Krönika Vad finns det för privata sponsorer i Tranås, Kalix eller Arboga?
Det börjar ofta med ett till synes rimligt konstaterande: staten räcker inte till. Därifrån är steget kort till nästa slutsats: då får andra kliva in.
I kulturpolitiken betyder det privata pengar.
Kulturministern vill göra det enklare att finansiera museer med donationer, sponsring och stiftelser. I maj väntas den statliga utredningen som ska föreslå hur den icke-offentliga finansieringen kan öka genom ekonomiska incitament.
Det beskrivs som pragmatiskt, ansvarstagande och en modernisering. Men i praktiken är det en förskjutning av ansvar.
Politiken abdikerar
Kultur är inte vilken verksamhet som helst.
Det är en del av demokratins infrastruktur – platser där vi tillsammans formar berättelsen om vilka vi är.
Det ansvaret kan inte outsourcas. När finansieringen flyttas, flyttas också makten. Det betyder inte att privat finansiering alltid är fel. Men när den görs till lösning på ett politiskt problem – då abdikerar politiken. Samtidigt som regeringen öppnar dörren för mer privat finansiering finns ingen motsvarande vilja att stärka den offentliga. Tvärtom har kulturpolitiken präglats av nedprioriteringar och symboliska utspel.
Kulturministern säger att fler ska kunna bidra. Men det hon i praktiken gör är att göra kulturen mer beroende av vilka som vill – och kan – betala.
Privata pengar är inte neutrala. De följer intressen. Avkastning – om inte i pengar, så i inflytande och synlighet. Det påverkar vad som visas, vad som prioriteras och vad som väljs bort. Det som går att finansiera blir lättare prioriterat.
Dessutom vill företag synas där många ser dem. I stora städer. På välbesökta institutioner. I miljöer som stärker det egna varumärket. Men vad händer i förlängningen med kulturens möjligheter i Tranås, Kalix eller Arboga?
Med lokala kulturinstitutioner som inte erbjuder exponering, utan snarare bildning, sammanhang och tillhörighet?
De riskerar att hamna ännu längre bak i kön.
Kultur inte en lyx
Det är så ett offentligt uppdrag långsamt förskjuts. Inte genom beslut om innehåll – utan genom beslut om vad som överhuvudtaget får finnas. Att göra finansieringen mer beroende av privata intressen är inte att bredda kulturen. Det är att smalna av den.
Fri och tillgänglig kultur är inte en lyx. Den är en förutsättning för en levande demokrati.
Det är där människor möter perspektiv som inte är deras egna. Där historien sätts i sammanhang. Där makt kan granskas och ifrågasättas. Det är därför den måste vara gemensamt finansierad.
Inte för att staten ska styra innehållet – utan för att ingen annan ska göra det.
Kulturministern borde veta det.
Ändå väljer hon en väg där ansvaret glider bort från det offentliga, där finansiering blir en fråga om kontakter och kapital – och där kulturen riskerar att bli mindre fri, inte mer.
Veronica Palm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
