Information på arabiska från Folkhälsomyndigheten

debatt Information kring covid-19 har översatts till flera språk för att kunna nå så många som möjligt i det svenska samhället. Men översättningarna är alltför allmänna och gör inte tillräcklig nytta, skriver fyra representanter från olika delar av vårdsektorn.

Efter hård kritik mot avsaknad av information om covid-19 görs nu satsningar på översättningar till de största språken. Det är välkommet, men när vi läser informationen tar besvikelsen över. Informationen är kort och enkel men alltför allmän. Hur ska den kunna göra någon nytta?

Den trångbodda flergenerationsfamiljens villkor är osynliggjorda i Folkhälsomyndighetens information om pandemi och social distansering. Låt oss förklara hur vi menar. Ta det som perspektiv från insidan, från perspektiv som boende i förorten, från erfarenheter som hälsokommunikatör, från hundratals hembesök i familjer inom forskningsprojekt om barnhälsa och trångboddhet och från arbete inom kommunal hemsjukvård och primärvård.

Trångboddheten har i många förortsområden överskridit alla gränser för ett anständigt boende. I miljonprogrammets höghus bor stora flergenerationsfamiljer i alltför små lägenheter. Vuxna, som lyckats komma in på arbetsmarknaden, arbetar inom vård och omsorg, kör buss eller har annat servicearbete. De äldre sitter dag ut och dag in med sin tekanna i soffan eller ibland ute på gården för att samtala med någon äldre från grannhuset. Ingen, vara sig barn eller äldre, har ett eget utrymme i bostaden.

När myndighetens information äntligen kommer på det egna språket blir rådet att mycket av det som skapar social trygghet i förorten ska bort.

Men människor i förorten har också starka nätverk. De besöker varandra, håller den äldre sällskap, tröstar varandras tonåringar och hjälps åt med inköp. Och de har framförallt lyckats skapa en stor utökad familj. De skrattar tillsammans åt det svåra och går till sömns med hopp om bättre dagar.

Myndigheternas information riktar sig till dem som kan hålla tvåmeters avstånd från varandra, till den äldre som har eget boende och inte bara en soffplats, till människor som kan välja att arbeta hemifrån, resa med bil i stället för kollektivt och har råd att beställa hemkörda matkassar. Och när myndighetens information äntligen kommer på det egna språket blir rådet att mycket av det som skapar social trygghet i förorten ska bort.

Så hur ska man göra i den trångbodda flergenerationsfamiljen när någon börjar hosta och få feber? Ska man ha skyddsutrustning i jobbet i hemtjänsten men inte hemma? Hur ska det gå att ringa till vårdcentralen för den som inte kan språket fullt ut? När man hänvisas till en digital tjänst för att knappa in symptom fast man inte behärskar tekniken eller språket på plattformen?

Nu är situationen på sjukhusen och på äldreboenden i rampljuset. Men omsorgen om många äldre i förorterna sker helt utanför den organiserade hemsjukvården och hemtjänsten – det kommunala omsorgsansvar som samtidigt till stor del sköts av förortens folk. Vilka råd ska ges till dem som vårdar anhöriga med misstänkt covid-infektion i den trångbodda flergenerationsfamiljen?

Århundraden av erfarenhet har visat att ogynnsamma bostadsförhållanden är en grogrund för smittspridning. Det blir så uppenbart att här och nu behövs både lokalt anpassad information och mycket konkreta arbetsmiljöåtgärder för att förebygga smittspridning mellan arbetsplatser och bostadsområden. När en är drabbad blir alla drabbade.

Information och adekvata åtgärder för att förebygga covid 19-infektioner och bryta smittkedjor kräver kännedom om olika situationer, jämlikt bemötande, samverkan med målgrupperna, kreativitet och tillit. Nu gäller det att göra skillnad på riktigt och fortsätta med det. För förorternas trångbodda flergenerationsfamiljer kommer att finnas kvar även efter covid 19-krisen.

 

Lina Al-Nahar, Hälsoinformatiker, Malmö

Eskil Jakobsson, Distriktssköterska, Hemsjukvård, Malmö

Erik Hansson, ST- läkare i allmänmedicin, Arlöv

Kristina Jakobsson, professor i klinisk miljömedicin, Göteborgs universitet