Moraldomstolen

Få har lyckats undgå helgens stora nyhet (ja, ordet ”stora” är en medveten ironi): barnprogramledaren och Kamratposten-chefen Ola Lindholm har gjort ett urinprov som enligt polisen visar att han konsumerat kokain.

Expressen meddelade indignerat att SVT-profilen varit påverkad av knark ”bland barn” (Lindholm hade varit på en fotbollsmatch på Råsunda när polisen bad honom kissa i en burk), i Dagens Nyheter dundrade kulturchefen Björn Wiman på nyhetsplats (!) apropå Lindholms förnekanden att ”man ljuger inte för barn”.

I veckan meddelar SVT att man lyfter de två återstående programmen av Wild Kids ur tablån tills vidare, Ola Lindholm har självmant och på obestämd framtid lämnad uppdraget som chefredaktör för KP – i väntan på tingsrättens utslag förmodas.

Kokain är de nya kvittoskandalerna. Där förr politiker hängdes ut för vidlyftigt taxiåkande på skattebetalarnas bekostnad är det kokain som i dag får kvällspressen att slösa med trycksvärtan. När Mikael Persbrandt ”avslöjades” med kokain i kroppen riktade kvällspressen redan samma dag frågan till Unicef om skådespelaren verkligen kunde fortsätta som Unicef-ambassadör nu när han ertappats med kokain i blodet. Va, va, va?! Två veckor senare avsade sig skådespelaren uppdraget.

Brösttonerna känner inga gränser. Det är som att den som inte delar moralpaniken indirekt gör sig skyldig till knarkliberalism. Att det handlar om en jakt på människor som, i den mån de skadar någon alls, mest skadar sig själva – och kanske mest av allt behöver vård – tycks inte föresväva någon.

Visst, det är olagligt att ta droger, men till skillnad från när moderata statssekreterare är stupfulla på jobbet, eller när riksdagsledamöter bränner skatteflis, är det knappast en fara för allmänheten med eventuellt knarkpåverkade programledare på fotbollsläktare. Eller med dito skådisar på krogen.

Kokainuthängningarna ingår i ett djupare medialt mönster, där små och underförstått skandalösa detaljer genererar gigantiska rubriker. Som när Carin Jämtin i en lång intervju nämnde att kanske vore det på sin plats med en muslimsk helgdag eftersom vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Eller när Håkan Juholt bar trekvartsbyxor i Istanbul. I en alltmer The Sun-ifierad presslogik finns ingen plats för nyanser eller komplexa skeenden. Det är för eller mot, ond eller god.

Om det dessutom är som Ola Lindholm hävdar, att polisen sålt uppgifterna om hans urinprov till Expressen (och varför bad de honom att lämna provet på Råsundas parkering, för att sedan tillåtas köra därifrån?) har vi större problem än privatlivstrashande tidningar.