Upprörande, olagligt och helt undermåligt. Förra veckans stora kollektiva fasa: att 60 procent av landets dementa åldringar låses in på nätterna, utan personal i närheten och med rörelselarm som enda kontaktmöjlighet, fick sedvanligt efterspel. Äldreminister Maria Larsson (KD) lossade adjektivkanonen och dundrade på om att nu är det dags för kommunerna att skärpa sig, Dagens Nyheters ledarsida krävde lagstiftning och tvångsvård.

Det som är mest uppseendeväckande med den här historien – om vi tänker bort själva ”avslöjandet”, att gamla och sjuka människor behandlas både farligt och människoovärdigt – är att den briserar först nu. Hur har Socialstyrelsen kunnat undgå att upptäcka hur demens- och åldringsvården går till fram tills nu? Har de överhuvudtaget gjort några inspektioner, och i så fall, hur har dessa gått till?

Äldrevårdens kris är inte ny. Äldrevården behöver pengar. Den behöver fler, och bättre avlönade, anställda.

Själv minns jag, från mina år som vårdbiträde på sjukhem i Norrköpings kommun under 90-talets andra hälft, till exempel hur bemanningen skars ner med häften på kvällstid – från fyra personal till två – som ett svar på 1990-talskrisens sparkrav. Mängden boende var densamma: mellan 15 och 18 beroende på avdelning. För att hinna med tvingades människor i säng redan från klockan 16 på eftermiddagen. På nätterna var vi fyra personer som hade ansvar för fem avdelningar, varav en renodlad demensdito.

Fem avdelningar med människor som behöver gå på toaletten, få blöjor bytta, som ska ha medicin, rena lakan, bli vända för att undvika liggsår – eller bara lugnade i största allmänhet. En del var våldsamma, vissa hade så mycket ångest att de bokstavligen rev sönder madrasserna. Många var ledsna och alla var – mer eller mindre – ensamma. Att inte räcka till var det normala för oss som arbetade där.

Det vore lögn att påstå att resurserna ökat sedan dess. Och resurser är det stora problemet. Inte kommuners prioriteringar, bristfälligt utbildad personal eller lågavlönade människors illvilja. Ytterst få människor låser in eller vanvårdar hjälplösa gamlingar med vilje. Snarare gör vårdanställda det omöjliga varje arbetsdag, när de trots stress och brist på schyssta arbetsvillkor ser till att situationen inom äldreomsorgen inte är värre ändå.

Ett problem är också samhällets uppenbara ointresse för vård i allmänhet och äldrevård i synnerhet. Skandaler briserar, människor förfasar sig – men mycket lite händer när uppmärksamheten vänds mot nästa nyhet. De ansiktslösa åldringarna från förra veckans nyhetsrally var lika inlåsta och ensamma med sina nattliga maror för en månad eller ett år sedan.

Jag sätter en vårdbiträdeslön på att de kommer att vara lika ensamma nästa år också.