Politiska förändringar och internationalisering har undergrävt den svenska modellens legitimitet. Nu måste arbetslivets villkor bli en politisk fråga.

Den politiska debatten är motsägelsefull. Efter Brexit och Trump talar även de mest idylliska anhängarna av den företagsledda globaliseringen om de vidgade sociala klyftorna. Men fokus i den svenska debatten ligger i stället på att lönerna är för höga.

Trots att pressen på löner och arbetsvillkor redan är stenhård.

Visserligen är löner ingen fråga som politikerna direkt kan eller ska rå över. Lönerna sätts av arbetsmarknadens parter. Men samtidigt påverkar politiska beslut indirekt och ibland direkt förutsättningarna för lönekampen.

Den nya arbetsmarknadspolitik som den borgerliga regeringen införde 2006 sänkte organisationsgraden drastiskt, särskilt inom LO. Vilket väl också var syftet. Tidningen Arbetet visade nyligen att organisationsgraden för LO sjunkit med 15 procentenheter sedan 2006. Bara 62 procent av arbetarna är idag organiserade.

Detta innebär i praktiken att den svenska arbetsmarknadsmodellen, kärnan i den svenska modellen, är allvarligt försvagad och successivt undergrävs. Särskilt grupper som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden står utanför facket.

I grunden ligger förstås också andra samhällsförändringar. Näringslivsstrukturen ser annorlunda ut i dag än under den industriella höjdpunkten på 1960-talet. Fler jobb är tillfälliga och osäkra. Vi har en mer global arbetsmarknad med ökad rörlighet över gränserna. Den inre marknaden, Lex Laval och reglerna för utstationerade företag gör det i praktiken omöjligt att upprätthålla svenska kollektivavtal inom vissa delar av arbetsmarknaden.

Politiska beslut och regler för olika samhällsområden kan också påverka. Avregleringen av taximarknaden har inneburit att nästan alla taxiföretag saknar kollektivavtal. När Stockholms läns landsting handlar upp färdtjänst till lägsta pris pressar politikerna löner och villkor. Politikerna kan göra skillnad. Även på ett negativt sätt.

Om allt fler arbetar utanför kollektivavtalsmodellen tudelas arbetsmarknaden och därmed hela samhället.

Nyligen krävde Transportarbetareförbundets ordförande Lars Lindgren att Sverige skulle gå den norska vägen och allmängiltigförklara kollektivavtalens lägsta lön som minimilön. Det skulle vara ett stort avsteg från den svenska modellen och hittills är Transport tämligen ensamma att ställa kravet.

Artikeln bör emellertid läsas som en allvarlig varningsklocka. Transportsektorn är ett exempel där många företag och jobb till rimliga villkor redan slagits ut. Om allt fler arbetar utanför kollektivavtalsmodellen tudelas arbetsmarknaden och därmed hela samhället.

På kontinenten är den fackliga organisationsgraden sedan länge låg.  Ett efter ett har andra europeiska länder har politikerna fattat beslut om en minimilön. Senast övergav Tyskland sitt motstånd på förslag av socialdemokraterna.

Den norska modellen bygger däremot på överenskommelser i kollektivavtal som sedan blir giltiga för hela branschen. Det beror bland annat på att Norge har haft en betydligt lägre organisationsgrad än Sverige. Men nu är skillnaden inte lika stor längre!

Arbetslivets villkor måste bli en politisk fråga. En genomgripande politisk strategi för en progressiv arbetslivspolitik skulle leda till en bättre fördelning och medverka till att minska klyftorna. Fokus måste ligga på att förbättra situationen för den växande andel som arbetar under otrygga villkor eller står helt utan kollektivavtal. Det är också en förutsättning för att kunna sluta gapet mellan mäns och kvinnors löner, och mellan den privata och den offentliga sektorn.

Ingen kommer undan politiken. Särskilt inte i arbetslivet.