Till slut har de debattvågor om vilken typ av ekonomi vi vill ha som finanskrisen skapat också nått Sverige. Arenas ekonomiska råds första årliga seminarium – som kan följas live – tar sin utgångspunkt i finanskrisen och ställer några av de frågor som borde ha ställts oss för länge sedan:

Vilken roll har finansmarknaderna egentligen spelat i de senaste decenniernas tillväxt?
Hur kan vi reformera det finansiella systemet så att vi undviker liknande krascher i framtiden?
Och hur kan vi styra investeringar och tillväxt i en riktning som är långsiktigt hållbar – miljömässigt och socialt?

Det är hyfsat stora framtidsfrågor som panelerna och talarna brottas med. Mycket av fokus ligger naturligtvis på utvecklingen inom finanssektorn de senaste åren, men ett intressant perspektiv som dök upp under förmiddagen tog fasta på kopplingen mellan finanssektorn och – om uttrycket ursäktas – den verkliga ekonomin.

Det hela handlar om ojämlikhet.

Hansjörg Herr från Berlin visade att lönernas andel av BNP successivt sjunkit de senaste åren, och att de nominella löneökningarna i hans hemland Tyskland varit mycket blygsamma under 2000-talet. Samtidigt har den rikaste delen av befolkningen fått allt mer resurser. Vad får det för konsekvenser?

Till att börja med blir det svårt att hålla upp efterfrågan. Professor Herr citerade den gamla Henry Ford, som en gång påstås ha sagt att arbetarna på hans fabrik också skulle ha råd att köpa de bilar de producerade. Det ligger i arbetarnas intresse att få högre löner – och om ingen kan köpa företagens produkter sitter också ägare och chefer i skiten. Men när lönerna utgör en allt mindre del av den totala ekonomin sjunker också totala efterfrågan. Det blir problem att komma upp ur en recession när ingen konsumerar.

Men växande ojämlikhet har också en mer direkt koppling till finanskriser. Som Sony Kapoor påpekade får man två helt olika utfall om man ger hundra kronor till någon i den nedre delen av inkomstfördelningen jämfört med om en tydlig höginkomsttagare får hundra spänn extra. Höginkomsttagare tenderar nämligen att använda betydligt mindre av sina resurser till konsumtion.

I stället kommer hon att spara eller investera pengarna. Och med ett dysfunktionellt finansiellt system så kommer de pengar som höginkomsttagarna inte använder till direkt konsumtion allt för ofta att söka sig till ”dåliga” investeringar – som komplexa finansiella instrument; uppblåsta bostadsmarknader.

Också här borde det finnas en öppning för vänstern.

Finanskrisen har gett oss argument för en jämlikhetsskapande politik.