Den blinda kvalitetsjakten begränsar professionella lärare, fritidspedagoger och poliser från att använda sin yrkeskunskap. Borde vi inte lämna dem ifred?
Jag läser Lotta Victor Tillbergs ”Kvalitetsjakten: Om professionalitet i välfärden”. Tillberg har samlat elva texter av människor som arbetar i välfärden. Hon låter dem komma till tals: vårdbiträdet, fritidspedagogen, polisen.
Särskilt fångas jag av svenskaläraren Maria Danielssons berättelse om två möten. Ett med eleven, han som alltid skolkar, som sitter ”längst bak, blek, tunn och med kepsen fastgjuten på huvudet”.
När Maria följer skolans regelverk, och försöker tvinga av honom kepsen, går han därifrån. Han kommer inte tillbaka. Det andra mötet är med rektorn.
Maria vill ha rektorns förståelse för att hon vill kunna göra undantag från kepsregeln. ”Det är helt naturligt att ytterkläder ska av. Men det finns stunder då en keps eller en mössa är mer än ett ytterplagg. Varför göra en stor sak av det?”.
Svaret hon får är en tillrättavisning. Inga undantag från regeln. Inte under några som helst omständigheter.
Marias och de andras berättelser handlar om situationer där erfarna yrkesmänniskor, professionella, inte får möjlighet att använda sin praktiska kunskap för att skapa kvalitet. I det här fallet den form av förtroende mellan lärare och elev som krävs för att kunna bedriva undervisning.
När privata utförare tilläts starta förskolor och vårdcentraler motiverades det ofta med att personalen skulle få ökad valfrihet att välja arbetsgivare. Det verkar inte ha drivit fram arbetsorganisationer som ger större utrymme för professionalism.
Privatiseringarna skulle också öka effektiviteten och kvaliteten. Blev det så? Som bekant finns det ”inga vetenskapliga belägg för att de högt ställda förväntningarna har infriats” som SNS tidigare chef Lena Hartman konstaterat.
Helt klart är dock att privatiseringarna har gått hand i hand med införandet av allt mer omfattande kontrollsystem. Ofta okritiskt inspirerade av New Public Management-tänkande, är kontrollsystemen delvis framtvingade av behoven av att kontrollera de privata utförarna.
Kontrollerna har drabbat de professionella. De har begränsat deras möjlighet att använda sin yrkeskunskap och sina erfarenheter, sin professionalism.
Den blinda kvalitetsjakten verkar ha gått som längst inom skolans område. I takt med att resultaten sjunker har en allt mer desperat utbildningsminister gett upphov till floder av svårifyllda utvärderingsformulär.
En halv termin går åt till de centrala proven. Paradoxalt nog har detta inte hindrat utbildningsministern och andra att upprepa mantrat om lärarnas helt avgörande roll för resultaten.
Men om lärarna nu är så viktiga, borde vi inte lämna dem i fred i klassrummet? Det pedagogiska värdet av barhuvade elever? Alla som tycker att det är lärarens sak att bedöma räcker upp en hand.
––––––––––––––––––––––
“Kvalitetsjakten: om professionalitet i välfärden” av Lotta Victor
Tillberg (redaktör) ges ut av Arena Idé och Premiss Förlag. Läs mer ››
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
