I stället för att lyfta hur absurd överenskommelsen är har många ungdomsförbund, inklusive vårt eget, varit upptagna med att försvara den förkastliga politik som partierna kommit överens om, skriver Semanur Taskin och Alrik Altvall.
I fredags skedde något historiskt i Sverige. Den migrationsöverenskommelse som regeringen förhandlat fram med allianspartierna offentliggjordes.
Något så bisarrt som tillfälliga uppehållstillstånd blev en del av överenskommelsen. Detta är bara ett av många förslag som handlar om att skapa en mer restriktiv svensk flyktingpolitik. Det är en signalpolitik som står i rak motsats till vad som krävs av ett ansvarstagande Sverige i en värld där miljontals människor befinner sig på flykt.
Överenskommelsen är i sitt innehåll både inhuman, reaktionär och förödande för tusentals människor. Trots detta har, från grönt håll, inga kritiska röster värda namnet höjts.
I försök att rättfärdiga överenskommelsen talas det inom Miljöpartiet om att vi, som alla andra, varit tvungna att kompromissa, att det hade varit värre om Miljöpartiet lämnat förhandlingarna som Vänsterpartiet samt att regeringsställningen kräver pragmatism.
Vi förstår att detta är faktorer som ett regeringsparti måste ta hänsyn till. Men gäller detsamma för dess ungdomsförbund?
Från Grön Ungdoms håll har samma argument lyfts. Fokus har legat på att förklara det positiva resultatet av Miljöpartiets medverkan i förhandlingarna. Dessa påståenden stämmer säkerligen. Det är dock svårt att se hur detta skulle räcka till för att motivera att kritik av överenskommelsen uteblir.
I stället för att lyfta hur absurd denna överenskommelse är har många ungdomsförbund, inklusive vårt eget, varit upptagna med att försvara och tydliggöra den politik som partierna kommit överens om.
Att till exempel lyfta att flyktingkvoten höjts från 1 900 till 5 000 som om det vore en bedrift i ett land som Sverige är inget annat än skrattretande. Det finns inte något utrymme för att ungdomsförbunden i denna situation passivt ska foga sig efter moderpartierna.
Överenskommelsen är rent ut sagt förkastlig och bör revideras snarast möjligt.
Ett av de viktigaste uppdrag ett ungdomsförbund har ligger i förmågan att lyfta svåra frågor där moderpartiet måste förhålla sig till kompromisser. Detta är särskilt sant när partiet befinner sig i en regeringskoalition.
I slutändan är detta inte enbart en diskussion om överenskommelsen i sig utan även om hur vi ser på ungdomsförbundens existensberättigande i politiken. Är ungdomsförbundens syfte att endast förmedla partiets politik och intressen – eller finns det ett större syfte än så?
Att Grön ungdom, likt många andra ungdomsförbund, inte agerat tillräckligt kraftfullt i sin kritik tyder inte på politisk mognad, förmåga till strategisk analys eller förståelse för det politiska systemet.
Det tyder snarare på att rädslan att uppfattas som för radikal hämmar den politiska förändring som ett ungdomsförbund hade kunnat stå för. Detta trots att det är tydligt att partier mår bra av kritiska, granskande och pådrivande ungdomsförbund.
Här står vi vid ett vägskäl; ska ungdomsförbunden bara vara en slags propagandamaskin för sina partier och en karriärstrappa för unga politiker? Eller ska de vara självständiga, progressiva och radikala rörelser som arbetar för verklig politisk förändring?
Semanur Taskin, språkrör Grön Ungdom i Stockholmsregionen
Alrik Altvall, styrelseledamot Grön Ungdom i Stockholmsregionen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
