Alliansregeringens gamla käpphäst om det så kallade ”utanförskapet” verkar ha dött, och lika bra är det. Den nya regeringen kan rikta politiken mot arbetsmarknaden i stället.
Något som inte har kommit upp i förhandlingarna om regeringsunderlaget är det så kallade ”utanförskapet”.
Det tycker jag är bra.
Det här var ett av Folkpartiets flaggskepp, som de tyckte själva. Den blev till och med en av de tidiga refrängerna för hela alliansprojektet: ”Vi ska bryta utanförskapet”.
Paulina Neuding plockade fram den här gamla nu nästan bortglömda (förträngda?) surdegen i en ledarartikel tidigare i veckan. Hon konstaterar det politiska misslyckandet. Men trots det för Neuding vidare de underliga föreställningarna som Folkpartiet byggt upp, där man kopplar ihop ”utanförskapet” med vissa bostadsområden.
Neuding upprepar historierna om att posten inte kunnat delas ut i Seved i Malmö och att Schenker inte vågar köra till Rinkeby. Som om det var något i själva bostadsområdet som orsakade detta, som med sina väggar och gångbanor förtrollade ungdomar till asociala ligister.
Det Folkpartiet i själva verket åstadkom var att kollektivt stämpla ordet ”utanförskap” på en grupp människor som bara förenades av att de råkade ha sin bostad på vissa adresser som Folkpartiets egna utredare genom trix med statistik förvandlat till ”utanförskapsområden”. Några få, som till vardags kallade sig liberaler och individens försvarare, tog sig alltså rätten att i klump peka ut tiotusentals människor som ”utanför”. Med ett ytterst skralt underlag byggt på helt godtyckliga mått och gränsvärden. (I min bok ”Påståenden om framtiden” visar jag i detalj hur det gick till.)
Det liberala systerpartiet i Danmark, Venstre, tog tacksamt över greppet några år senare, men valde då att helt officiellt använda ordet ”ghettoer” enligt den danska traditionen att inte hymla allt för mycket – hittar man på att ringa in områden och peka finger, så…
”Utanförskap” är överhuvudtaget djupt problematiskt som politiskt begrepp. Det kopplar i själva verket till en hel politik som framför allt har syftat till att bryta ner socialförsäkringar och ersättningssystem. Och i stället skapa en ny värld av låga löner och lokala beroenden.
Men det kom en punkt när idéerna kapsejsade. Det var med den alldeles vettlösa alliansidén om ”nystartzoner”. Att på en gång slutgiltigt stämpla vissa bostadsområden och samtidigt göra dem till grogrund för ett nytt, separat låglönesamhälle genom att dra nya gränser för lagar och skattevillkor runt dem, mitt i våra städer. Detta toppande av dumheterna fick utredningsresurser att producera 444 sidor offentlig utredning direkt för papperskorgen.
En oskärpt socialdemokrati tog tyvärr upp det förkastliga språkbruket och den felaktiga verklighetsbeskrivningen i stort. I stället för att göra sin egen analys, och hitta egna, mer relevanta beskrivningar. Men nu glömmer vi det, och nu glömmer vi det förfelade begreppet ”utanförskap”.
Jag har förslag på ett bättre begrepp: Arbetsmarknaden.
Nu finns möjligheten att vända den här skutan på rätt köl med en ny politik som tar sikte på själva problemet, inte på yttringarna. För vad man hela tiden missat är att det i stort sett enbart handlar om arbetsmarknaden, och kopplingen till den. Det handlar inte om hur ett bostadsområde ser ut, eller var det ligger.
Rinkeby och Seved är bostadsområden, precis som Djursholm eller Lidingö, och är därför alltid beroende av förbindelser – som kollektivtrafik och utbildning – ut till något som kallas för arbetsmarknaden. Fungerar arbetsmarknaden kommer det hem resurser och social stabilitet till bostadskvarteren. Då börjar de också fungera bättre. As simple as that – oavsett om fasadmaterialet eller gångvägarnas utformning inte faller en eller annan på läppen.
Rikta politiken de kommande åren mot arbetsmarknaden. Så att det skapas resurser som kommer hem till köksborden, och så att det byggs dagliga vägar till och från det egna hemmet. LO:s förslag om beredskapsarbeten är ett steg mot rätt fokus. Överenskommelsen mellan S och MP om att lägga ner fas 3 och att stoppa visstidsstaplandet skulle kunna ses som en del av samma riktningsbyte . Det handlar om att litegrann förstå hur samhället hänger ihop. Och att det faktiskt gör det, hänger ihop.
Jesper Meijling
Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
