Panikläge för svensk klimatpolitik

Senast 2025 måste utsläppen pressas ned. Men de politiska partierna verkar inte medvetna om problemet.

Den svenska klimatpolitiken är i panikläge. Ska Sverige ha en chans att uppfylla de krav om utsläppsminskningar till 2030 som finns i den nya EU-lagstiftningen, måste regering och riksdag snabbt fatta beslut som senast 2025 rejält börjar pressa ned utsläppen.

Dröjer det längre, kommer det att krävas åtgärder av en karaktär som närmar sig vad som överhuvudtaget kan bedömas som genomförbart och rimligt i ett demokratiskt samhälle.

Sker omläggningen först 2027 talar vi om åtgärder som är så kraftfulla att de eventuellt är omöjliga att ta till i ett demokratiskt samhälle

Det gäller kraven på medlemsstaterna att minska alla typer av utsläpp utanför utsläppshandeln (brukar kallas ”ESR-utsläpp”). I praktiken handlar det dock nästan uteslutande om att snabbt pressa ned användningen av fossila drivmedel i trafiken och i arbetsmaskiner (traktorer, skogsmaskiner, grävmaskiner etc.).

Av de svenska ESR-utsläppen utgörs en knapp fjärdedel av metan och lustgas från jordbruket, utsläpp som legat stilla i flera decennier, och därför knappast lär gå att minska nämnvärt före 2030. Resten utgörs nästan uteslutande av utsläpp från förbränning av fossila drivmedel.

I ett första skede handlar det om att neutralisera de utsläppsökningar på 4–4,5 miljoner ton per år, som regeringen räknar med följer av besluten att från årsskiftet radikalt sänka både reduktionsplikten och drivmedelsskatterna.

Därefter måste utsläppen till 2030 minska med ytterligare 6–7 miljoner ton. Det handlar om att halvera försäljningen av fossila drivmedel.

Hur tuffa åtgärder som krävs, beror på hur snabbt de sätts in:

– Börjar åtgärderna leverera vid årsskiftet 2024/25, måste användningen av fossila drivmedel därefter årligen minska med 6–8 procent, redan det mer än dubbelt så snabbt som genomsnittet de senaste 10 åren.

– Får politiken effekt först 2026, krävs ännu mera – 10–11 procent per år. Fortfarande sannolikt genomförbart.

– Sker omläggningen först 2027 stiger siffran till 11–13 procent. Då talar vi om åtgärder som är så kraftfulla att de eventuellt är omöjliga att ta till i ett demokratiskt samhälle annat än kortsiktigt och i rena krislägen. Väntar man med åtgärder till 2027 är det helt enkelt förmodligen omöjligt för Sverige att klara kraven i EU-lagstiftningen.

Beräkningarna utgår från att Sverige från och med 2025 utnyttjar möjligheten att utvidga sitt ESR-utrymme genom att överföra utsläppsutrymme från utsläppshandeln till ESR-sektorn. De utgår dessutom från det optimistiska antagandet att Sverige lyckas uppfylla de krav på kolinlagring i landskapet 2021–2025 som EU-lagstiftningen ställer. Missar Sverige inlagringskraven (och det finns en del som tyder på det), krävs ännu större utsläppsminskningar.

Om andra EU-länder lyckas föra en tuffare politik än Sverige, och minskar sina utsläpp mera än lagstiftningen kräver, finns en mikroskopisk chans att Sverige på sluttampen kan klara lagkraven genom att köpa outnyttjat utsläppsutrymme. Men om denna möjlighet överhuvudtaget kommer att uppträda, beror på hur tufft övriga EU-länder driver klimatarbetet.

Tyvärr finns det hittills inte mycket som tyder på att vare sig regeringen eller den politiska oppositionen insett hur allvarligt läget är.

Utrymmet för Sverige att möta kraven i den nya EU-lagstiftning man själv medverkat till (den klubbades faktiskt under det svenska ordförandeskapet!), krymper just nu i en förfärande takt. Innehållet i den klimathandlingsplan regeringen inom kort ska presentera, indikerar om vår politiska ledning förstått.

Magnus Nilsson, miljökonsult och klimatpolitiska analytiker. Författare till “Temperaturhöjning i klimatpolitiken (ESO 2023). Assisterade John Hassler i hans uppdrag för regeringen.