Det finns en påtaglig historielöshet och, kan man misstänka, en avsiktlig brist på djup och sammanhang som sprider sig i svenska medier i spåren av demokratirevolterna i Nordafrika. I dag sattes ännu ett lågvattenmärke på DN Debatt när Apollos svenska vd Pär Kjellin gav sig ut till försvar för turistindustrin.

Kan det vara så att turismen i själva verket är en starkt bidragande orsak till det folkliga demokratiuppvaknandet? frågar sig Kjellin. Vadå, det handlar ju om enkel slutledning: Burma => inga turister => diktatur. Nordkorea => inga turister => diktatur. Men Tunisien och Egypten? Massor av turister och massor av folkligt uppror. Kjellin skriver:

”Att människor reser och möts över kulturella, religiösa och politiska gränser är en god sak.”

Ja, det är säkert bra. Men det handlar om resande och just utbyte. Turistindustrin handlar oftast om något helt annat. I många fall cyniskt exploaterande, som till exempel den här upplevelseresan. Hårresande nykolonialt.

Den här enfaldiga empirismen har stora likheter med en annan DN-artikel för någon vecka sedan. Artikeln presenterades som en fördjupning. Lite bakgrundsmaterial för den nyfikna. Men allt som fanns var historielös och fullkomligt meningslös empiri.

Artikeln beskriver något som författaren kallar en ”demokrativåg” som ”svept” över klotet efter Berlinmurens fall:

“Men på en fläck av planetens yta har den våg av fria val som svept över världen knappt lyckats skölja bort ett enda auktoritärt styre: arabvärlden.”

Indirekt sprids den klassiska koloniala bilden av araben som orörlig – som en anakronism. Oemottaglig för den liberala västliga demokratin. Bristen på historiskt sammanhang är så skriande att man blir mörkrädd. Den sista meningen understryker den koloniala blicken. Araben kan också – trots islam:

“En sak tål att påpekas: De arabiska länderna domineras visserligen av islam, men en rad andra muslimska länder i världen har numera demokratiska system, som Turkiet, Indonesien, Pakistan och Bangladesh.”

Fördjupning och perspektiv efterlyses.