När 165 barn bombas i sina klassrum och världen ser bort.
Lördagen den 28 februari 2026 är en vanlig skolmorgon i Minab. Barnen har öppnat sina böcker. Skolan heter Shajareh Tayyebeh – Det välsignade trädet. Platsen är södra Iran, nära Hormuzsundet.
Klockan 10.45 slår en missil ned i byggnaden. Taket kollapsar över barnen och deras lärare. Sedan kommer en andra träff mot en bönesal dit rektor har lett de överlevande barnen och bett dem att vänta. Sedan en tredje explosion.
Minst 165 människor dör, de flesta barn mellan sju och tolv år.
Det är den blodigaste enskilda händelsen i kriget mot Iran hittills.
Militärerna hade lämnat
USA och Israel förklarar att de inte känner till att en skola har träffats. Den amerikanska försvarsministern Pete Hegseth meddelar att Pentagon utreder saken. En preliminär bedömning läcker sedan ut: USA var “sannolikt” ansvarigt, möjligen på grund av föråldrad underrättelsedata som fortfarande klassade området som militärt.
Satellitbilder från Human Rights Watch och BBC Verify visar att skolan sedan 2016 var avskärmad från den intilliggande IRGC-basen med egna murar och egna entréer. Den hade en fotbollsplan och en levande webbplats. Den var, enligt Minabs borgmästare, den enda aktiva verksamheten på det gamla basområdet. Militärerna hade lämnat för femton år sedan.
Föreställ dig att en iransk missil hade slagit ned i en grundskola i Washington eller Tel Aviv denna förmiddag. Föreställ dig att över 100 barn hade dött medan deras föräldrar skyndade sig dit. Föreställ dig att Iran hade svarat med att “utreda saken” och antyda att det kanske berodde på tekniska fel.
Hur länge hade det dröjt innan FN:s säkerhetsråd sammankallades? Hur många ledare hade begärt ordet? Hur hade media rapporterat? Hur hade USA svarat?
Det är inte en hypotetisk fråga. Det är en moralisk mätare.
Bjälken i det egna ögat
Det finns ett äldre ord för detta. Jesus kallade det hyckleri – inte som skällsord, utan som en precis beskrivning. Att använda en måttstock på sig själv och en annan på sin nästa. Bjälken i det egna ögat och grandet i nästans.
Den 11 mars lämnar Donald Trump Vita huset. På väg mot Marine One stannar han ett ögonblick för journalisterna. En reporter sträcker sig fram och frågar: militärutredningen pekar ut USA som ansvarigt för attacken mot flickskolan i Minab, tar du som överbefälhavare ansvar för det?
“I don’t know about that”, svarar Trump och går vidare till nästa reporter. Sedan kliver han ombord på helikoptern.
Den svenska regeringen har hittills gjort ett generellt uttalande om återhållsamhet och dialog. Inget specifikt fördömande av attacken mot flickskolan i Minab har rapporterats.
Kräver utredning
Det var inte länge sedan svenska utrikesministrar stod i riksdagens talarstol och talade om hur allvarligt Sverige ser på situationen för iranska flickor och kvinnor. Men det gällde när det var den iranska regimen som var förövaren.
Selektivitet kallas det när principerna bara gäller vissa. Det är en mildare form av vad som egentligen borde sägas: att somliga barns död väger tyngre än andras. Att var i världen ett barn dödas avgör om det väcker bestörtning eller tystnad. Att 165 barn, döda i sina klassrum en vanlig lördagsmorgon, i de flesta västerländska länder förvandlades till en randfråga inom loppet av en vecka.
Human Rights Watch kräver att attacken utreds som ett krigsbrott.
Det välsignade trädet heter skolan.
Hette skolan.
Johan Lindahl
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
