Förmågan och viljan att argumentera för höga skatter är en förutsättning för ett anständigt samhälle. Ett samhälle där alla kan färdas väl genom livet.
Den tidigare moderatstrategen Per Schlingmann ansluter sig numera till Mona Sahlins klassiska devis: ”det är häftigt att betala skatt”. Men i sitt sommartal bekräftade Fredrik Reinfeldt sina mest genuina politiska instinkter.
Det blir en femte sänkning av inkomstskatten. Tanken är att samla ihop de desorienterade borgerliga kärnväljarna. Och ge regeringen ett trumfkort i den kommande valrörelsen: Leverera mer pengar i plånboken till väljarna och samtidigt erbjuda en möjlighet att varna för oppositionens reella eller påhittade ”skattehöjningar”.
Detta är politikens origo. Hur höga eller låga bör skatterna vara? Eller annorlunda formulerat: Vad bör vi hantera gemensamt och hur mycket kan vi behålla för egen del? Kampen mot ”högskattesamhället” binder samman borgerliga valkampanjer och opinionsbildning sedan demokratins genombrott. Därav motståndet mot utbyggnaden av den offentliga sektorn. Den krävde nämligen ett ökat skatteuttag.
Från 1970-talet sker emellertid en långsam men ihärdig skatterevolt i hela Skandinavien. Den hade sina materiella orsaker. Medelklassen upplevde sig trängd av höga marginalskatter. Men göddes också av en ogenerad högerpopulism i form av Morgens Glistrups och Anders Langes ”framstegspartier” i Danmark respektive Norge. I Sverige skakades Socialdemokraterna 1976 av såväl Pomperipossaaffären som Ingemar Bergmans landsflykt. Till detta kan vi addera hela den nyliberala vändningen i opinionsbildningen. Först i Moderaterna. Och sedan spred den sig.
Under den underbara natten i april 1981 tog Folkpartiet och Socialdemokraterna i hand på en sänkning av marginalskatterna. Därefter har skattekvoten sänkts. Redan på 1980-talet dämpades den offentliga sektorns expansion. Den ekonomiska krisen och saneringen av de offentliga finanserna på 1990-talet har gjort sitt till.
De nya Moderaterna har i huvudsak en fråga gemensamt med de gamla: Sänkta skatter. I själva verket är skattesänkningarna både konsekventa och omfattande. I allt från avskaffandet av fastighetskatten, inkomstskattesänkningar till RUT och ROT. Det nya är egentligen bara att de numera marknadsförs som ”avdrag” och ”rabatter”.
Socialdemokraterna har i efterhand accepterat alla dessa skattesänkningar. Partiet är emot den femte skattesänkningen av inkomstskatten, men lovar att inte riva upp beslutet. Den här dubbla hållningen till skatterna har sina randiga skäl och rutiga orsaker.
I början av 1990-talet varnade den numera avlidne kampanj- och opinionsmätargurun Philip Gould vänsterpartier runt om i världen för högerns så kallade ”skräckens strategi”. Republikanerna vann presidentvalet i USA 1988 genom att skrämma väljarna för brott och höjda skatter. Brittiska Labour borde ha vunnit 1992. Men de konservativas kampanj mot skattehöjningarna vände ett väntat nederlag till en överraskande valseger.
Allt sedan dess har skatter varit en het potatis på vänsterkanten. Bill Clinton och Tony Blair distanserade sig från vänsterns ”tax and spend”-politik. Även om Labour mellan 1997 och 2010 de facto ökade den offentliga sektorns andel av BNP mer än under någon annan period i historien. Politikens vägar är ibland inte alldeles rätlinjiga!
Frågan är om inte Fredrik Reinfeldts senaste utspel innebär slutet på en epok präglad av minskat offentligt ansvarstagande. Debatten handlar ju i dag knappast om för höga skatter utan snarare om offentlig resursbrist.
Under Almedalsveckan presenterade YouGov en intressant undersökning. Den visade att 45 procent tycker att samhället bör beskatta oss medborgare ”ungefär lika mycket som i dag”. Betydligt fler kan tänka sig lite högre skatter (21 procent) än lägre skatter (10 procent). Knappast något stöd för fler skattesänkningar. Inte ens bland de moderata väljarna. Nedbrutet på Reinfeldts väljare är 64 procent nöjda med dagens skattenivåer och 8 procent kan tänka sig lite högre skatter (21 procent av de moderata väljarna vill sänka skatten lite eller mycket).
Nationalekonomen Lars Calmfors menar att detta är en ”jättestor fråga som borde vara helt central i den ekonomiska och politiska debatten. Vilken väg vill vi gå? Vill vi verkligen ha en urholkning av det offentliga välfärdsåtagandet och lägre skatter med regeringens linje, eller vill vi inte det.”
För att värna välfärdsstaten och utveckla det offentliga ansvaret krävs både politisk ingenjörskonst och innovationsförmåga. Men också en förmåga och vilja att argumentera för höga skatter. Eftersom det är en förutsättning för ett anständigt samhälle där alla kan färdas väl genom livet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
