debatt Medan Iran avrättar politiska fångar krävde svenska politiker och journalister att Anne Ramberg ska förlora sitt uppdrag för att hon stöttat den motståndsrörelse de avrättade tillhör. Vi är några av de barn som dessa debattörer påstår sig bekymra sig över. Vi känner inte igen oss och kan inte längre vara tysta medan drevet gör mullornas jobb.
Nyligen avrättade den iranska regimen sex politiska fångar med koppling till den iranska motståndsrörelsen, Folkets mujahedin, MEK. Samma vecka krävde ett fåtal svenska riksdagsledamöter att Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare skulle förlora sitt uppdrag som konsistoriets ordförande vid Uppsala universitet, för att hon stöttat just denna motståndsrörelse. Detta bör få oss att stanna upp.
När Anne Ramberg uttryckte stöd för kvinnors rättigheter i Iran vid en konferens arrangerad av iranska motståndsrörelsen, utlöstes ett medialt drev. Sverigedemokraterna krävde hennes avgång. I en ledarartikel utmålas motståndsrörelsen som en sekt som tvångsseparerat nästan tusen barn från sina föräldrar. Debatten har kretsat kring vittnesmål från ett fåtal personer. Deras berättelser har stått oemotsagda.
Vi är barnen som man bekymrar sig över
De flesta av oss kom till Europa utan våra föräldrar och växte upp hos fosterfamiljer. Våra erfarenheter skiljer sig från de berättelser som idag dominerar mediernas rapportering. Debatten har i hög grad byggt på ett begränsat antal vittnesmål som fått definiera hundratals andra barns historia och uppväxt. Dessa berättelser innehåller påståenden att barn skulle ha förts bort eller utnyttjats i organiserad form. Detta är allvarliga anklagelser. Den bild som förmedlas känner vi inte igen oss i.
Under Gulfkriget 1991 befann sig omkring 900 barn plötsligt i en krigszon i Irak, där den iranska motståndsrörelsen vid denna tid hade sin bas. Deras familjer deltog i motståndsrörelsens kamp mot regimen i Iran. Enligt UNICEF dog hundratusentals irakiska barn under denna period till följd av kriget och sanktionerna.
I den verkligheten ställdes föräldrar inför ett smärtsamt val: att lämna tillsammans med sina barn eller stanna kvar för att kunna fortsätta kampen medan barnen skickades i säkerhet. Det var varje familjs eget beslut. Många valde det senare, att låta barnen resa iväg för att ge dem en tryggare tillvaro långt från kriget. Liknande beslut har fattats i andra krig. Under Vinterkriget och de efterföljande krigsåren skickades omkring 70 000 finska barn till Sverige. I vår egen tid har många föräldrar i Ukraina ställts inför samma svåra val.
Under andra världskriget genomförde Storbritannien “Operation Pied Piper” där strax under en miljon barn evakuerades från London till fosterfamiljer på landsbygden, för att undkomma de tyska bombningarna. Föräldrar skildes från sina barn under flera år, inte av grymhet, utan för att rädda deras liv. Ingen anklagar dessa föräldrar för att tillhöra en sekt.
Kämpat länge mot mullorna
MEK har under decennier kämpat mot mullornas regim och avslöjat deras brott mot mänskliga rättigheter, långt innan många andra orkade eller vågade höja sin röst. Det var också MEK som först avslöjade den iranska regimens hemliga kärnvapenprogram. Därför betalar de också ett högt pris. Många av dess anhängare har avrättats av regimen i Iran. Att beskriva denna rörelse som islamistisk är därför inte bara fel – det är en grov förvrängning av verkligheten.
Över 100 000 av dess anhängare har avrättats av regimen, ett pris som ingen annan rörelse har betalat i kampen mot just islamismen. Därför har regimen i årtionden bedrivit omfattande propaganda för att svartmåla rörelsen och tysta röster som stöttar den. Anklagelserna om sekterism och hjärntvätt är inte nya – de är hämtade från Teherans propagandamaskineri, som gör allt för att avlegitimera och försvaga organiserat motstånd mot den iranska regimen.
MEK terrorstämplades på begäran av den iranska regimen, men avfördes från terrorlistorna i EU 2009 och i USA 2012 efter att flera domslut slagit fast att listningen var olaglig. När svenska medier okritiskt återanvänder regimens narrativ går de rakt in i dess desinformationsfälla.
Att en diktatur i praktiken kan påverka terrorlistningen av en oppositionell motståndsrörelse i demokratiska stater väcker allvarliga frågor om rättssäkerhet och politisk påverkan i eftergiftspolitikens spår. Att dessa ogrundade anklagelser fortsätter att återkomma i en rättsstat, även efter att de prövats och underkänts i domstol, är ett underbetyg för debattörer som för vidare dessa narrativ.
Men det som oroar oss mest är metodiken.
Drevet är en utmattningsstrategi
Drevet mot Anne Ramberg följer ett välbekant mönster: högljudda anklagelser, krav på avsked, moralisk stigmatisering av alla som vågar uttrycka stöd – och framför allt målet att tysta människor med andra åsikter. Det är inte ett samtal. Det är en utmattningsstrategi. Syftet är att göra det så kostsamt att ta ställning att folk väljer tystnaden. Det är exakt så den iranska regimen alltid har arbetat: inte genom att vinna debatten, utan genom att göra det för farligt att föra den. När den strategin nu replikeras i svensk offentlighet bör vi fråga oss hur det kunde gå så långt.
Samtidigt pågår en våg av avrättningar av politiska fångar i Iran. Människor döms till döden för sin anknytning till just denna motståndsrörelse. När stöd uttrycks för den iranska oppositionen borde diskussionen handla om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. I stället återanvänds gamla narrativ för att misstänkliggöra en hel motståndsrörelse, och indirekt oss som vuxit upp i den kontexten.
Att växa upp utan föräldrar i ett främmande land var inte lätt. Men våra liv vittnar inte om barn som går under. De vittnar om människor som, trots svåra erfarenheter, har byggt kunskap, yrkesliv och framtid. Några anslöt sig senare till motståndsrörelsen, andra gick sina egna vägar. Vi valde att bygga våra liv istället för att ta på oss offerkoftan. Bland oss finns läkare, ingenjörer, professorer, entreprenörer och andra yrkesverksamma.
Frågan är om det är värt att några offrar allt för att en hel nation en dag ska kunna leva i frihet? Vi har redan besvarat frågan för oss själva. Men frågan bör inte riktas till oss – som barn till en motståndsrörelse – utan till ett framtida fritt Iran.
Vi är stolta över våra föräldrars mod att inte vika sig för en av världens brutalaste diktaturer. De valde att offra sin egen framtid för det iranska folkets frihet, samtidigt som de gav oss möjligheten att växa upp och utvecklas i demokratiska samhällen och göra våra egna val. Vi är också tacksamma mot Sverige och de andra länderna, samt mot de fosterfamiljer som tog emot oss som barn. Alternativet för oss hade varit att bli kvar i ett krig utan framtid.
Hanifeh Khayyeri, doktor i biomekanik och entreprenör, Sverige
Sara Zahedi, professor i numerisk analys, Sverige
Emad Bagarzadeh, ingenjör, Sverige
Zoha Saket, överläkare, Sverige
Massud Kiani, civilingenjör, Sverige
Sahra Rahbari, ekonom, HR-chef, Sverige
Reza Khansari, civilingenjör, Sverige
Maryam Ossati, socionom, Sverige
Milica Javdan, statsvetare med specialisering inom islamism, Norge
Maryam Hadizadeh, specialistutbildad socionom inom psykisk hälsa och missbruk, Norge
Hamid Motegi Taleb, familjeterapeut, Norge
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
