Att söka efter snabba och enkla lösningar i ett parti med många utmaningar är fullt förståeligt. Men vill vi bygga en starkare vänster i Sverige så måste det första steget vara att vi inser att det kommer krävas ett brett, långsiktigt och uthålligt förändringsarbete. Jonas Thunberg har därför självklart rätt när han skriver att Vänsterpartiets problem inte löser sig per automatik med en ny partiledare. Samtidigt kommer den partiledare eller de partiledare som väljs på kongressen i januari att spela en nyckelroll i det förändringsarbete vi har framför oss.

Vänsterpartiets stora utmaning är bli relevant i människors vardag, att kunna prata om de problem människor upplever på ett sätt som man kan känna igen sig i och visa på lösningar som uppfattas som genomförbara. I en tid då de flesta partier ersatt visioner och ideologi med kortsiktiga strategier för att vinna mittenväljare i Stockholm finns det ett stort politiskt utrymme för en Vänster som sätter konkreta frågor om jobben, välfärden och jämställdheten i fokus och som vill vara förorternas och landsbygdens parti.

Jag är uppvuxen i Klågerup, på skånska landsbygden. Vem pratar i dag om de problem Klågerupsborna upplever, att posten, bensinmacken och fritidsgården lagts ner? Vem presenterar idéer om hur vi ska kunna skapa arbetstillfällen, service och välfärd i det Sverige som ligger bortom Täbys välmående villaområden?

Jag har också bott i Bergsjön i Göteborg, en förort som visserligen är omskriven men nästan alltid som ett svartmålat slagträd i debatten, sällan med utgångspunkt i bergsjöbornas vardag. Var finns den politiska kraft som lyssnar på människor i förorten och som talar om att vi måste renovera de slitna hyreslägenheter, skapa möjligheter till en meningsfull fritid för ungarna och arbeten för deras föräldrar?

Samtidigt är den min erfarenhet efter fem år som partiets utrikespolitiske talesperson att det också finns en längtan i Sverige efter samtal om de stora frågorna, om visioner för samhället och idéer om hur Sverige kan spela en annan roll i världen än bara vara Bryssels hejarklack. Vänstern måste kunna visa att en annan värld och ett annat Sverige är möjligt och att vi kan ta oss dit, utan att för den delen fastna i abstrakta paroller eller vaga klyschor.

En förutsättning för detta är att partiet byggs starkare. Vi kommer aldrig att kunna förlita oss till tankesmedjor, välvilligt inställda ledarsidor eller kapitalstarka allierade. Vår styrka är våra medlemmar. Då kommer vi att behöva göra tuffa prioriteringar, av våra centrala resurser är i dag alldeles för lite knutet till att stötta partiföreningar och mobilisera medlemmar i politiskt arbete. Det parlamentariska arbetet måste samtidigt tydligare att kopplas till arbete utanför riksdag och kommunfullmäktigesalar och vi måste bli bättre på att bygga breda allianser med andra rörelser.

Men ska vänstern växa starkare handlar inte bara om vilka krav vi för fram, hur vi gör det och var vi gör det. Det handlar också om vem som gör det. I senaste valet hade Vänsterpartiet ungdomar, invandrade och kvinnor i LO-yrken och i offentlig sektor som sina målgrupper. Men just de grupperna är tydligt underrepresenterade bland Vänsterpartiets företrädare. En majoritet av våra kommunpolitiker är män och vår riksdagsgrupp har den näst högst genomsnittsåldern – bara kristdemokraterna är äldre. Det löser vi inte bara genom en ny partiledare, inför valet 2014 kommer vi att behöva öka andelen unga, kvinnor, invandrade och fackligt aktiva bland Vänsterpartiets företrädare.

Precis som vårt ordförandeval ska vara öppet och demokratiskt kommer vårt förändringsarbete, som snarare inleds på allvar på kongressen i januari än avslutas då, också att behöva vara öppet och demokratiskt. I det arbetet kommer självklart en ny partiordförande spela en central roll genom att lyssna in och förverkliga, mobilisera medlemmar och skapa entusiasm och nyfikenhet för ett nytt Vänsterparti.

Hans Linde, riksdagsledamot och partiledarkandidat (V).