sidan ett uppdrag journalister har gett sig själva, menar författarna och därför också helt kan omformulera om vi så önskar.
Søren Schultz Jørgensen och Per Westergård lyfter därefter framför allt upp begreppet konstruktiv journalistik, och menar att det är vägen till en tätare relation mellan redaktion och medborgare eftersom ”den skapar insikt, ger inspiration, gör medborgarna kunniga om samhället och ger hopp om en bättre morgondag”. Det handlar här om journalistik som inte bara beskriver problem, utan även presenterar lösningar. Studier av amerikanska konsumenter visar, enligt författarna, att dessa föredrar lösningsorienterad journalistik när de får välja mellan det och ren rapportering. Utvecklingen av en process för så kallad konstruktiv journalistik leds för övrigt via ett globalt projekt vid Aarhus universitet, och som stöttas av bland andra EBU och Google.
Gränsen mellan lösningsinriktad journalistik och aktivism är emellertid hårfin, vilket även författarna medger. Men de citerar samtidigt den välkände journalisten Glenn Greenwald som menar att ”alla riktiga journalister är aktivister”. Inte heller tycker författarna att det är ett problem om redaktioner hänfaller till kampanjjournalistik, så länge som det sker öppet och förstås: på medborgarens sida. Den som kan sin presshistoria ser naturligtvis cirkeln till viss del slutas, men till författarnas försvar ska sägas att de även lyfter fram den redaktionella professionaliteten som den stora skillnaden från pionjärtidens idéstyrda tidningar.
Givet att demokratin troligen står inför stora utmaningar, och att en bred idédebatt (förhoppningsvis) är att vänta; hur kommer då svenska redaktioner att tolka sitt uppdrag? Valet står mellan att passivt rapportera eller aktivt vägleda. Det senare bryter mot reporterns roll som neutral bevakare, det förra rimmar dåligt med journalisters självbild som demokratins vita riddare. För Søren Schultz Jørgensen och Per Westergård är valet emellertid enkelt. Journalisten ska moderera diskussionen och förstås: stå på medborgarnas sida. Den stora utmaningen är dock att medborgarna kommer ha olika intressen, beroende på vilken ”nisch” de tillhör. Men inte heller det är ett problem i danskarnas värld, eftersom en mångfald av åsikter aldrig kan vara av ondo ur ett demokratiskt perspektiv.
Det är riktigt att pressen själv iklätt sig rollen som demokratins väktare. Och motivet har i grunden varit upplysningsidealet. Endast den informerade medborgaren kan utföra sin demokratiska handling, och det är journalistiken som erbjuder denna nödvändiga upplysning. Den svenska pressens fria ställning gentemot lagstiftaren har till stora delar kunnat försvaras tack vare en bransch som i över ett sekel delat grundläggande samhällsanalys. De pressetiska reglerna, och det journalistiska ideal som det medför, ligger djupt nedärvda hos många av oss journalister. Men det är inte heller någon hemlighet att denna branschhållning också inneburit att redaktionerna lite för ofta tolkat vilka frågor allmänheten borde bry sig om, ibland på ett sätt som inte är helt väsensskild från Jason Brennans syn på medborgarnas kompetens.
Så visst har de danska journalisterna rätt när de hävdar att medborgarna måste känna att redaktionerna står på deras sida, på deras villkor. Kombinationen demokratisk brytningstid och konstruktiv journalistik kan emellertid vara en krutdurk som sätter allt detta på sin spets. Detta eftersom att vara på medborgarens sida i nischmediernas tidsålder troligen innebär en polarisering av journalistiken som vi aldrig tidigare skådat. För att helt fjärma sig från ett von oben perspektiv och aldrig hänfalla till spekulation om vad läsekretsen borde veta mer om kommer ofrånkomligen leda till stora kunskapsluckor dessa nischgrupper sins emellan.
Men även detta har danskarna en lösning på. Det är nämligen här public service får sin framtida roll: ”Dessa medier kan de folkvalda politikerna använda till att brygga broar över de hål, klyftor och diken som de privata medierna ofrånkomligen lämnar mellan sig.” Hur detta skulle ske i praktiken låter de vara osagt, men det känns inte som ett steg bort från en elitstyrd agenda över samhällsdebatten. Tvärtom. Dessutom med den pikanta effekten att det skulle innebära att politiker ges en stärkt makt att indirekt avgöra vad folk bör veta och inte veta.
En aktuell fråga som belyser demokratins dilemma är den växande rörelsen som tror att jorden är platt. Så kallade Flat Earthers tycks bli alltfler, och säkerligen går det att finna många olika drivkrafter inom denna rörelse. Den amerikanske filosofen och författaren Lee McIntyre har följt denna utveckling ingående. Och i en färsk artikel i Newsweek från 14 juni så avråder han från att enkelt avfärda de som tror att jorden är platt. ”Det skapar bara större misstro och ytterligare polarisering”, menar han. ”Problemet med Flat Earthers – och andra förnekare av vetenskap – är inte att de inte tar till sig bevis, utan att de inte reagerar på ett rationellt sätt. De saknar en vetenskaplig attityd. Så hur ska vi bemöta dem?”
McIntyre menar att förnekelse av vetenskap är för farlig för att ignorera. ”För oss som bryr sig om vetenskapen är det viktigt att slå tillbaka mot förnekare varhelst de uppstår. Men vi måste göra det på rätt sätt. Vi måste sluta att bara peka på vetenskapens framgångar utan även lyfta fram att osäkerheten är en styrka och ingen svaghet inom vetenskapligt resonemang. Vad forskare kan göra är att oftare prata om vikten av sannolikhet, för att punktera myten om vetenskaplig ‘sanning’. Vetenskaplig övertygelse bygger inte på visshet utan på ‘grund’ – på berättigande utifrån prövning.”
Han menar att om medborgaren lockas att tro att tvärsäkerhet är en standard gynnar det endast de som bygger sin världsbild på en sanning som inte tål att ifrågasättas. Och att det därför är viktigt att se den faran även i en rörelse som Flat Earthers, även om dessa kan verka skrattretande vid en första anblick.
Som sagt, detta är en idédebatt lika gammal som demokratin i sig. Så för att knyta ihop säcken tänkte jag avsluta med några rader från den amerikanske historikern Christopher Lasch och dennes postumt utgivna essäsamling Eliternas uppror och sveket mot demokratin. Lasch ägnade en av dessa essäer, Argumentationens förlorade konst, specifikt åt journalistikens roll i demokratin. Han beklagade bland annat Walter Lippmanns alltför lyckade arbete med att göra professionell objektivitet till ett ideal inom journalistiken, eftersom det gav effekten att medborgarna avpolitiserades. Lasch menade att journalistikens roll var att träna medborgarna i ställningstagande, inte göra dem till passiva nyhetskonsumenter. Han menade att idealet om den objektiva nyhetsrapporteringens överlägsenhet byggt på en rådande syn om att debatt endast skedde mellan rivaler, ett gräl där ingen någonsin ger efter för den andre.
Christopher Laschs eget ideal var det motsatta (I Margareta Eklöfs översättning): ”Man vinner ingen debatt genom att överrösta sin motståndare. Man vinner den genom att förändra motståndarens uppfattning, något som kan ske endast om man lyssnar aktningsfullt till motargumenten och ändå får deras förespråkare att inse att det är något fel med dessa argument. Medan detta sker kan vi mycket väl inse att det är något fel med våra egna.”
Christopher Lasch levde för övrigt som han lärde i den mån att han under sin levnad gick från en vänsterinriktad samhällsanalys till en betydligt mer moderat. (Att essäsamlingen gavs ut 1995 av näringslivets tankesmedja SNS bör även nämnas i sammanhanget.) Men att på allvar ständigt våga sätta sina övertygelser på spel bör oavsett politisk läggning naturligtvis alltid vara den enda sanna demokratiska värdegrunden, och kan tjäna som kompass även för det redaktionella arbetet. Allt annat blir ju dogmatiskt och inskränkt. Och såna krafter tål demokratin endast om de med råge ryms i ett hörn av en spärrhall.
Anm: Detta är en bearbetad och väsentligt utökad version av en text som ursprungligen publicerades i Medievärlden.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
