debatt En underfinansierad äldreomsorg med en hög andel tidsbegränsat anställda och ett stort antal privata aktörer som försvårar samordningen var inte det bästa utgångsläget för att hantera en kris, skriver Clara Lindblom (V).
Coronapandemin har under våren väckt en välbehövlig debatt om bristerna inom den svenska välfärden och sjukvården. Framförallt har den nog övertygat de allra flesta om att äldreomsorgen behöver betydligt mer resurser, inte minst i Stockholms stad.
Det handlar om grundläggande frågor som ökad bemanning, högre löner och bättre möjligheter för chefer att utöva närvarande ledarskap. De fasta anställningarna behöver bli betydligt fler för att alla anställda ska kunna känna sig trygga med att påtala brister inom verksamheten och inte behöva tveka inför att stanna hemma vid sjukdom. Kraven på arbetskläder behöver också skärpas, så att arbetsgivaren även blir skyldig att tillhandahålla arbetsskor och ytterkläder inte minst inom hemtjänsten. Oseriösa aktörer får inte komma undan med att bara erbjuda sina anställda pikétröja eller t-shirt.
Men äldreomsorgen behöver också anpassas till att allt fler äldre som tar del av den är multisjuka och lider av demens eller kognitiv svikt. Jämfört med våra nordiska grannländer är andelen sjuksköterskor på våra äldreboenden väldigt låg, samtidigt som att det är uppenbart att läkarnärvaron och hälso- och sjukvårdsinsatserna på boendena måste stärkas. Undersköterskor måste ges möjlighet att vidareutbilda och specialisera sig inom till exempel demens på betald arbetstid, liksom tid och utrymme att utöva sitt yrkeskunnande. Men för att göra allt detta krävs rejäla satsningar på äldreomsorgen.
Nu finns många anledningar för den blågröna majoriteten till att självkritiskt granska de nedskärningar man har gjort på äldreomsorgen.
Men tyvärr har utvecklingen sedan majoritetsskiftet i Stockholm inte gått åt rätt håll. De senaste två åren har äldreomsorgen i Stockholms stad drabbats av hårda krav på generella effektiviseringar, vilket rent konkret inneburit nedskärningar på närmare 170 miljoner kronor ute i våra stadsdelar. Kraven på fasta anställningar har sänkts för både privata och kommunala hemtjänstaktörer. De borgerliga partierna, som under förra mandatperioden motsatte sig införandet av krav på arbetskläder och omklädningsrum, har inte prioriterat uppföljningen av hur de nya kraven efterföljs ute i verksamheterna, vilket har bidragit till att efterföljandet av de basala hygienrutinerna på vissa ställen har haltat betänkligt.
Nu finns många anledningar för den blågröna majoriteten till att självkritiskt granska de nedskärningar man har gjort på äldreomsorgen. Och förhoppningsvis för den här fruktansvärda pandemin även någonting gott med sig – att politiken får upp ögonen för det viktiga arbete som utförs varje dag i vår äldreomsorg.
Våra undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor förtjänar visserligen applåder, men framförallt konkreta förbättringar som märks ute på våra äldreboenden och hemtjänstenheter. Satsningar på ökad bemanning och höjda löner, lokala kollektivavtal för att höja andelen fasta anställningar och fullständiga arbetskläder med tillhörande arbetsskor skulle vara en bra början.
Clara Lindblom (V)
oppositionsborgarråd Stockholms stad
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
