Anders Borg, moderat finansminister, sa i en intervju ett par år före valet 2006 att han bedömde att man behöver åtta år – två mandatperioder – för att ställa om den ekonomiska politiken. Under våren har han fått frågan igen, och alla svar pekade mot att åtta år fortfarande gällde.

När det i går stod klart att han kommer att nomineras till Moderaternas partistyrelse (och putta bort försvarsminister Sten Tolgfors) är det därför angeläget att fråga sig varför. Enligt Borg själv är han sugen på att arbeta med vidareutveckling av Moderaternas politik. Det vill säga, ta på sig en ännu större kostym än den han först hade, när han klev in på partikansliet och reviderade den moderata synen på ekonomi.

Ett exempel är att Borg under partiets kommundagar i maj pratade skolpolitik, något han gjort vid flera tillfällen därefter. Skolan är ett politikområde Moderaterna inte ens försökt profilera sig inom. Samma sak gäller socialpolitiken. Moderaterna har reformerat sjukförsäkringarna, men i övrigt tycker man inte särskilt mycket. Sannolikt är Borg inte nöjd med fluffigt prat om volontärarbete och slentrianpolitik kring alkohol och narkotika. Borg har dessutom öppnat för att avskaffade marginaleffekter kan gå före arbetslinjen.

I Almedalen pratar många om att det mycket väl kan bli välfärd, inte ekonomi och arbetsmarknadsfrågor, som dominerar dubbelvalåret 2014. Vad politiker, konsulter, journalister och tyckare säger ska förstås tas med en nypa salt. Men när Anders Borgs intresse expanderar utanför finansdepartementet och han tar plats i partistyrelsen kommer spekulationerna om att åtta år inte längre gäller som ett brev på posten. Borg är mån om att Moderaterna fortsätter växa. Frågan är bara vilken roll han själv vill ha, på sikt.