Valet i EU:s femte folkrikaste land gick som väntat: Spanien får en högerregering. Epoken med José Luis Rodríguez Zapatero (PSOE) från Valladolid, vars farfar avrättades av diktatorn Francos armé, är över. Medierapporteringen handlar om den tillträdande premiärministern Mariano Rajoy (PP) i allmänhet, och Spaniens ekonomi samt marknadens reaktion i synnerhet.

Spanien hade inga lättsinniga statsfinanser innan eurokrisen. Zapateros initiala ambition var att möta den globala finanskraschen 2008 med expansiv politik. Men när Greklands fall inleddes i maj 2010 byttes konjunkturpolitik mot nedskärningar. Den grekiska situationen skulle undvikas, åtstramningarna spädde på en växande arbetslöshet. De nuvarande budgetunderskotten beror till stor del på skyhöga kostnader för massarbetslösheten (46 procent bland ungdomar).

Men bortom Rajoy, ekonomi och marknad finns en historia som inte berättas. När demokratin i Europa ”har kommit lite på mellis” ska vi komma ihåg att politiska val gör skillnad.

Under Zapateros tid som premiärminister (2004-11) fullföljdes den demokratisering och modernisering av Spanien som Felipe Gonzales inledde (1982-96). I ett land där fascismen är nutidshistoria och den katolska kyrkan ständigt närvarande har feministen Zapatero deklarerat att graden av jämställdhet mäter ett lands civilisation. Hans regering har haft kvinnlig majoritet, men det ambitiösa reformprogrammet har inte bara handlat om ökad jämställdhet.

Samkönade äktenskap har införts, rätten till abort har stärkts, det katolska inflytandet i skolundervisningen har minskat, invandrare ”utan papper” har fått uppehållstillstånd. En ny lag ger rättigheter till de som drabbades under perioden av först inbördeskrig och sedan diktatur. En fjärde pelare i välfärdsstaten stärker rättigheterna för de som tvingas leva på transfereringar. Reaktionära krafter, till höger och inom kyrkan, har utmanats och besegrats.

I utrikespolitiken togs de spanska trupperna hem från Irak efter ett frostigt samtal mellan Zapatero och Bush. Blicken vändes mot EU och det spanska folket fick första gången folkomrösta om en EU-fråga. PSOE etablerade en tankesmedja, Fundación Ideas, som arbetade med nästa stora projekt: Att ställa om samhället till en hållbar utveckling.

Finanskrisen kom emellan. Omläggningen till nedskärningar, förvisso något mindre regressiva än i högerstyrda länder, ska ha påverkat Zapatero hårt. Han har knappt visat sig i partisammanhang efter omsvängningen och kandiderade inte i valet.

I PP samsas mittenhöger med nyliberaler, gamla fascister och Opus Dei. En krispolitik för arbetslösheten på 22 procent saknas, om moderniseringen av Spanien fortsätter är oklart. Så när PSOE packar flyttkartongerna ska vi minnas att politik gör skillnad, även i eurokrisens tid.

Tänk på den glädje och självklara mänskliga värdighet som 19 643 samkönade äktenskap har inneburit i Spanien under 2005-2010. Tack vare Zapatero från Valladolid, trots de krafter som nu tar makten.