Foto: Pixabay

Italien 10Tiden är inne för italienarna att åter ta ställning mot landets post-fascistiska och invandrarfientliga regering. Det skriver Amedeo Cottino.

88 år efter befrielsen från nazi-fascismen har Italien idag en regering, premiärminister Giorgia Melonis regering, som steg för steg har avslöjat sitt autentiska ansikte: det fascistiska ansiktet. Detta kommer dock inte som någon överraskning, åtminstone inte för den som känner till Italiens historia. Vi ”betalar” idag egentligen av ​​en arvsynd. Italien har till skillnad från andra europeiska länder, inte minst Tyskland, aldrig på allvar konfronterats med och gjort upp med sitt förflutna. 

Högst få av de som i armén, i den offentliga förvaltningen och i rättsväsendet som sålde sina tjänster till Mussolinis regim har fått stå till svars efter befrielsen. De flesta fick behålla sina poster och kunde fortsätta verka inom den postfascistiska demokratiska staten. Denna arvsynd har givetvis lämnat sina spår i vårt medvetande och lett till en ständig negligering av den fascistiska faran och till ett lika ständigt sopande under mattan. Denna situation framstår inte sällan som diffus, svårhanterlig och sorglig bland  många av oss italienare. Idag kan de reaktionära krafterna räkna med ett offentligt samhällsklimat som präglas av likgiltighet och rädslans för brist på civilkurage. Ett klimat i vilket fascistiska frön kan gro och frodas väl. 

Meloni ignorerar de italienska fascisternas brott

Peter Birro har i en väldokumenterad DN-artikel i detalj beskrivit hur Melonis regering agerar. Strategin, skriver han, består i ”att aldrig nämna antifascismen som den positiva och enande kraft som de facto återupprättade Italiens heder under kriget, bidrog till befrielsen och var hörnstenen i det nya demokratiska samhällsbygget, utan i stället håna och förtala den, spela ned dess betydelse och låtsas som om det inte finns någon skillnad mellan de italienare som slogs mot fascismen och de som stod på Mussolinis och den tyska ockupationens sida”. 

Ett för regeringen högst passande tillfälle att iscensätta denna slags historieförfalskning erbjöds nyligen, den 24 mars. Vid detta datum, året var 1944, ägde en av de mest avskyvärda handlingar som begåtts av nazi-fascisterna i Italien rum. Händelsen, känd som massakern i Ardeatine-groparna, efter namnet på platsen i utkanten av Rom där 335 civila, bland dem judar, utlänningar, antifascister och till och med slumpmässigt utvalda personer, sköts till döds. Det var det tyska kommandots vedergällning för en attack utförd av partisaner på en gata i Rom, via Rasella, då en bomb detonerades när en bataljon av väl beväpnade tyska soldater passerade. Vad yttrade då vid denna åminnelse Giorgia Meloni om denna massaker? Hon förklarade, kortfattat och enkelt, men framför högst genomtänkt, att de som mördats bara skjutits för att de var italienare. Genom att inte nämna att flertalet offer var antifascister och judar sopar hon undan skillnaden mellan italienare och italienare, en distinktion som i sammanhanget är av avgörande betydelse. Hon ignorerar också att italienska fascister var bland de ansvariga för massakern, från Caruso, polischef i Rom, till Buffarini Guidi, inrikesminister i Benito Mussolinis marionettartade Repubblica Sociale Italiana. 

Italien har till skillnad från andra europeiska länder, inte minst Tyskland, aldrig på allvar konfronterats med och gjort upp med sitt förflutna.

 

Men lögnernas bägare, den bägare som italienarna dagligen erbjuds dricka, är med detta svek ännu inte fylld. Ignazio Benito La Russa, som inte är vilken politiker som helst, utan statens andra högsta företrädare såsom ordförande i Republikens senat, dessutom stolt ägare av en Benito Mussolini-byst passar på och fyller på ordentligt. Så ”förklarar” han för det italienska folket hur det hela egentligen gått till.  Enligt hans skamlösa omtolkning beskrivs de 33 nazistiska soldaterna från Bozen-bataljonen som dog i partisanernas attack, som ”ett musikband av halvpensionerade personer”, det vill säga att attacken var ”en skamlig aspekt av motståndsrörelsen”. 

Regeringen nöjer sig inte med att skriva om historien

Tyvärr så nöjer sig denna regering inte endast med att skriva om historien. Helt i linje med dagens fascisms två grundstenar – att en process av etniskt folkutbyte pågår till nackdel för den europeiska befolkningen samt att den så kallade naturliga familjen undergrävs av kritiken mot den traditionella könshierarkin – kommenterar dessutom två ledande politiker den mänskliga tragedi som ägt rum sista februari i år. Tragedin kring den båt från Turkiet med omkring 200 personer ombord, flyktingar från Mellanöstern, framför allt från Syrien, som sjunkit några hundra meter från stranden nära Steccato di Cutro, en by i Crotoneprovinsen. Man vet nu att tragedin var förutsägbar och därför kunde ha undvikits. Till dags dato har 96 människor av de 200 hittats drunknade och bland offren finns det 36 barn. 

Enligt den italienska inrikesministerns uppfattning är att försöka rädda sina barn från krig och elände ett tecken på ansvarslöshet som förälder.

 

Och – vad säger regeringen om denna tragedi?  Inrikesminister Matteo Piantedosi kommenterar att ”Man måste vara en oansvarig förälder för att ge sig ut på en sådan farlig  resa med sina barn”. Ni hörde rätt. Enligt den italienska inrikesministerns uppfattning är att försöka rädda sina barn från krig och elände ett tecken på ansvarslöshet som förälder.

Federico Mollicone passar också på att informera allmänheten om sin personliga uppfattning om tragedin. Han har nyligen utnämnts  till ordförande i första kammarens utskott för kultur, vetenskap och utbildning. Till skillnad från sin inrikesminister vänder sig Mollicone till de som bor på orter som Steccato di Cutro där tragedin ägt rum och till de som arbetar inom kustbevakningen. Det är synd om dem, menar han. Att det verkligen är tråkigt att de ”måste genomgå hemska scener som att se döda barn på stranden”. I klartext menar Federico Mollicone att dessa döda barn är skyldiga, skyldiga till att orsaka obehag och skräck hos (de legitima) invånarna på dessa orter  och hos (en oskyldig) kustbevakning.

Tiden är inne för italienarna att ta ställning

Föreställningen om vissa som Untermensch är här igen. Hur skall vi annars kunna förklara varför 96 migranter tilläts drunkna i Steccato di Cutros några hundra meter från stranden? Dessa män, kvinnor och barn var uppenbarligen inte värda att räddas.Och denna uppfattning om att det finns människor som inte äger samma människovärde som vi ligger också till grund för Francesco Lollobrigidas, jordbruksminister och Melonis svåger, offentliga uttalande (senare sade han att han blivit missförstådd!) och helt i linje med extrema höger-konspirationsteorier. Lollobrigida varnar för etnifierad blandning i ett Italien som i sin tusenåriga historia burit på ett ständigt möte och blandning mellan lokalbefolkning och folk från hela Europa (från arierna till grekerna, från araberna till langobarderna, bara för att nämna några). Varningen har en rasistisk undertext vilket blir uppenbart när han, någon dag senare, förespråkar ”etnisk ersättning”, ett ’program’  som vi vet kommer direkt från Hitlers Mein Kampf och som hör till den nuvarande nyfascistiska högerns klassiska repertoar. Enligt ett känt latinskt ordspråk, att fela är mänskligt, att hålla ut är djävulskt (errare humanum est perseverare diabolicum).Tydligen, men inte oväntat, har Lollobrigida inte läst och lärt sig något av det.

Som i ett mosaikmönster lägger regeringen sitt p ussel över hela statsapparaten. De ’ockuperar’  de offentliga  tv och radio-stationerna, de roffar åt sig nyckelpositionerna inom förvaltning och inom de statsägda eller statskontrollerade bolagen utan hänsyn till kompetenserna.Luften är tung att andas när den offentliga arenan präglas av vän-fiende logiken.  

För oss italienare reser sig en livsviktig fråga: Ska vi dricka ur Melonis, La Russas och Lollobrigidas bägare fyllda med lögner och rasism? Ska vi acceptera att själva demokratin är i fara?

Tiden är därför återigen inne för att ta ställning. För oss italienare reser sig en livsviktig fråga: Ska vi dricka ur Melonis, La Russas och Lollobrigidas bägare fyllda med lögner och rasism? Ska vi acceptera att själva demokratin är i fara?

Den 25 april när Italien firade befrielsedagen från nazist-fascismen stod A.N.P.I., Associazione Nazionale Partigiani italiani (De italienska partisanernas nationella förening), i frontlinjen för att göra sin röst hörd. Inte minst bland de 50 procent av alla italienska valberättigade som valde att inte rösta vid den senaste valomgången. En stark orädd röst som varnar om att de grundläggande demokratiska principerna fastställda i grundlagen är starkt hotade. 

Låt oss hoppas att allt flera italienare börjar lyssna på den. Det handlar om att göra motstånd mot antidemokratiska krafter. Krafter som jag, som i flera bemärkelser mentalt naturaliserad svensk efter många års liv som ung, student, förälder och akademiker i Sverige, också oroar mig för som förekommande också i Sverige. Det handlar om att inför dessa krafters hot återupprätta demokratisk politik för rättfärdighet och rättvisa. Inte minst i detta också att uppmärksamma den giftampull för demokratin som avvisandet av flyktingar är. 

Sist, men inte minst, anmäler sig för oss en ofrånkomlig plikt: att lyssna med hjärtat till vad Homeros’ Nausikaa sa till sina tjänarinnor när de mötte flyktingen Odysseus.  / Denne är en eländig skeppsbruten man /…/ och vi måste ta hand om honom/ De kommer alla från Zeus / gästerna och de fattiga; och en gåva, även liten är kär / Gå, ge gästen att äta och dricka, / och i floden tvätta honom där det finns skydd mot vinden / (Homeros, Odyssén).

Att skrika högt att Nausikaa aldrig skall dö.

*Ett hjärtligt tack till Anna Hollander, Lars-Göran Basso och Peter Cottino som har varit ett stort stöd vid utförande av denna artikel.