Kriminalvård Debatten om hur samhället ska hantera barn som begår brott är långt ifrån ny. Historikern Ulrika Norburg ser paralleller mellan 1800-talet, då barn sattes i fängelse, och dagens politiska diskussioner. Och ser att historien riskerar att upprepa sig om man inte drar lärdom av det förflutna.
Ulrika Norburg är historiker och lektor i specialpedagogik på Stockholms universitet och har vikt en stor del av sin forskning åt barn på institutioner. Hon har bland annat skrivit en avhandling om Åkerbrukskolonien Hall, en uppfostringsanstalt för pojkar i åldern 9 till 15 år som öppnade 1876. Den var verksam fram till 1940 och var Sveriges största anstalt för minderåriga.
– Jag kan känna igen mycket i dagens debatt, i den debatt som fanns i mitten av 1800-talet om huruvida man skulle straffa barn, säger hon.
Drevs av en förening
Hall drevs av Föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josefina, en filantropisk sammanslutning med medlemmar från överklassen och övre medelklassen.
– Staten fick flera gånger propåer om att ta över Hall, men regeringen under den här perioden var inte övertygade om att det var rätt form för att straffa barn. I dag har vi ju tvärtom en övertygelse från regeringshåll om att det här är rätt, säger Ulrika Norburg.
När det beslutades att Hall skulle öppna blev det bråttom att hitta lokaler.
– Man hamnade i ett läge där barn och ungdomar ska in i fångvården. Vad finns det för lokaler som lämpar sig för barn? I slutet av 1800-talet var idealet att det är bra för barn att vara på institution och att det inte behöver vara personligt inrättat. Sedan förändrades synen över tid. Anledningen till att man lade ner Hall 1940 var delvis för att lokalerna inte var anpassade för barn och att en sådan institution inte kunde ersätta en familjs omsorg, säger Ulrika Norburg.
– När jag läser om den sänkta myndighetsåldern i dag tänker jag: Hur ska ett fängelse – utifrån både lokaler och strukturer – kunna möta upp ett barns behov vad gäller både omsorg och emotioner, och vad ska tiden användas till? Hur anpassar man någon form av hem för de här barnen, som inte är en institutionsmiljö i första hand?
Finns ingen studie av effekten
Intaget av pojkar på Hall var brett: Många hade gjort sig skyldiga till brott, framför allt nödbrott som att stjäla mat. Men många togs in för att de var fattiga, inte kom till skolan och hängde med gäng. Personalen de första åren hade främst erfarenhet av det militära och av fångvård.
– Det förändrades över tid, anstalten övergick senare till att anställa läkare och psykologer som skulle arbeta med de intagna barnen. Det är också en aktuell fråga: Vilka ska arbeta med barnen som man ska straffa? Som jag förstått det är det kriminalvårdarna, men vad äger de för kompetens? De kommer ju att ansvara för barnens livsvärld under många år och det verkar vara oklart hur staten tänker sig att det ska gå till.
Hur barnen och ungdomarna på Hall påverkades av vistelsen är svårt att säga. Det finns ingen studie som gått igenom vad som hänt med de intagna efter att de släppts ut och nästan inga vittnesmål.
– Men många skrev brev till före detta lärare och tackade så otroligt mycket för allt. Det var också vanligt att åka tillbaka som vuxen och besöka Hall, till exempel med sin fru och familj. Det verkar som att enskilda vuxna kan ha haft en positiv inverkan på många.
Men att det samtidigt var ett hårt och institutionellt liv råder ingen tvekan om. I början av förra seklet började några lärare skriva i tidningarna om att barnen på Hall inte hade det bra. I läkarrapporter från 20-talet har Ulrika Norburg hittat rapporter om köldskador på barnens händer och fötter. På 30-talet gjorde journalisten Else Kleen en rundresa till olika anstalter och rapporterade om hur barnen hade det.
– Hon skrev om Hall att det var en miljö man inte ville vistas i och att man fostrade brottslingar. Hon skrev också att det saknades en moders kärlek. De känslor som ett barn måste få känna fanns inte utrymme för i den här miljön.
Vad vill man med straffet?
En sak verkar i alla fall ha varit till nytta för många intagna: att man fick lära sig ett yrke.
– Man fick också ta del av kultur i olika former, lära sig idrott, skytte, spela instrument och teater. Yrket blev en stolthet för många när de kom ut, och ett sätt att också komma vidare i livet, säger Ulrika Norburg.
– I dag har jag förstått att utbildningen kommer att lösas mycket på distans, men jag undrar hur det kommer att fungera i praktiken? Det här är ju ofta barn som har svårigheter i skolan och har behov av extra stöd. Vad är det man vill med straffet i sig? Om barnen inte får med sig något av tiden på anstalt är ju risken stor för återfall i brott.
Lärdomen från historien är bland annat att det är viktigt att skapa verktyg för att barnen ska kunna återsocialiseras in i samhället. Och att många frågor som lämpliga lokaler, utbildning och kontakt med vårdnadshavare behöver lösas på ett bra sätt.
– Man har ju återkommande lagt ner den här typen av tvångsanstalter, både på 30-, 40- och 70-talen, för att det inte har fungerat. Nu tar man upp det igen utan att förmedla ideologin kring vad det ska åstadkomma för den enskilda individen, säger Ulrika Norburg.
Karin Janson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
