Vad som sker i Europaparlamentet har en avgörande betydelse för det framväxande abortmotståndet. För den som vill skydda aborträtten är det avgörande att inte rösta på SD, KD eller M.

Med endast sju rösters övervikt röstade EU-parlamentet nej till Estrela-rapporten den 10 december 2013. I rapporten fanns förslag till förbättrad sexualundervisning, åtgärder för att säkra tillgången till preventivmedel och för ett starkare skydd av aborter.

Rapporten stoppades av konservativa, högerpopulistiska och högerextrema partier tillsammans. Bland dem som jublade när beslutet var fattat fanns Jean-Marie och Marine Le Pen från franska Nationella fronten.

De tre svenska Moderaterna i Europaparlamentet, Hökmark, Anna Ibrisagic och Christofer Fjellner, lade ner sina röster. Alf Svensson, KD, röstade emot rapporten.

De svenska Moderaterna hävdade visserligen att de inte var motståndare till innehållet, men att de ansåg att frågorna hörde hemma på nationell nivå. Det argumentet hade möjligen varit begripligt om rapporten hade innehållit förslag till bindande regler, men knappast nu när den endast bestod av rekommendationer.

Omröstningen i Europaparlamentet föregicks av en gigantisk lobbykampanj där hundratals organisationer var involverade. Däribland uppmanade den tyska biskopskonferensen ledamöterna att avvisa rapporten.

Kampanjerna för hårdare abortlagar har också blivit mer framträdande i flera av EU:s medlemsländer. Ofta uppträder en ohelig koalition av bibeltrogna, konservativa, kristdemokrater och högerextremister. Detta mönster är tydligt i bland annat Spanien, Ungern och Baltikum.

I Sverige har antiabortrörelsen länge dominerats av bibeltrogna grupper med starka kopplingar till den konservativa Mats Odell-falangen inom KD.

Hit hör framför allt organisationen Ja till Livet, som leds av kristdemokraten Gunilla Gomér, men också ungdomsorganisationen Älska Livet, vars tidigare ordförande Emelie Litsgård numera är praktikant hos Alf Svensson.

En annan gruppering inom samma familj är stiftelsen Provita, som driver kravet på en samvetsklausul, det vill säga att vårdpersonal ska ha rätt att vägra att utföra aborter. Även MänniskoRätt för Ofödda (MRO) har kopplingar till bibeltrogna grupper, även om man inte har lika nära band till KD. MRO har kopierat sina metoder från den amerikanska rörelsen Center for Bio-Ethical Reform (CBR) och använder bilder på döda foster i sin propaganda. En rekryteringsbas för MRO är Credoakademin, en fristående teologisk utbildningsinstitution. En annan allt mer aktiv aktör är Respekt, en svensk katolsk rörelse som kräver ett totalförbud av aborter.

Flera välkända abortmotståndare anser emellertid att KD ”svikit” i abortfrågan. I dag är Sverigedemokraterna det enda parti i den svenska riksdagen som vill strama åt abortlagarna.

I detta läge har de välkända abortmotståndarna formerat sig efter tre linjer. Några försöker övervintra inom KD. Andra har uttryckt sympatier för SD:s hårdare hållning. Ett exempel är Andres Chacón från Älska Livet, som efter en abortdebatt i riksdagen skrev om ”katastrofen Hägglund” och i stället hyllade SD:s talesperson i abortfrågan, Julia Kronlid (”Du är en krigare av rang, Julia!!!”).

Ytterligare andra är besvikna på KD men vill samtidigt hålla armlängds avstånd till SD. Det är personer med den hållning som tidigare i år bildade Det kristna värdepartiet, där kravet på abortförbud står i förgrunden.

En som anslutit sig till det nya partiet är MRO:s centralgestalt Mats Selander. Men även i detta fall finns en viss personkoppling till SD. Kristna värdepartiet leds av Per Kronlid, Julia Kronlids svärfar.

Vad som sker i Europaparlamentet har en avgörande betydelse för det framväxande abortmotståndet. Det skapar avtryck i de enskilda länderna, även i Sverige. För den som är engagerad i försvaret av aborträtten är det därför avgörande att inte rösta på SD, KD eller M.

Mats Wingborg, frilansjournalist och författare som skrivit rapport för RFSU om abortfrågan