demokrati Under de senaste femton åren har världen bevittnat en obruten demokratisk tillbakagång utan skönjbart slut. Västvärldens demokratier är i akut behov av inre förnyelse, skriver Börje Ljunggren.
En enda dag, längre tog det inte för världen att vända bort blicken från USA.
Det var rubriken på den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas artikel i New York Times på årsdagen av den 6 januari 2021, dagen då den amerikanska Kongressen stormades.
Efter Sovjetunionens fall hävdade Fukuyama, i sin mycket uppmärksammade bok The End of History and the Last Man (1992), att endast en väg nu återstod, den på marknadsekonomi grundade liberala demokratin. Kontrasten mellan dagens krisartade situation i USA och Fukuyamas förutsägelse om världens framtid kunde inte ha varit större.
Under de senaste femton åren har världen enligt ansedda Freedom House bevittnat en obruten demokratisk tillbakagång utan skönjbart slut. En tillbakagång som inte bara gäller länder i demokratins periferi utan också kärnländer som USA, EU-länderna Ungern, Polen och Slovenien, och Indien, traditionellt betraktat som utvecklingsvärldens största och viktigaste demokrati.
Många nya demokratier har aldrig utvecklat trovärdiga institutioner.
Det sammanfattande omdömet i Internationella IDEA:s årsrapport för 2021, The Global State of Democracy 2021, är att ”demokratin är i fara, och dess överlevnad hotad både inifrån och från en växande auktoritär våg”. Under 2020 hade fler länder än någonsin tidigare utvecklats i negativ riktning. För första gången fogades USA till listan över länder på tillbakagång. Statsvetaren Staffan Lindbergs nydanande demokratiprojekt Varieties of Democracy (V-Dem) har talande nog Autocratization Turns Viral, som titel på 2021 års rapport. Utvecklingen är djupt oroande med varje mått mätt!
Många av dagens formella demokratier har tillkommit utan att det funnits en stat som förmått styra landet, och är snarast att betrakta som kvasi-demokratier. Eller, som i det högt utvecklade Singapores fall, så kallade illiberala demokratier där det etablerade systemet praktiskt taget omöjliggjort maktskifte.
Många nya demokratier har aldrig utvecklat trovärdiga institutioner. Oppositionens centrala roll har inte erkänts. Mänskliga rättigheter kränks. Maktmissbruk och korruption hör till vardagen. De växande klyftorna leder till plutokratier som försvagar det kitt som binder samman en demokrati. Partierna agerar utanför de demokratiska spelreglerna och demokratin konsolideras inte.
Många länder blev demokratier – ”instant democracies ”- trots avsaknaden av demokratisk kultur. Populismen breder ut sig på åsiktsinflaterade sociala media, med globaliseringens eliter som tacksam måltavla. Seriösa media med dess för den informerade demokratiska debatten centrala roll attackeras och trängs undan.
Fukuyama blev motsatsen till sannspådd, men har förblivit en central röst i den internationella debatten. I några av det senaste decenniets kanske mest omfattande arbeten om samhällens utveckling och demokratins förutsättningar har han gjort radikalt andra bedömningar än de han gjorde efter Sovjetunionens kollaps.
I NYT-artikeln konstaterar han att han tidigare ”underskattade för det första svårigheterna med att skapa inte bara en demokrati utan också en modern, opartisk, okorrumperad stat, och för det andra möjligheten av politiskt förfall i avancerade demokratier.”
I båda hänseendena har verkligheten med råge överträffat vad som kan betecknas som ”underskattning”.
I NYT-artikeln slår han med fördjupad besvikelse fast att den amerikanska modellen länge varit stadd i förfall. Sedan mitten av 1990-talet hade landets politiska kultur blivit alltmer polariserad och hamnat i baklås, pengar spelat en allt större roll, medan valsystemet blivit allt sämre anpassat till demokratiska valmöjligheter – ”och ändå tycktes landet vara oförmöget att reformera sig själv”.
En djupt desillusionerad nation är i uppenbart behov av självprövning och inre läkning.
Tidigare perioder av kriser i landet, som Inbördeskriget (1861–65) och 1930-talets Stora Depression, hade, konstaterar Fukuyama, genererat framåtblickande institutionsbyggande ledare. Men, så hade inte varit fallet under detta århundrades första decennier, som i stället sett ”amerikanska policy-ansvariga presidera över två katastrofer, Irakkriget (2003-) och finanskrisen (2008-), och sedan bevittnat framväxten av en kortsiktig demagog, som eldade på en arg populistisk rörelse”.
Polariseringen fördjupades, och den 6 januari 2021 stormade så en mobb eggad av president Donald Trump den amerikanska Kongressen. Amerikaner vände sig mot demokratin som sådan och bejakade våld för att uppnå sina mål. ”Aldrig tidigare sedan inbördeskriget hade landet misslyckats med att genomföra ett fredligt överlämnande av makten.”
Trumps myt om ”det stulna valet” har befästs på ett sätt som gjort att seriösa bedömare frågar sig om landet faktiskt står inför ”ett nytt inbördeskrig”, då en stor del av de republikanska väljarna inte längre accepterar utgången av demokratiska val som grundvalen för landets politiska ordning och betraktar våld som legitimt.
En djupt desillusionerad nation är i uppenbart behov av självprövning och inre läkning. Trots den amerikanska demokratins kristillstånd placeras dock frågan bara på femte plats i opinionsmätningar om vilka frågor som är viktigast för landet, efter bland annat ekonomi och sysselsättning. De självklara anspråken på USA som ett demokratiskt föredöme, förlorar sin trovärdighet. Trots dessa realiteter tog president Biden, vars demokratiska övertygelse ingen kan ifrågasätta, i höstas initiativet till ett virtuellt globalt demokratitoppmöte, ett djärvt företag i Trumps slagskugga.
De oroande tecknen är onekligen många och växande. Vi upplever de allvarligaste hoten sedan Sovjetunionens sammanbrott mot demokratin som världens dominerande styrelsereform. I sin NYT-artikel menar Fukuyama att två växande auktoritära stater, Kina och Ryssland, ”lett tillbakarullningen av den globala demokratin”.
Det är förvisso ett faktum att världen inte bara upplevde ett ”1989”, Berlinmurens fall, utan också massakern den 4 juni det året vid Himmelska Fridens torg. Det kinesiska kommunistpartiet inte bara överlevde den globala demokratiseringsvågen utan har konsoliderat sin maktställning och med AI-teknologins hjälp skapat en virtuell kontrollstat utan motstycke – samtidigt som landet inom några få år, i stark konstrast till Sovjetunionen, trots växande svårigheter kan förväntas vara världens största ekonomi.
Ryssland har samtidigt blivit alltmer auktoritärt och revanschistiskt. Att skylla tillbakagången på dessa båda länder är dock att göra det illusoriskt lätt för sig.
Västvärldens demokratier är, som Sheri Berman konstaterar i sin bok ”Democracy and Dictatorship in Europe, from the Ancien Régime to Present Day” (2019), i akut behov av inre förnyelse som vitala hållbara samhällen, i klimatkrisens tidevarv.
Efter det andra världskriget hade Europa äntligen hade lärt sig sin läxa och satsat på en liberal välfärdsbaserad demokrati, men läxan om vad det krävde hade glömts bort: en demokratisk stat villig och förmögen att hävda sin makt över marknaden och bygga ett samhälle baserat på grundläggande social och ekonomisk rättvisa.
Demokratier kan dö, men också förnyas!
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
