Kritiken mot modevärlden och konsumtionshysterin från den första filmen är nästan helt borta.  Jon Andersson tycker att “Djävulen bär Prada 2” är en blek kopia av originalfilmen. 

Djävulen bär Prada 2

“Djävulen bär Prada” har under de 20 år som gått sedan filmens premiär blivit ett populärkulturellt fenomen. Det handlar till störst del om Meryl Streeps ikoniska rollprestation som den skoningslösa modemagasinsredaktören Miranda Priestly. En karaktär som är löst baserad på Vogues mångåriga chefredaktör Anna Wintour. Streeps porträtt av den empatilösa karriärkvinnan är en av de mest minnesvärda rollerna den amerikanska skådespelerskan gjort under sin karriär. Något som har att göra med att Streep lyckades kombinera de hänsynslösa dragen med en stor dos humor.

Gått 20 år

Streeps rollfigur hade dock inte funkat lika bra om hon inte hade haft en motpol i form av assistenten Andy Sachs (Anne Hathaway). Det var med henne som vi i publiken kunde identifiera oss med. En vanlig flicka från landsorten som av en slump ramlat in på en av modevärldens hetaste jobb. Bakom filmens glättiga yta dolde sig också en hel del kritik mot konsumtionshysteri och modevärldens smalhetsideal. Det gjorde filmen till en mycket underhållande svart komedi kryddad med en dos samhällskritik.

Filmen blev inte bara ett populärkulturellt fenomen utan också en stor publiksuccé. Det är därför inte förvånande att regissören David Frankel, manusförfattaren Aline Brosh McKenna och en stor del av skådespelarensemblen nu återvänder för uppföljaren “Djävulen bär Prada 2”.

När vi kommer in i handlingen har det gått 20 år sedan vi träffade Miranda, Andy och de andra.  Andy har varit borta från modevärlden under hela tiden. I stället för mode har hon ägnat sig åt seriös undersökande journalistik. Men när hon och hennes kollegor sägs upp från tidningen de jobbar på samtidigt som en stor skandal briserar inom Runway (tidningen som Streeps karaktär är chefredaktör för) återförenas Andy och Miranda. Andy erbjuds jobbet som featureredaktör för Runway. Med det hoppas tidningens ägare skapa en mer respektabel image för den skamfilade tidningen.

Tunt manus

Men det är en helt annan mediavärld än för 20 år sedan. Magasinet för en slumrande tillvaro och nu är det synlighet på webben och i sociala medier som gäller. Miranda kan inte heller längre förolämpa sina underlydande på samma sätt och hon har en assistent som hela tiden påminner henne om att hon måste omformulera förolämpningarna till något mer politiskt korrekt. Samtidigt kämpar Andy för att få redaktionell frihet.

Det hela hade kanske kunnat vara kul om filmskaparen grävt lite djupare i dessa dilemman. Men tyvärr är manuset inte mycket att hurra för. Kritiken mot konsumtionshysteri och modevärldens smalhetsideal från den första filmen är nästan helt borta. Visst finns det även en glimt av samhällskritik i den här filmen, men så fort manset snuddar vid sådana ämnen hastar man snabbt vidare i den meningslösa huvudintrigen. Vad det egentligen innebär att ägna sig åt granskande journalistik på riktigt verkar filmskaparna vara föga intresserade av. Det råkar bara passa in i mallen för att beskriva Andy som en motpol till Miranda. 

Bra skådespelare 

I den första filmen fanns ett hjärta och en konflikt som hela tiden bar filmen framåt. Intrigen i “Djävulen bär Prada 2” känns dock mest som konstgjord andning, utan vare sig särskilt mycket hjärta eller hjärna. Historien är lövtunn och det känns som att manuset är gjort enbart för att sälja mer biljetter och inte för att filmskaparna faktiskt har något mer att berätta. En sjuka som tyvärr många uppföljare till framgångsrika Hollywoodfilmer lider av. Det blir mycket upprepningar och försök att efterlikna den ursprungliga intrigen. Något som ofta slutar med att uppföljaren bara blir en sämre kopia av originalfilmen. “Djävulen bär Prada 2” är inget undantag från den regeln. 

Jag tycker synd om skådespelarna som hade förtjänat ett bättre manus. Meryl Streep, Anne Hathaway, Emily Blunt och Stanley Tucci är alla duktiga skådisar. Tack vare dem blir  “Djävulen bär Prada 2” ingen total katastrof. Det finns ett tempo och en närvaro i skådespelarnas prestationer som gör att filmen stundtals är helt okej att titta på. Bättre än så blir det dock tyvärr aldrig.

Kanske hade det funkat om filmskaparna vågat gå utanför trygghetszonen och försökt göra något annorlunda. Nu blir “Djävulen bär Prada 2” tyvärr bara en blek kopia av originalfilmen. 

“Djävulen bär Prada 2″ har svensk premiär fredag 1 maj. 

Jon Andersson