Offentlig sektor är ineffektiv och kommunicerar floskler

debatt Svaret är inte mer utan mindre kommunikation från offentlig sektor. Det skriver Mats Alvesson, professor i organisationsteori i ett svar till Dagens Arenas Vilgot Österlund.

I ett inlägg den 7.april framhåller Vilgot Österlund, med anspelning på Leif Östlings berömda fråga “vad fan får jag för pengarna?” att “Du får så jävla mycket för pengarna”

Vilgot nämner så utgiftsposterna. Pengar går bland annat till socialt skydd, hälso- och sjukvård samt utbildning. Bortsett från högre bidrag och löner till offentliganställda önskar dock Vilgot mer kommunikation. “Det vi möjligen kan rikta kritik mot i svensk offentlig förvaltning är – vilket dock är en följd av dess effektivitet och uppdragsfokus – bristen på att kommunicera till allmänheten just hur kostnadseffektiv och omfattande verksamheten är.” Mildare än så kan nog inte kritik uttryckas.

Själv tycker jag det är bra med höga skatter. Högskatteländer har en mer tillfredsställd och välmående befolkning.  Och stöd till Ukraina, klimatfrågan och infrastruktur som järnvägen motiverar fler insatser. Det är bra att vi kan hålla igen på privatkonsumtionen. I överflödssamhället köps, konsumeras och slängs det för mycket, närmare dubbelt så mycket som för 30 år sedan. Skatt kan vara bra som konsumtionsdämpare.

Mycket byråkrati för pengarna

Men för att komplettera och nyansera Vilgots inlägg kan man anföra a) vi får djävligt mycket byråkrati för pengarna, b) det är si och så med kostnadseffektiviteten och c) kommunikationen är minst sagt omfattande.

För ett par år sedan undersökte en grupp överläkare som arbetar på Västra Götalandsregionen (förkortat VGR) hur förhållandet mellan personer som arbetar inom hälso- och sjukvården och personer som utför administrativt arbete hade förändrats under 20 år. Detta är vad de fann:

År 2001 fanns 42 837 årsarbetare, år 2021 är det 43 957. Det är en minskning, eftersom patientunderlaget under samma period ökat från 1,5 till 1,7 miljoner. VGR har minskat på vårdpersonal. Andelen av de anställda som är sjuksköterskor och undersköterskor sjönk från 52 procent 2001 till 39 procent 2021. Det betyder att vårdyrken ersatts med anställningar i annan verksamhet.

Vilka verksamheter har då vuxit i VGR? Där utmärker sig administrationen. År 2001 var posten administrativ personal 3958, en siffra som 2021 ökat till 5953. Bara i det som kallas “koncernkontoret” och närhälsans “stab” finns nästan 2000 anställda. Då de lönemässigt ligger högre (över 10 procent är chefer) blir deras årliga lönekostnad cirka 1,6 miljarder.

Av dessa 2000 personer är i princip ingen direkt inblandad i vård av patienter. Deras arbetsdag genomförs via datorer och möten, som genererar presentationer, rapporter och dokument. Men är de inte viktiga ändå? Det korta svaret är nej. Givetvis behövs personal inom övergripande funktioner så att till exempel IT och varuinköp fungerar. Men de sakerna behövdes också 2001.

Utvecklare behövs inte

Överläkarna skriver att aktiviteter utan patientkontakt har ökat på bekostnad av den reguljära vården. Till exempel är 600 personer på gruppkontoret och hundratals ute på sjukhusen anställda som ”utvecklare” i någon form. Idén att regionen behöver ”utvecklare” är en skrivbordsprodukt. Detta blev klart under covid-19-pandemin när hälso- och sjukvården behövde utveckla vården. Detta gjordes av vårdpersonalen, utan någon inblandning från regionens utvecklare.

De många lagren av anställda innebär tyvärr ofta en broms på utvecklingen. Många administratörer bidrar till att handlingskraften för initiativ från hälso- och sjukvården dör på vägen. Arbetet resulterar vanligtvis i fyrkantiga direktiv som stör patientrelaterade aktiviteter i sådan utsträckning att nettoeffekten för patienterna i slutändan blir negativ. I bästa fall produceras powerpoint-bilder eller ett meddelande på intranätet, framhåller läkarna. Mycket kommunikation således.

Polisen är också ökänd för låg effektivitet. En fördubbling av resurser verkar inte medföra bättre resultat. Vi kan, med Vilgots logik, vara glada för polisverksamhet för 45 miljarder. Gladare vore vi kanske om det lett till något gott. Som Hanne Kjöller noterar apropå krav på ökade anslag: “Men om polisen löste fler brott med en budget på 21 miljarder (2015) än med 45 miljarder (2025) – hur illa ska det då inte bli med en tredubbling till 2029?”

Kommunfloskler vi kan vara utan

Apropå kommunikationen om den offentliga sektorns förträfflighet så är det nog en paradgren för många. Vi lever i en tid som dyrkar grandiositet och yta. Offentlig sektor är här näringslivet i hälarna.  De tre stora kommunerna har 153 (Malmö), 289 (Göteborg) och 257 (Stockholm). Linköpings Universitet har 118 kommunikatörer – en tre-dubbling på tio år En hel del kraft går ut på att kommunicera fina visioner , värdegrunder och annat varumärkande. Några exempel på hur kommuner presenterar sig själva:

• ”Genom att lyssna, vara engagerade och visa respekt möter vi varje människa just där hon är”, skriver Norrköpings kommun.
   
• ”Vår kommuns värdegrund bygger på tre centrala värdeord: engagerade, omtänksamma och utvecklande”, heter det i Marks kommun.
   
• ”Lidköping ska vara en öppen, trygg och hållbar plats där alla är välkomna. Med kvalitet, miljö, ekonomi och säkerhet i fokus arbetar vi”, framhåller kommunen.

Vi inser att vi också får många floskler för skattepengarna. Kanske känns det bra för en del men vår studie av värdegrunder visade att arbete med sådana knappast har någon effekt. Folk vet inte vad vaga ord betyder, kommer inte ihåg dessa och de gör ingen skillnad. Utöver att hålla ledning och kommunikatörer sysselsatta.

Således: gärna mer kommunikation av faktiska resultat, men först bra sådana. Gärna mer skatt men först kan vi söka att få mer för pengarna.

Mats Alvesson, organisations- och ledningsforskare, professor vid University of Bath och Lunds Universitet, och författare. Han har nyligen publicerat Tomhetens triumf (Atlas, 3 upp), The Art of Less (Bloomsbury, m André Spicer) och Värdet av värdegrunder (Fri Tanke, m Blom & Jansson).