(Bild: Wikimedia)

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det bland annat om Kristina Lugn, om tv-serier som vår tids böcker, och om ryska präster.

Det är få förunnat att nå ut brett med sin poesi som Kristina Lugn. Hennes böcker står i många bokhyllor. Det är väl inte heller så många som kommer ut med samlingsvolymer under deras levnad och i så stora upplagor. Hemmavid har vi varsin. Min är från 1984: Lugn bara lugn. Den gavs ut av Bra lyrik, en av flera etiketter under Bra Böcker, förlaget som var en av mina inträdesbiljetter till kulturen och litteraturen. Jag riktar därför i det här sammanhanget ett postumt tack till Bra Böckers Rolf Janson som från Höganäs skickade ut hundratusentals bokpaket till alla dessa svenska hem, där många kanske inte alltid gick till bokhandel.

Bredvid Lugn bara Lugn står en lite tunnare bok med Kristina Lugns pjäs Kvinnorna vid Svansjön, som sattes upp på Stockholms stadsteater 2003. Jag försöker så här långt i efterhand rekapitulera vad den egentligen handlade om. Den berörde mig starkt och är nog en av mina roligaste teaterupplevelser någonsin. Men varför? Jag bläddrar i den lilla boken och fastnar vid några repliker från rollfiguren Lars-Göran, som spelades av Sven Ahlström:

Jag håller mig lite i skymundan. Tills jag har fått läget klart för mig. Jag är trött på att alltid stå till tjänst. Jag har också ett behov av att bli sedd. Det är naturligtvis under allas värdighet att säga sådant, för det är ju bara en klyscha, precis som allt annat som inte blir mindre sant för att alla håller med om det. Ta det lugnt. Nu har jag trätt i funktion. Det står i Bengts pressmeddelande att tryggheten härbärgerar ett hot. Den otrygghet vi nu känner är ett hälsotecken. Vi befinner oss i ett intellektuellt och emotionellt viloläge. Vi väntar.

Kanske ligger definitionen på stor konst, lyrik eller dramatik, att den kan tala till oss om det allmängiltigt mänskliga oavsett var vi är och vart vi är på väg. Dagar som dessa. Lugn bara Lugn.

 

Vår tids streamade berättande

Bra Böckers tid formades vårt medvetande av böcker som kom i tryckt form. Det var åtskilliga bokserier som medverkade till att gestalta bilden av vår historia och samtid. De fyllde bokhyllorna. Den rollen fyller väl böckerna fortfarande i någon mån, fast inte som tidigare. Boken är kanske en konkurrensutsatt företeelse. För nu sker en monumental förflyttning från det tryckta ordet till digital publicering, och till ljud och bild. Ta bara detta med alla dessa poddar. Ofta är det mycket bra och intressant, även om en del är lite för mycket snackmuzak för min smak. Ibland är det bra att sätta punkt. (Du kan ju bedöma om jag lever som jag lär i denna färska podd …)

Och sedan har vi dessa streamingtjänster, för musik, ljudböcker och TV. Företeelser som Netflix och HBO, men även de gamla medierna har numera sina egna playtjänster. Även Arenagruppens verksamhet har blivit mer digital med mer ljud och bild de senaste åren, särskilt tydligt har det blivit under corona – man kan inte streama ett virus.

Några av de mest intressanta dramatiseringarna av politiska händelser och historier presenteras och produceras i dessa nya format. Och de produceras i en imponerande omfattning och med enormt hög hastighet. De liksom breder ut sig och tycks bli allt längre, med säsong efter säsong. Vilket gör det svårt att såväl hinna med som hänga med. Den moderna tekniken har förbilligat produktionen, som vanligt handlar det i grunden om ekonomi. Kanske är det därför serierna blir så långa. Dokumentären Clinton och otrohetsskandalen som ligger på SVT omfattar sju avsnitt! Den har jag förvisso inte sett. Men även dokumentären om Hilary med fyra timmeslånga avsnitt var i längsta laget. Men det finns ingen anledning att klaga. För det finns ändå så mycket bra i den här genren.

Just nu ser jag Mrs America där Cate Blanchett spelar den konservativa republikanska politikern Phyllis Schlafly (som var synnerligen aktiv i politiken, som skötte hemmet och familjen åt sin man, men med hemhjälp). Hon stod i ena ringhörnan som representant för en konservativ syn på familjen och kvinnors roll i samhället. I den andra hade vi Gloria Steinem som var en av galjonsfigurerna för den framväxande feministiska rörelsen i USA, och en av grundarna av Ms Magazine, som fortfarande finns kvar. Mrs America är rent dramaturgiskt sett kanske inte en av de bästa serierna jag sett under senare år, det är lite för många personer och bihistorier som passerar revy. Och den sträcker sig också över en lång tidsperiod.

Men det är samtidigt en avgörande period i USAs moderna politiska historia som här fogas samman och berättas för oss. Det var då 1968 års liberala och radikala ideal började utmanas av en konservativ motrekyl som organiserade sig och repade nytt mod efter 60-talets radikalisering, den uppslitande striden om Vietmankriget och den kulturella frigörelsen från konservativa förhållningssätt som skedde under de där åren i slutet på 1960-talet.
Mrs America berättar på sätt och vis historien om varför Reagan och Trump senare kunde bli presidenter i USA, för detta var också en tid då konservativa rörelser vann terräng och förflyttade sig från politikens periferi till dess centrum.

Phyllis Schlafly såg till att den tändande konservativa gnistan blev kampen mot ERA, The Equal Rights Admendment, ett föreslaget tillägg till konstitutionen som skulle garantera alla amerikanska medborgare samma juridiska rättigheter oavsett kön. Tilläggsförslaget har fortfarande inte ratificerats. Så i någon mån var det Schlafly som vann striden. Mrs America mot MS Magazine. Phyllis Schlafly avled september 2016 men hann med att ge sitt stöd till Donald Trump som vann presidentvalet senare samma höst. Mrs America kan ses som en pendang till serien The loudest voice som berättade TV-kanalen FOX historia genom högermannen Roger Ailes. Han föll för övrigt från sin maktposition på grund av grova sexuella trakasserier. Så kan det också gå till i den konservativa världen. Där moralen inte alltid är lika hög som idealet.

En intressant aspekt är att många av de här historierna ligger ganska nära verkligheten. Visst, det är fråga om dramatiseringar. Ta Tjernobyl, som kanske inte exakt följde det historiska förloppet, men i princip. Det skapar onekligen en särskild laddning. Till och med Succession som nästan bor granne med Shakespeare hade ju klara paralleller till personerna i den verkliga och mäktiga Murdochfamiljen, som för övrigt äger FOX, och därmed figurerade under eget namn i The loudest voice.

Jag slås också av hur mycket av allt detta kan knytas tillbaka till 1968 och allt vad det året representerade och innebar. När jag såg dokumentären Best of Enemies som skildrar TV-debatterna under 1968 års valrörelse mellan den vänsterliberale och homosexuelle Gore Vidal och den djupt konservative William F Buckley som senare stod Ronald Reagan nära, slogs jag av hur mycket av vår tids politiska konfliktlinjer som drogs just då. Den lilla nyhetskanalen ABC uppfann ett nytt koncept för att konkurrera med de stora drakarna. De tog in kommentatorer i TV-studion. Så föddes kommentariatet eller de där så kallade rolodexarna som medierna nu hela tiden anlitar för att berätta om hur man ska tolka och se på det ena och andra i den politiska världen. Ta bara panelen i Godmorgon världen.

Att i efterhand ta del av holmgången mellan Vidal och Buckley är som att se den första riktiga kampen mellan GAL och TAN i västerlandets moderna politiska historia. Om ni inte får tag i den på någon streamingtjänst finns denna mediehistoriska och politiska vändpunkt återberättad i en bok. Men annars går det fortfarande bra att läsa Martin Gehlins utomordentliga bok om den republikanska högern.

 

House of cards

 Det är kanske inte allom bekant att Netflix långkörare House of Cards byggde på en brittisk förlaga som hade den goda smaken att stanna vid tre säsonger. Den amerikanska varianten blev sex säsonger lång. Den sjunde ställdes in på grund av Metoo. Tack för det! Förlagan byggde på en trilogi författad av Michael Dobbs. Den brittiska varianten var faktiskt både spetsigare och roligare, om jag minns rätt. Den amerikanska mest bara mörk och extremt cynisk. Och brittisk wit ligger väl i varje fall mig närmre än den amerikanska ofta lite mer blaffiga humorn.

Den brittiska House of Cards utspelades efter Margaret Thatchers avgång. Dobbs hade själv en bakgrund som konservativ politiker innan han sadlade om till författare. Han var bland annat rådgivare och talskrivare till Margaret Thatcher innan de två kom ihop sig. Och House of Cards ansågs på sin tid beskriva hur det brutala maktspelet egentligen gick till i det konservativa regeringspartiet. I någon mån kom den att forma bilden av politiken som ett cyniskt och tämligen hänsynslöst värv. Dobbs har för övrigt av The Guardian beskrivits som ”Westminster’s baby-faced hit man”. Så han kanske skrev om sina egna erfarenheter i den politiska branschen?

Det finns en modern motsvarighet i form av serien Baron Noir men som ändå rymmer mer av äkta känslor i det allt mer svårgripbara maktspelet. Ja, varför har politiken i dag fått en mörkare nyans, tidigare fanns det ändå en vördnad inför politiken och dess aktörer? Den gamla goda brittiska komediserien Yes Minister präglades av gentlemannamässiga sarkasmer. Det var fantastiskt roligt, men ändå utfört med någon slags värme. Medan uppföljaren The Thick of It från Blairs år vid makten visserligen var rasande rolig, men en uppskruvad variant som präglades av ”spin” bortom sans och vett. Vad är det som har hänt med politiken och vår bild av den?

 

Svensk tafflighet

Jag har länge undrat varför vi inte har någon motsvarande tradition av att producera högkvalitativ tv, film eller teater om politik. Vad är det som fattas våra tv-producenter, dramatiker och filmare? I Vår tid är nu, för att ta ett exempel, var politiken som var med i periferin synnerligen styltigt skildrad. Men även TV-dramatiseringar av andra levande personer känns ofta som tämligen pinsamma historier. Beror det på bristande kunskap och djupare förståelse och att man därför faller för de enkla schablonerna? Eller är svensk politik bara så tråkig och pragmatisk att det liksom bara inte riktigt går. Men Danmark lyckades ju med Borgen. Så vi kanske borde blicka över sundet och se om vi kan lära oss något, åtminstone i detta avseende.

Och NRKs serie När vi styrde landet där de norska statsministrar som är i livet intervjuades och samtalade var fantastiskt  bra. Det var intressant om politiken och som en kurs i Norges nutidshistoria och – ja, det var folkbildning på hög nivå. Och härvidlag har vi i varje fall på sistone åtminstone kunnat se en lång rad högkvalitativa svenska dokumentärer. Hasse och Tage var sensationellt bra, liksom motsvarigheterna om Schein, Bergman och Palme. För att ta några exempel. Och nu senast den habila tvåavsnittsdokumentären om Tage Erlander. Alla bekräftar väl ändå att det faktiskt och trots allt finns tillräckligt med dramaturgiskt material för den som vill göra film eller teater om politiken och politiskt relevanta personer.

 

Veckans corona

Jag läser att coronaviruset drabbar den rysk-ortodoxa kyrkan hårt. Det har skett oroande många dödsfall bland munkarna i klostren. Flera högt uppsatta präster har avlidit, till följd av att många kyrkor inte följt patriarkens påbud att hålla gudstjänst utan åhörare. Ett skäl till detta uppges vara att prästernas löner kommer från kollekten. Ytterligare ett uttryck för att den otrygga arbetsmarknaden skördar sina offer.