Bara några år innan fredsavtalet var det nästan otänkbart att det någonsin skulle bli fred. Lisa Pelling minns det tidiga 90-talets Belfast.
Det var naivt av mig, jag vet det nu. Jag ville plugga engelska efter gymnasiet och när jag kom in på Queen’s University of Belfast tänkte jag mest att det lät coolt med Nordirland.
Året var 1992 och jag hamnade mitt i en krigszon, i Europas då längst pågående väpnade konflikt, the Troubles. På ena sidan: de irländska republikanerna i IRA, på den andra: likaledes beväpnade unionistgrupper. I början av 1990-talet hade konflikten pågått sedan slutet av 60-talet och tre tusen människor hade dött av skjutningar och bomber i en landsända som inte är större än Skåne och Blekinge.
Den lokala polisstationen som jag måste anmäla mig på liknade ett Mad Max-fort. Gallergrindar, vakter i skottsäkra västar, pansarglas.
I bilbombernas Belfast var det mer praktiskt med plywoodskivor
På den tiden var jag inte van vid metalldetektorer. I Belfast fanns de överallt. Däremot fanns det knappt några skyltfönster, i bilbombernas Belfast var det mer praktiskt med plywoodskivor.
På gatorna höll brittiska soldater vakt med hjälp av jättelika kulspruteförsedda pansarfordon, trottoaren bävade när de vrålade förbi.
Vi var en liten grupp utländska studenter som hälsades välkomna av universitetets rektor i slutet av september. Vi satt i aulan, vända mot talarstolen, när de stora svängdörrarna bakom oss plötsligt slogs upp med ett brak.
Ah, äh, sa rektorn. Välkomna till Nordirland!
Det visade sig att dörrarna slagits upp av tryckvågen från ännu ett bombdåd: IRA hade sprängt det kriminaltekniska laboratoriet på Newtownbreda Road i södra Belfast. Terroristerna hade kapat en lastbil och laddat den med 1600 kilo sprängmedel, över tusen hus fick skador av smällen.
Det var en av de största bombdåden under hela konflikten. Och där var jag.
När lamporna började blinka på en pub några dagar senare trodde vi utbytesstudenter omedelbart på han som sa att det var ett bomblarm och rusade ut på gatan. Till lokalbefolkningens förtjusning, som lugnt gick till baren för en sista beställning.
Jag lärde mig mycket av mitt år i Belfast. Jag fick en rejäl vaccination mot våldsromantik. Och nationalism.
Framförallt lärde jag mig hur djupt en konflikt kan gå. I Belfast var allt uppdelat mellan protestanter och katoliker, mellan unionister och republikaner. Taxibolagen, pubar, pizzerior. Man kunde gå till en, aldrig till den andra. William är protestant, Liam katolik. Alla hade gått i segregerade skolor, det var först på universitetet de överhuvudtaget umgicks med någon från ”dom andra”. Alla samtalsämnen var laddade, och många ord. Protestanter säger Londonderry om Nordirlands andra största stad, katoliker insisterar på att säga Derry.
TV-serien Derry Girls är en underbar skildring av hur absurt livet blir mitt i ett lågintensivt men ständigt närvarande krig. Kenneth Branaghs ”Belfast” visar drabbande hur omöjligt det var för familjer att hålla sig utanför konflikten, alla dras in, alla familjer har mist någon, alla har någon att hämnas.
I början av 1990-talet var det naivt att tro på att det någonsin skulle kunna blir fred på Nordirland. Men bara några år senare lyckades fredsförhandlingar få tillstånd en vapenvila, en reformering av den av katolikerna så hatade lokala polisen, ett tillbakadragande av brittiska trupper från gatorna. Man lyckades få acceptans, på båda sidor, om att Nordirland kommer att tillhöra Storbritannien så länge befolkningen på Nordirland vill det. Vapen ska inte få ändra på den saken, och även Republiken Irland har gått med på det, och ändrat sin konstitution som tidigare gjorde anspråk på suveränitet över hela den irländska ön.
Det var naivt, men nu i dagarna har freden hållit i 25 år. Queen’s University är värd för firandet, Bill Clinton kommer dit, Joe Biden var i Belfast i veckan.
Och jag har lärt mig något mer: fred är möjligt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
