Anna Danielsson Öberg Foto: Jenny Lindahl

fredagskrönika Lägre löner till vissa, högre löner till andra, ändrad arbetsrätt och fler fasta jobb i kommunerna: Partiernas vallöften kan bli problematiska att infria, skriver Anna Danielsson Öberg.

Bland alla vallöften som partierna ger väljarna finns en hel del som handlar om arbetsmarknaden. Efter den nionde september ska det eller de partier som regerar infria också dessa löften.

Men ingen vet hur det ska gå till och vad som händer när det sker.

En vanlig definition av den svenska modellen är att politiker och parterna på arbetsmarknaden har olika uppgifter. Genom lagstiftning skapar politikerna ramar för arbetsmarknaden.

Ibland brukar det beskrivas som att politikerna kritar spelplanen. Sen är det fack och arbetsgivares ansvar att spela – det vill säga förhandla och träffa kollektivavtal om löner och villkor.

Vem som gör vad är tydligt. Men ibland suddas gränserna ut. Fack och arbetsgivare kan då ropa på lagstiftning – eller politikerna lägga förslag som parterna brukar förhandla om. Det senare gäller i hög grad den här valrörelsen. Alliansens förslag om inträdesjobb innebär till exempel att politikerna sänker ingångslönerna.

Men vallöftena har också duggat tätt om att olika yrkesgrupper borde ha eller ska få högre löneökningar. Ibland är det poliser, ibland sjuksköterskor, lärare men också andra grupper. Kvinnor som arbetar i kommunerna till exempel.

Det politiska budskapet är att de här grupperna är värda högre löner. Sannolikt är det många som gillar det som sägs och håller med.

Frågan är bara hur det ska gå till. Lönebildning är som bekant en av parternas viktigaste uppgifter och ansvar. Inom ramen för den där spelplanen är det fack och arbetsgivare som gör upp om lönerna. Men enligt vallöftena ska alltså några få mer än andra – utan förhandlingar.

I lärarsatsningen som den socialdemokratiska regeringen genomförde för några år sedan utgick högre statsbidrag till skolans huvudmän. Och det var utsagt hur mycket lönerna skulle höjas i genomsnitt.

Sker det här har något drastiskt hänt i svensk lönebildning. Då är det svårt att hävda parternas självständighet.

Ska en liknande lösning användas för poliser, sjuksköterskor och andra grupper betyder det att stora summor statliga pengar ska delas ut till nya huvudmän. Kanske också med tydliga angivelser om hur mycket lönerna ska höjas.

Sker det här har något drastiskt hänt i svensk lönebildning. Då är det svårt att hävda parternas självständighet. Men det kan kanske finnas andra sätt som på ett mindre uppenbart sätt styr lönesättningen för enskilda grupper.

Problemet är att ingen vet vad alla andra grupper gör. De som inte fått politiska löften om att få mer än alla andra – vad gör de om och när de får mindre?

Kompensationskrav från några grupper för att andra har fått mer har varit vanliga en gång i tiden på svensk arbetsmarknad. Risken finns att de återkommer.

Det kan leda till att den nuvarande ordningen med industrin som förhandlar först och sätter en norm för löneökningarna upphör att fungera. Vad ska politikerna göra då?

Men det finns andra politiska löften som kan bli problematiska att infria. Fasta jobb i välfärdssektorn är ett sådant. De ska bli många, många fler. Problemet är att regeringen inte har något inflytande i kommunerna.

Utan tämligen rigid lagstiftning som mer eller mindre tvingar kommunala arbetsgivare att välja anställningsform är det svårt att se hur det går att infria löftet. Och den typen av tvång anses vara ett brott mot den svenska modellen.

Arbetsrätten har också varit uppe i valrörelsen. Oavsett vilket eller vilka partier som ska leva upp till sina vallöften kommer lagändringar krävas. Samtidigt har fack och arbetsgivare inlett diskussioner om arbetsrätten. Vad som händer med dem efter valet är visserligen oklart. Det parterna har tänkt förhandla med varandra om gäller deras omställningsavtal.

I utbyte mot förändringar i arbetsrätten har arbetsgivarna visat intresse för att bygga ut avtalen. Satsningar på omställning brukar politikerna gilla eftersom de därmed ger ett komplement till det staten bidrar med. Men om arbetsrätten ändras lagstiftningsvägen kan det påverka parternas och inte minst arbetsgivarnas förhandlingsvilja. Därmed finns det risk för att förhandlingarna avstannar eller upphör.

Hur det går med vallöftena återstår att se, men att de kommer att få följdeffekter för den svenska modellen om och när de införs är helt säkert.