Utrikes Begreppet kultur har genom Kinas historia saknat en entydig betydelse. Insikter i hur det har använts och används i dag kan därför ge insikter om landets framtida utveckling, skriver Albin Öberg.
I artiklar, böcker och diskussioner om Kina återkommer ordet ”kultur”. Vi kan till exempel finna det i begrepp som ”kinesisk kultur”, ”Kinas kulturarv” och inte minst ”kulturrevolutionen”. Vad innebär egentligen ”kultur” i en kinesisk kontext i dag och vad har begreppet betytt historiskt?
Genom Kinas historia har det inte funnits en entydig förståelse för kultur, utan den har förändrats i takt med nya erfarenheter och förändrade visioner om framtiden. Insikter i hur begreppet har använts i Kina och används i dag kan därför ge insikter om landets framtida utveckling.
Friedrich Nietzsche menade att endast de begrepp som inte har någon historia är definierbara. Begrepp bör alltså inte ses som neutrala analytiska redskap, som vi använder för att dra slutsatser om verkligheten, utan istället som vaga, omstridda och politiska. I likhet med begrepp som ”tradition”, ”samhälle”, ”religion”, ”konst” och ”civilisation”, kan kulturbegreppet ses som en produkt av specifika historiska sakförhållanden.
Begreppens omstridda natur gör dem till måltavlor för politiska ändamål. De som behärskar hur vi ser på verkligheten kan också påverka hur vi interagerar med den och med varandra. Kultur är ett vagt och mångbottnat begrepp som kan utnyttjas just för sådana ändamål, och det är precis det som just nu pågår i Kina. Kinas kommunistiska parti arbetar aktivt för att påverka kinesernas bild av kulturen och dess roll i kinesisk in- och utrikespolitik.
Det kinesiska ordet för kultur är wenhua. Ordet kom som ett ”tillbaka-lån” från japanskans bunka under tidigt nittonhundratal, efter att det där använts för att översätta det engelska ordet kultur. Sedan dess intåg i Kina har kultur blivit ett nyckelbegrepp i förståelsen av vad som utgör samhällets problem och strävanden. Detta betyder på intet sätt att Kina inte hade någon kultur innan nittonhundratalets början; däremot existerade inte upplevelsen av mänsklig aktivet i termer av just kultur.
När begreppet introducerades på 1900-talets början var dess betydelse kontroversiell och det var omtvistat på vilket sätt det kunde användas för att beskriva Kina. Gradvis användes begreppet dock alltmer för att uttrycka en kvalitativ skillnad mellan ”oss” och ”dem”, mellan ”Kina” och ”väst”. Länder i Europa har genomgått en snarlik process av nations- och identitetsskapande i form av kultur- och civilisationsdiskurser, vilket sociologen Norbert Elias observerat i sin bok Über der Prozess der Zivilisation.
När ordet kultur anlände till Kina under tidigt 1900-tal betecknade det ackumulationen av vissa specifika aktiviteter, t.ex. litterära verk, teater och klädsel, men också bejakandet av vissa sociala strukturer och värden. Konfucius uttalanden om vikten av fastställda privilegier och skyldigheter utpräglade av kön, börd, status och yrke, så som ”härskaren är härskare, ministern är minister, fadern är far och sonen är son” uppfattades som oomkullrunkliga pelare i den kinesiska kulturen. Utifrån en sådan begreppsbild var det otänkbart att den kinesiska kulturen kunde omfatta idéer som republikanism, demokrati och jämlikhet inför lagen.
År 1915 tog ”nykulturrörelsen” fart med en allt mer intensiv problematisering av kulturbegreppet och kinesiska intellektuella ägnade mycket tid åt att kritisera vad de ansåg som kulturella brister. Kultur antog nu en ny tidslig dimension i den kinesiska kontexten. Istället för att enbart kritisera kinesisk kultur utifrån ett moraliskt perspektiv, så började kultur också bedömas från ett utvecklingsperspektiv.
Vissa kulturer betraktades som underlägsna andra beroende på var de befann sig på tidsaxeln och (o)förmågan att röra sig framåt på den. Kinesiska intellektuella, så som Liang Qichao (1873-1929) och Chen Duxiu (1879-1942) öste hård kritik mot Kinas kulturella utveckling och status, men gav samtidigt uttryck för en stark optimistisk övertygelse om att kulturen kunde förbättras. Andra intellektuella, som författaren Lu Xun (1881-1936), jämförde i sin novellsamling Stridsrop från år 1923 kinesernas situation med ett ogenomträngligt hus av stål.
När kommunistpartiet kom till makten 1949 förstärktes och förändrades denna kritik. Kultur kunde nu anta nya former och klassificeras i nya kategorier. Den var inte enbart något som manifesterade sig som nationaliteter, utan hade också en klasskaraktär. Kulturen ansågs vidare uttrycka sig genom en persons handlingar och tankar, vilka – om de sågs som ”feodala” eller ”kontrarevolutionära” – var tvungna att korrigeras.
Mycket av det som i dag anses betydelsefullt för det kinesiska kulturarvet förstördes eller vanställdes
Även om kapitalismen hade blivit besegrad vid grundandet av Folkrepubliken ansåg Kinas rorsman Mao Zedong inte att dess kultur blivit det, varför han 1966 deklarerade att det krävdes en ”stor själslig revolution hos folket”. Folket skulle enas i sin strävan mot samhörighet kring en ny kulturvision. ”Kultur”-delen av kulturrevolution var ett ideal grundat i marxism och Maos eget tänkande. En vision om en aldrig tidigare skådad utopi genomsyrade begreppet.
Mao mobiliserade och beväpnade det Röda Gardet för att förinta de ”fyra gamla” – gammalt tänkande, gammal kultur, gamla seder och gamla vanor. Född ur en väpnad strid skulle det ”nya” en gång för alla ersätta det ”gamla” som hade förgiftat människans sinne i tusentals år. Revolution hade förödande konsekvenser för den ”kultur” som befann sig utanför den proletära framtidens ramar, och mycket av det som i dag anses betydelsefullt för det kinesiska kulturarvet förstördes eller vanställdes.
Antalet människor som strök med under kulturrevolutionen är fortfarande ett hett debatterat ämne, men vissa historiker anser att siffran överstiger ett antal miljoner. Mängden tempel som brändes eller jämnades med marken bokfördes inte heller, vilket tyder på att de ”fyra gamla” förintades med sådan entusiasm att inte ens pennan hann med. Jakten på framtiden devalverade det förflutna, och kommunistiska slogans vägde tyngre än citat från klassiska texter. Hoppet om att förverkliga proletariatets kultur dog dock så småningom ut och revolutionen förklarades avslutad år 1977.
Efter kulturrevolutionen tonades debatten om kultur ned något, men de senaste tjugo åren har den varit på återkomst. Kineser börjar åter blicka bakåt i historien i jakt på kultur och epitet som ”traditionell” och ”kinesisk” har helt kommit att ersätta betäckningen ”gammal”. Under ytan går det att skönja en konflikt: Hur mycket av den kinesiska kulturen är förankrad i Kina innan 1949 eller 1915? Om det inte går att finna en gemensam kulturvision, hur bevarar man då en känsla av sammanhållning och gemensam identitet? Självklart är inte dessa problem unika för Kina; många betraktar också idén om en normativ och avgränsad ”svensk kultur” som djupt problematisk.
Under firandet av kommunistpartiets 65-årsjubileum 2004 höll dåvarande premiärministern Wen Jiabao ett tal där han proklamerade att Kina ska ”förstärka sin kulturkonstruktion”. I talet symboliserar kultur ”folkets anda” och är en viktig komponent i nationens sammanhållning. En sådan begreppsbild framställer kultur som ett politiskt instrument – något man bokstavligen kan ”konstruera” för att skapa ett välmående samhälle och en stark stat. Wens språkbruk beträffande samhällets och människans formbarhet tyder på en optimism jämngod med Sveriges egen sociala ingenjörskonst under 1930- och 40-talen.
Även om ordet ”kulturkonstruktion” används flitigt i Kina – under Nationalkongressen i mars i år använde president Xi Jinping begreppet för att sammanfatta Kinas utbildningspolicy till 2035 – är det fortfarande mycket svårt att tyda exakt vad för slags kultur som eftersträvas. En sak är däremot säker: eftersom begreppet åsyftar en kollektiv strävan så kan det få konsekvenser som skakar människors liv i sina grundvalar. Lärdomarna från kulturrevolutionen är att det finns stora risker med att stå utanför en ny kulturvision och lär knappast uppmuntra människor till att delta i en offentlig kulturdebatt.
Kinas kommunistiska partis förståelse för kultur som ett verktyg för att säkerställa sin egen maktposition i landet framkom tydligt år 2013 i ett uttalande av partisekreteraren av Xinjiang-provinsen Zhang Chunxian, där han propagerade för att ”använda modern kultur som vägledning” för att förverkliga den ”kinesiska drömmen”.
Beslutsfattarna i Peking har återigen separerat det som anses önskvärt i historien från det som ses som förkastligt.
Xi Jinping anser också att alla minoritetsgrupper i Xinjiang ska utbildas för att få en korrekt uppfattning om historia, kultur och religion. Enligt detta perspektiv är kulturkonstruktion i Xinjiang – till exempel i form av olika ”träningscentrum” – helt avgörande för att kunna på nytt väcka till liv ”sidenvägskulturen” i den uiguriska autonoma regionen i nordvästra Kina, och i bredare bemärkelse för att projektet Nya Sidenvägen ska kunna krönas med framgång.
Men vad innebär det egentligen att konstruera kultur? Vad är del av den ”eminenta traditionella kinesiska kulturen”, som Xi framhåller som ett föremål för stolthet i sitt tal till partiets 100 års-jubileum tidigare i år? Går det att återuppväcka en ”sidenvägskultur” som varit död i över 300 år?
Beslutsfattarna i Peking har återigen separerat det som anses önskvärt i historien från det som ses som förkastligt. Figurer som Marx, Lenin och Mao får nu dela podiet med tänkare från förkristen tid som Konfucius och Mencius. Detta hopkok av samtida och historiska värden kan förvirra vilken historiker som helst, men under ytan går det dock att tyda en viss oro över att ”kinesisk kultur” i sin nuvarande form är otillräcklig, och att Kinas kultur återigen måste ”hinna ikapp” omvärlden om Kina ska få det inflytande som eftertraktas.
Diskussionen om ”kulturkonstruktion” sammanfaller på ett intressant sätt med Kinas ökande intresse för ”mjuk makt”. År 2007 höll dåvarande presidenten Hu Jintao ett tal där han underströk att Kina ska ”ta socialistisk kultur till nya höjder och uppmuntra folkets förmåga att skapa kultur” för att på så sätt ” stärka landets kulturella mjuka makt”.
Ett sådant mål visar att instrumentaliseringen av kultur inte enbart är riktad inåt: Kultur kan också vara ett maktmedel på den internationella arenan. Tio år senare, år 2017, hade begreppet mjuk makt fått en sådan betydelse att en ”förstärkning av landets kulturella mjuka makt” skrevs in som en förpliktelse i Kinas kommunistiska partis konstitution.
Kinesiska projekt som Konfuciusinstitutet, som grundades 2004, kan ses som en institutionalisering av just ett sådant kulturbegrepp. I Sverige har organisationer av detta slag mött motstånd, men hundratals fortsätter att bedriva verksamhet över hela världen. Drömmen om att förena världen i den Nya Sidenvägen är också djupt rotad i idén att förstärka Kinas ”kultur-självförtroende” och ”kultursäkerhet”, vilket i sin tur är avgörande för att förse Kina med den självsäkerhet som krävs för att förstärka sin inflytande internationellt.
Kulturbegreppets utveckling och användning i Kina har haft en avgörande roll i Kinas moderna historia och mycket talar för att det kommer att fortsätta ha det. Däremot är fenomenet inte unikt för Kina – uttrycket ”kulturkonstruktion” användes under slutet av 1970-talet i Taiwan, men har numera slopats.
Liknande förståelser föreligger till exempel i Japan, som enligt en doktorsavhandlingen i internationella relationer av Stephanie Winkler, Conceptual Politics in Practice, visar starkt intresse för mjuk makt i relation till kultur. Kinas ambitioner att sprida sin kultur utomlands i form av bland annat ”sidenvägskulturen” – något människor i Xinjiang redan har börjat känna konsekvenserna av – kommer det leda till en globalisering av det kinesiska kulturbegreppet.
När länder i Afrika, Asien och Europa allt mer integreras i ett globalt projekt med tydliga kinesiska drag kommer den övriga världens förståelse för kultur att utmanas. Många länder upplever idag svårigheter med att skapa eller upprätthålla en stabil nationell identitet och samhörighet. Denna gemensamma problematik skapar ett utrymme för alternativa tillvägagångssätt, så som kinesisk kulturkonstruktion.
Får beslutsfattare världen över intrycket att europiska länder har misslyckats med att skapa samhörighet och en överskridande nationell identitet kan de vända sig till de kinesiska teorier och begreppsmodeller som nu är på frammarsch.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
