Bild: Pixabay

Politik Alltmer talar för att vår framtid i tilltagande grad kommer att präglas av rivaliteten mellan USA och Kina. Betydelsen av att de förmår samarbeta är av avgörande betydelse, skriver Börje Ljunggren.

”Den skada som Al-Qaida gjort USA bleknar i jämförelse med den skada som Amerika orsakat sig själv.”
Den domen fäller Harvard-professorn Joseph Nye, nestorn bland amerikanska statsvetare, i en artikel i Project Syndicate (6 september). Han går så långt som att säga att hans gissning är att framtida historiker kommer att betrakta 9/11 som ett lika viktigt datum som den japanska attacken den 9 december 1941 mot Pearl Harbor, den attack på den amerikanska marinbasen i Stilla Havet som utlöste USA:s inträde i det andra världskriget. Chocken då förändrade liksom 9/11 i dag den ”samhälleliga psykologin”. Reaktionen på den förra gav USA en unik efterkrigsroll, konsekvenserna av den senare förminskade USA, i en tid av utmanande globala maktförskjutningar.

USA:s inträde i världskriget skapade helt nya förutsättningar för en allierad seger, och efter kriget trädde USA fram som efterkrigsordningens huvudarkitekt, i det kalla krigets slagskugga. Då Sovjetväldet år 1991 slutligen föll samman var USA allenarådande supermakt. Statsvetaren Francis Fukuyama förklarade att det betydde ”the end of history”. Något alternativ till marknadsekonomi och demokrati fanns inte längre. Clinton-erans USA tog för givet att historien var på dess sida, pådrivet av tidens hyperglobalisering. Internet – ”the world wide web” – sågs som frihetens vapen, och då Clinton år 2000 annonserade Kinas inträde i WTO var han förvissad om att krav på ökad frihet skulle bli en oundviklig följd. Att förhindra det vore, förklarade han, som att försöka spika upp en Jell-O pudding på en vägg. ”Lycka till”, ropade han segervisst.

I presidentvalskampanjen år 2000 förordade George W. Bush, i denna tid av amerikansk hybris, en överraskande ödmjuk utrikespolitik. Han varnade för lockelsen med ”nationsbyggande” i form av externa ingrepp i länder för ett omstöpa dem till ”demokratier”. Allt det förändrades i och med 9/11. Han upplevde sig plötsligt ha en mission och förklarade ”krig mot terrorn”. Demokrati skulle nu exporteras med militära medel. Invasionen av Afghanistan skedde med brett internationellt stöd, medan invasionen, två år senare, av Irak, eroderade sammanhållningen. Beslutet fattades på i avgörande hänseenden falska grunder. Saddam Husseins Irak hade, som FN-ansvarige Hans Blix påtalade, inte visat sig ha några massförstörelsevapen, och det fanns inga band mellan Irak och Al-Qaida – däremot starka sådana mellan Al-Qaida och Saudiarabien. Den högste amerikanske företrädaren på plats i Bagdad beslutade helt sonika att upplösa hela den irakiska Baath-armén, inte bara dess toppskikt, ett beslut som starkt bidrog till IS framväxt. USA gick i terrorismens fälla. Av arrogansen följde att kunskap om regionen var av sekundär betydelse.

Föreställ er, skriver Nye, ”hur världen skulle sett ut om Bush hade “stått emot de lockande stridsropen på ett globalt krig mot terrorn och i stället svarat på 9/11 med noggrant valda militära aktioner baserade på kvalificerade underrättelser och diplomati” eller om han hade gått in i Afghanistan men lämnat efter sex månader, även om det hade inneburit förhandlingar med de föraktade talibanerna. Dagens Bush har varit angelägen om att markera avståndet till Donald Trump, men sanningen är, som författaren Spencer Ackerman konstaterar i New York Times (15/9),  att det krig mot terrorn som Bush lanserade ”eroderade, den amerikanska demokratin och gödde våra mest reaktionära impulser”.

Ett par tusen miljarder dollar spenderades, men tiden var på talibanernas sida.

USA misslyckades med att omvandla Afghanistan och Irak, men 9/11 och de följande 20 åren av amerikanskt engagemang hade en djup inverkan på amerikanska föreställningar om sig själv och på hur USA uppfattades internationellt. När de sista amerikanska och allierade styrkorna i augusti 2021 lämnade Afghanistan hade talibanerna kontroll över nästan hela det krigshärjade och fragmenterade landet, försatt i en akut humanitär kris. Det är svårt att föreställa sig ett mer monumentalt misslyckande. Britter och ryssar hade gått under på denna ”imperiernas kyrkogård”. USA och dess allierade hade ingenting lärt. Ett par tusen miljarder dollar spenderades, men tiden var på talibanernas sida.

Konsekvenserna har varit långtgående. Kina kunde med skadeglädje åse hur USA grävde ner sig i Mellanöstern, allt medan Kinas ekonomiska styrka växte och tog sig alltmer säkerhetspolitiska uttryck. Inget tvivel rådde längre om att världen bevittnade en global maktförskjutning. Föreställningarna om global konvergens övergick alltmer i tendenser till global divergens.

En av president Obamas främsta ambitioner var att ta sig ur Afghanistan och Mellanöstern och göra en ”omsvängning mot Asien”. Östasien var den mest dynamiska delen av världen, och Kina en utmaning som måste hanteras. I det syftet satsade han på en kraftig, tidsbegränsad ökning – en ”surge” – av USA:s militära styrkor i Afghanistan. Som mest uppgick de till 90 000. Ambitionen var samtidigt att lägga ett allt större ansvar på den afghanska armén, som dock försvagades alltmer under president Ghani. Dödsstöten för regimen kom våren 2020 då president Trump valde att i Doha förhandla direkt med talibanerna, med Kabulregeringen på åskådarplats.

President Biden förklarade så sent som i juli 2021 att den afghanska armén var att räkna med. Den bestod, förklarade han, av 300 000 soldater och var välutrustad. En del av dem existerade dock bara på den korrupta militärens lönelistor, och då tidpunkten för USA:s utträde närmade sig upplöstes den spårlöst, på samma sätt som den irakiska armén gjort då IS-soldaterna år 2014 intog Mosul, Iraks näst största stad. Till yttermera visso skrotade Trump så snart han tillträtt Obamas viktigaste initiativ med fokus på USA:s roll i Stillahavsregionen, Trans-Pacific Partnership Project (TPP), som omfattade ett dussintal länder, men inte Kina. Obamas omsvängning förblev i stort sett ouppfylld, samtidigt som Kinas globala fotavtryck växte.

För president Biden var en viktig anledning till att inte förlänga USA:s engagemang i Afghanistan hans ”Kinadoktrin”. I denna beskrivs relationen till Kina som en tävling mellan två ideologiska system, ”som bara kan ha en vinnare”. En grundtes är att Xis Kina är mindre intresserat av koexistens och mer av dominans och att det är USA:s uppgift att stävja dessa ambitioner. Konkurrens skulle vara den primära vägen, samarbete och konflikt de båda andra dimensionerna.

En avgörande del av strategin är att bilda en allians av demokratier, i en tid då USA:s demokrati är i stort behov av läkning och världen bevittnar en alarmerande demokratisk reträtt. Enligt ansedda Freedom House var pandemiåret 2020 det femtonde året med oavbruten nedgång, större än under några av de föregående åren. Att den amerikanska demokratin hotades ”var uppenbart när en upprorisk pöbel provocerad av president Trump och hans vägran att acceptera valresultatet, den 6 januari stormade Kapitolium och tvingade kongressen att avbryta certifieringen av valresultatet.” Globalt sett hade Trump -administrationen allvarligt försvagat USA: s roll som demokratins garant.

Kina har samtidigt inte bara förblivit en partistat, partistaten har fördjupats. Kineserna lånade, som Krastev och Holmes konstaterar i The Light that Failed – A Reckoning (2019), medlen – men inte målen: ”De lånade överflödigt men vägrade att konvertera” I stället utvecklades den auktoritära ordningen, med kinesiska förtecken, med ökad beslutsamhet. Kinas internationella roll blev alltmer självrättfärdig, präglad av dess “wolf warrior diplomacy” baserad på makt snarare än internationell lag.

Kina, ett utvecklingsland enligt Paris-avtalet, orsakar mer än en fjärdedel av dagens globala utsläpp.

En huvudtes i Harvardprofessorn Tony Saichs stora arbete From Rebels to Rulers – One Hundred Years of Chinese Communist Party Rule (2021), är att partiet har varit ”anpassningsbart och flexibelt, egenskaper som normalt inte är associerade med en leninistisk regim”. Så var det inte minst när Mao-eran följdes av Deng Xiaopings ”reform och öppning”. Leninism snarare än institutionsuppbyggnad är dock det rådande kännetecknet för det parti som Xi Jinping styr.
Kinas betydande ekonomiska och sociala framgångar – närmare 900 miljoner har lyfts ovanför fattigdomsgränsen – har inte åtföljts av förbättringar när det gäller medborgerliga och politiska rättigheter.
Kina har i stället blivit alltmer ”tekno-auktoritärt” och Xi, fast besluten att fortsätta under en tredje mandatperiod, är i färd med att inför 2022 års partikongress göra en tydlig vänstersväng där partistaten ytterligare stärks på marknadens, och inte minst de globalt så framgångsrika högteknologiska företagens, bekostnad. Den överbelånade ekonomin visar växande svaghetstecken. Den globala fragmenteringen fördjupas.

Dagens värld är multipolär och någon rent bipolär era står vi knappast inför, men alltmer talar för att vår framtid i tilltagande grad kommer att präglas av rivaliteten mellan USA och Kina. Betydelsen av att de förmår samarbeta är av avgörande betydelse. Ett kritiskt test av den ömsesidiga förmågan att samarbeta, trots grundläggande motstridiga intressen, är FN-konferensen om klimatförändringar, COP-26, i Glasgow i november. Mötet är något av en ödestimma.
EU har en nyckelroll men mycket beror ytterst på USA och Kina. USA är den största utsläpparen av i atmosfären ackumulerad koldioxid, Kina, ett utvecklingsland enligt Paris-avtalet, orsakar mer än en fjärdedel av dagens globala utsläpp. Kinas förhandlingsposition är att dess vilja att samarbeta har ett pris i form av ökad amerikansk medgörlighet och mindre inblandning i för Kina viktiga frågor, som mänskliga rättigheter och Taiwan. En orimlig kinesisk hållning i denna globalt existentiella klimatfråga.

Den geopolitiska utvecklingen rymmer ständigt nya positioneringar, som det nyligen ingångna försvarssamarbetet (AUKUS) mellan USA, Storbritannien och Australien, som Peking genast fördömde som ett uttryck för en ”kallakrigetmentalitet”. Bidens invit till ett bilateralt möte i anslutning till de båda ledarnas framträdande i FN:s Generalförsamling avböjdes. Den strategiska misstrons onda cirkel har sin egen oroväckande dynamik. I Glasgow måste förmågan till samarbete manifesteras!

 

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook