De flesta utgår nog från att när Fredrik Reinfeldt i kväll äntrar talarstolen i Almedalen är han statsministern. Men frågan är hur säkra kan vi vara på det. Det kanske bara är en roll han spelar.
Frågan aktualiseras av den omskrivna fotoboken ”Statsministern” med texter av historieprofessorn Torbjörn Nilsson. Boken har anklagats för att vara ett exempel på inställsamt fursteslickande.
Och visst är det egendomligt att ett litet okänt förlag ger ut en glansig, lyxig bok som inte har en chans att gå runt ekonomiskt. Det är förklarligt att misstanken väckts att Reinfeldts parti genom någon reptilfond finansierat boken, som så väl passar in i marknadsföringen av de ”nya Moderaterna”.
Men så behöver det inte vara. ”Statsministern” kan också läsas som en spegel av vår avpolitiserade tid.
Högern har ju alltid hävdat att politik är något sjaskigt som andra sysslar med, men att de själva står för objektiva och rationella beslut. Moderaternas största seger är nog inte de två senaste valresultaten, utan att förnöjsamheten triumferat, framförallt i storstadsområdena. Att politiken inte längre är värderingar, utan reducerats till marknadsföring, slipsfärg, teater.
I boken om Reinfeldt dominerar ytan. Han och hans hustru Filippa är ett stiligt par, slår historieprofessorn fast. De flyger och far, är på väg till viktiga samtal, skakar hand med utländska regeringschefer. Men vad handlar allting om?
Reinfeldt är en statsman, hävdar professor Nilsson, och påstår sig bygga på många års forskning. Men när till exempel Olof Ruin skrivit om statsministerrollen har han betonat att statsmän bör finnas med i debatten om kommande utmaningar och kunna öppna för nationell enighet när så krävs.
Det är sannolikt Reinfeldts två sämsta grenar. Han snoppade av förre statsministern Ingvar Carlsson när denne 2008 efterlyste nationell samling om finanskrisen. Och stora framtidsfrågor som klimat, energi och integration köar upp under en statsminister, som bara tycks ha ännu ett jobbskatteavdrag på agendan.
Reinfeldt lever farligt, om det under de kommande åren skulle krävas att han inte bara spelar statsminister. Hans huvudmotståndare, Håkan Juholt, har haft några törnbeströdda första månader. Men han vill onekligen en massa saker, som bjärt kontrasterar mot den framtidslöse Reinfeldt.
Almedalen är lobbyisternas och gratisätarnas paradis. Men Almedalen är också de tusen idéernas vecka. Idéer om bättre äldrevård, moderna kommunikationer, smarta energilösningar, med mera. Kommer en aldrig så väl spelande apolitisk statsminister att räcka till om politik åter skulle bli viktigt?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
