Glöm inte Iran 2019

LEDARE Protesterna i Iran bevisar att människor inte ger upp. Att motståndet lever vidare, trots diktaturens brutala försök att tysta ner det. Det är oändligt hoppfullt.

När krönikorna över 2019 snart ska skrivas kommer några storpolitiska händelser antagligen dominera. Brexit, förstås. Riksrättsprocessen mot Trump. Kanske Kinas hot mot den svenska regeringen.

Förhoppningsvis kommer även protesterna i Iran att finnas med på listorna. För det är verkligen något remarkabelt som hänt i Iran under årets sista månader.

Människor vågade verkligen protestera mot förtrycket. Ännu en gång. Trots att alla tidigare försök att manifestera motstånd har slagits ned. Och i den meningen var protesterna 2019 också exceptionella. Revolutionsgardet och den iranska säkerhetstjänsten krossade motståndet med ovanligt stor brutalitet.

Det började i mitten av november, när regeringen över en natt höjde priset på bensin och olja med ända upp till 300 procent. Människor gav sig ut på gatorna för att visa sitt missnöje. Först i tusental, sedan i tiotusental.

Vid tidigare manifestationer mot diktaturen har det ofta varit studenter som gått i spetsen för protesterna. Så var fallet i slutet av 90-talet, liksom efter presidentvalet 2009. För två år sedan ändrades den bilden. Då spred sig en våg av protester över hela landet. Studenterna fick sällskap av bönder, fabriksarbetare och snart sagt alla grupper i Iran. Även den gången handlade protesterna om den ökade fattigdomen, varubristen och – i förlängningen – missnöjet med vanstyret och förtrycket. Vreden över materiella brister omvandlas till krav på demokrati.

Efter protesterna 2017 stramades friheten i Iran åt ytterligare. Förföljelsen av oppositionella, journalister och aktivister intensifierades.

Ändå vågade människor protestera igen.

Protesterna 2019 bevisar det. De visar att människor inte ger upp. Att motståndet lever vidare. Mitt i alla sorg över det våld som tystat även den här proteströrelsen är det oändligt hoppfullt.

Antagligen var det därför regimen valde att slå till med sådan kraft. Enligt Amnesty International dödades minst 200 personer, men sannolikt är siffran högre. Vittnesuppgifter säger att Revolutionsgardet skrämt anhöriga till dödsoffer att hålla tyst. 7000 personer fängslades.

Samtidigt stängdes internet ned i en vecka, för att hindra nyheter om blodbadet att nå ut till omvärlden. Men inte ens den rigorösa iranska säkerhetstjänsten klarade i längden av att isolera landet från det globala informationsflödet. Steg för steg har detaljerna kring det brutala förloppet blivit fler.

I fredags förra veckan sade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, att det finns bevis för att de iranska säkerhetsstyrkorna sköt för att döda.

»Videoupptagningar visar att omfattande våld användes mot demonstranterna, bland annat beväpnade säkerhetsstyrkor som i en stad sköt från taket på en byggnad tillhörande justitiedepartementet och i en annan beskjutning från en helikopter«, sade Bachelet.

I år har det gått 40 år sedan den iranska revolutionen. Den gången kastade en koalition av progressiva revolutionärer, arga liberaler och religiösa extremister ut Shahen, som styrt landet med järnhand sedan 1950-talet, och berikat sig själv intill obegriplighetens gräns.

De religiösa extremisterna kring Ayatolla Khomeini utnyttade det kaos som uppstod och lyckades – ofta med extremt våldsamma metoder – spela bort de andra grupper som medverkat i revolten.

Inte någon gång under de 40 år som gått sedan dess har regimen lämnat den vägen. Och inte någon gång har de lyckats övertyga sina medborgare om den nya diktaturens förträfflighet.

Protesterna 2019 bevisar det. De visar att människor inte ger upp. Att motståndet lever vidare.

Mitt i alla sorg över det våld som tystat även den här proteströrelsen är det oändligt hoppfullt.