När allt fler säger ifrån mot migrationspolitiken

Det går inte att bygga ett starkt samhälle på rädsla och misstänksamhet, skriver Juan Fonseca.

Under lång tid har det känts som om den svenska migrationsdebatten blivit allt smalare. Som om det bara funnits ett håll att röra sig åt: hårdare regler, fler utvisningar, längre återreseförbud och färre möjligheter att stanna.

Människor som i åratal arbetat, betalat skatt, bildat familj och byggt sina liv här har reducerats till siffror i ett politiskt projekt där hårdheten i sig blivit ett mål.

Men något håller på att förändras.

Det märks på demonstrationerna. På uppropen från lärare, präster, socialsekreterare och arbetsgivare. På människor som tidigare varit tysta men som nu reagerar när barn som är födda och uppvuxna i Sverige hotas av utvisning. När unga människor som talar perfekt svenska och aldrig känt något annat land får besked om att de inte längre är välkomna. När familjer splittras trots årtionden av arbete och etablering.

Fler och fler säger ifrån.

Och det är positivt.

Kommunalråden tog täten

Bland de första som började protestera fanns kommunalråd runt om i hela landet. Inte bara i storstäderna, utan också i mindre kommuner där människor ser konsekvenserna på nära håll. De såg vad som hände när etablerade familjer skulle utvisas, när företag förlorade viktig personal och när barn som vuxit upp i svenska skolor plötsligt skulle ryckas upp från sina liv. Många kommunpolitiker förstod tidigt att den migrationspolitik som nu drivs fram inte bara handlar om statistik eller signalpolitik. Den påverkar verkliga människor och hela lokalsamhällen.

Nu börjar också ledande nationella politiker att reagera. Magdalena Andersson har uttalat att barn och ungdomar som är födda i Sverige, talar svenska och vuxit upp här inte ska utvisas. Hon har också sagt att människor som har uppehållstillstånd och gör rätt för sig inte ska utvisas. Det är viktiga uttalanden.

Visst, hon har inte tagit avstånd från hela det systemskifte som nu genomförs inom migrationspolitiken. Hon har inte ifrågasatt alla de lagändringar och den hårdare linje som vuxit fram under senare år. Men samtidigt är det betydelsefullt att Sveriges största oppositionsparti nu tydligare markerar mot några av de mest omänskliga konsekvenserna av dagens politik.

Det ska inte underskattas.

För under lång tid har många människor upplevt att det nästan saknats politiska röster som vågat försvara grundläggande principer om trygghet, proportionalitet och mänsklighet. Därför spelar det roll när en tidigare statsminister och möjlig framtida regeringschef öppet säger att människor som levt hela sina liv här inte ska skickas ut ur landet.

En farlig utveckling

Kanske kan detta vara början på en förändring också inom socialdemokratin. Kanske växer insikten om att ett samhälle inte blir starkare av att skapa ständig rädsla hos människor som redan är en del av Sverige. Att integration inte byggs genom osäkerhet och hot om utvisning, utan genom stabilitet, arbete, språk och framtidstro.

Det handlar inte längre bara om asylpolitiken. Regeringen och Sverigedemokraterna skärper nu också kraven för att få svenskt medborgarskap. Längre väntetider, hårdare försörjningskrav, språkkrav och krav på ”hederligt levnadssätt” som riskerar att tolkas godtyckligt. För människor som levt i Sverige i många år skapas en växande känsla av att de aldrig riktigt kommer att accepteras, oavsett hur mycket de arbetar, studerar eller bidrar till samhället.

Det är en farlig utveckling.

Ett medborgarskap ska vara en väg in i samhället, inte ett politiskt verktyg för att sortera människor. När trösklarna höjs allt mer riskerar vi att skapa ett permanent exkluderat skikt där människor förväntas ta ansvar och bidra, men samtidigt hålls på avstånd från full delaktighet.

Under de senaste åren har Sverigedemokraterna och regeringen flyttat fram positionerna steg för steg. Det som för några år sedan hade uppfattats som extremt presenteras i dag som normalt. Tillfälliga uppehållstillstånd har blivit norm. Återreseförbud används mot människor med arbete och familj här. Möjligheten till spårbyte har avskaffats. Barn lever i ständig oro över att deras föräldrar ska försvinna.

Samtidigt har tonen hårdnat. Människor beskrivs allt oftare som problem innan de ens hunnit bli grannar, arbetskamrater eller klasskamrater.

Protesterna betyder mycket

Men det går inte att bygga ett starkt samhälle på rädsla och misstänksamhet.

Det är därför protesterna betyder så mycket. För de visar att det fortfarande finns något levande i Sverige. Att medmänskligheten inte har försvunnit. Att många människor, oavsett politisk tillhörighet, känner att utvecklingen gått för långt.

När arbetsgivare protesterar mot att uppskattade anställda utvisas, handlar det inte bara om arbetskraft. När lärare engagerar sig för sina elever, handlar det inte bara om skolresultat. När kommunalråd höjer rösten, handlar det inte om ideologi utan om ansvar för sina kommuner och sina invånare.

Det handlar om vilken sorts land vi vill vara.

Sverige har aldrig varit perfekt. Men det har funnits en idé om att människor som arbetar, gör rätt för sig och blir en del av samhället också ska få en chans att höra hemma här. Den idén håller på att försvagas. Därför är det viktigt att människor nu höjer rösten.

Kanske är det just nu vi ser början på en motreaktion. Inte driven av slagord eller hat, utan av något mycket starkare: insikten om att ett samhälle som tappar sin mänsklighet också riskerar att förlora sin själ.

Och kanske kan dagens växande protester också bana väg för en framtida socialdemokratisk regering som förmår föra en mer human, rättssäker och långsiktig migrationspolitik än den vi ser i dag.

Juan Fonseca