TV Men varför verkar ingen bry sig om vad Reservatet vill säga?
Det har sagt tidigare, men måste sägas igen: danskarna är överjävliga på att göra bra filmer och serier.
Som Reservatet, skapad av Ingeborg Topsøe och regisserad av Per Fly.
Den är bland det bästa man kan se på streamingtjänsterna just nu. Och det är bra just för att det har en politisk udd.
Fasaden krackelerar
Handlingen kretsar kring det överklassområde som ligger mellan Köpenhamn och Helsingör. Enorma lyxvillor med mycket natur runtomkring. Vi snackar inte om några ”vanliga” miljonärer här. Förmögenheterna är större än så.
Alla har en au pair från Filippinerna, så de hinner med livspusslet. Jobb, socialt umgänge och joggingturer på kvällarna. Någon annan tar disken. Någon annan tar hand om barnen.
Cecilie (spelad av en magnifik Marie Mach Hansen) och hennes familj är en av de priviligierade. Men när grannfamiljens au pair ber henne om hjälp med något oklart missförhållande i sin värdfamilj, och sedan plötsligt försvinner, då börjar det perfekta livet krackelera.
Det handlar om klass, livsvillkor och rasism ställer frågor om vad vi är beredda att offra i form av moral och värderingar för att få behålla ett på ytan bekvämt liv.
Älskar att se klyftorna
Det har kommit en del sådana serier och filmer på senare år. Om de svinrika och deras förhållningssätt till samhället runt dem.
Som Succession, om familjen Roy, inspirerat av Rupert Murdoch och hans globala medieimperium.
Eller norska Exit, om de allra mörkaste sidorna av ett nyrikt Norge.
Eller för den delen WeCrashed, om de enorma summor pengar som investerades och av fartblindhet och drömmen att leva i enorm lyx förlorades i upstartbolaget WeWork.
Och vi mediekonsumenter älskar att betrakta de ökande klyftorna. Lyxen. Kontrasterna.
Från tevesoffan kan vi skratta åt och förfasas över hur dumt det blivit i världen. Kanske tänka att det alltid varit så, i någon mening.
Men visst säger det stora antalet skildringar av det nya klassamhället ändå något om just utvecklingen i den värld vi lever i. Om de ökade skillnaderna.
Vad är ett gott liv?
Så varför får det ingen effekt på oss? Vad är det som gör att vi gång på gång ser detta skildras, vi nickar instämmande och pratar om över fikabordet på jobbet eller på nästa parmiddag eller släktträff, men att det sedan inte ändrar något alls i vårt sätt att vara i den här världen.
Röstningsbeteendet förblir ungefär detsamma. Inställningen till skatter och regleringar också. Den breda majoriteten lutar ju snarare åt att vilja fokusera på pekpinnar och begränsningar för de som befinner sig längst ned i hierarkin – moraliska pekpinnar, utvisningar, ännu hårdare ekonomiska villkor – i stället för att göra något åt själva grunden för problemen – klassklyftorna.
Möjligen sker några små justeringar i opinionsläget. Men inget som ändrar något.
Beror det på att fiktionen handlar ofta om de allra högst upp och de allra längst ned? Kanske. Med så skarpa kontraster kan det vara svårt att överföra dem till gråskalorna i mellanskikten, där de flesta av oss befinner sig.
Eller också vill vi helt enkelt inte se. Sedan decennier lever vi trots allt i ett samhällsklimat som säger att målet är att få ansluta sig till de där uppe. Att beviset för ett gott liv är just en au pair från Filippinerna, en teppanyakihäll i köket och ett gott vin som köpts på plats på vingården i Sydafrika eller Italien.
Att stänga in oss i ett reservat.
Jag önskar jag hade ett bra svar på vad som skulle kunna få en verklig effekt. Det har jag förstås inte.
Tills vidare rekommenderar jag att alla ser Reservatet.
Efter det kan vi ta ett nytt snack om saken.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
