LEDARE Framgången i det spanska valet för socialistpartiet PSOE sticker ut, särskilt jämfört med hur det ser ut i andra europeiska länder. Partiet har vunnit tillbaka väljare med en progressiv socialpolitik, jämställdhet och en proeuropeisk position.

Efter vissa val ligger skyttegravarna kvar på samma ställe. Det är val som inte erbjuder så många överraskningar. Det svenska valet 2018 innebar en hel del väljarströmmar hit och dit, men samma maktbalans mellan blocken som före valet. Samma sak kan sägas om söndagens val i Spanien.

Socialisterna i PSOE har lett en minoritetsregering sedan knappt ett år tillbaka i tiden. Men när Pedro Sanchéz budget röstades ner i december av högerpartierna och katalanska separatister utlystes ett nyval. (Händelser som påminner om saker som inträffat i den svenska riksdagen helt nyligen). Men valet innebär ändå att Sanchéz är den trolige regeringsbildaren även efter söndagens val. Men han kommer att behöva stöd av regionala partier i Baskien och Katalonien, vilket inte är alldeles givet.

Valet i Spanien tycks i många avseenden spegla ett europeiskt mönster. Tiden är över då PSOE och högerns PP dominerade spansk politik och avlöste varandra i regeringsställning, då de kunde luta sig mot en stabil majoritet i parlamentet. Precis som i andra länder har nya politiska partier poppat upp på den politiska scenen under senare år.

I efterspelet till finanskrisen 2008 och den efterföljande Eurokrisen tvingades Spanien föra en hård åtstramningspolitik. Den djupa sociala krisen ”överträffades” av utvecklingen i Grekland. Missnöjet har av förståeliga skäl riktats mot det politiska etablissemanget i allmänhet och de ledande politiska partierna i synnerhet.

Framgången får nog till stora delar tillskrivas Pedro Sánchéz personligen.

Störst uppmärksamhet har förstås vänsterorienterade Podemos fått som under en period såg ut att kunna utmana PSOE om att bli största parti på vänsterkanten, särskilt som partiet på senare tid även inkorporerat de gamla kommunisterna i sin vänsterallians. I valet 2016 skilde bara 0,8 procent mellan PSOE och Podemos. Podemos problem under senare tid grundar sig i strategiska motsättningar väl kända från vänster-vänsterns långa historia.
I Podemos fall har det handlat om valet mellan en mer folklig alternativ mobilisering å ena sidan och en mer traditionell vänsterposition å den andra. Grekiska Syrizas lyckades inte genomdriva någon annan politik än socialdemokratiska Pasok, förutom att man övertagit dess väljare och politiska position. Vilket inte talat för Podemos sak. Podemos nära band till regeringen i Venezuela har inte heller ökat tilltron till det nya vänsterpartiet.

Men Spanien avviker i ett avseende, nämligen i form av PSOEs återhämtning. Visserligen ligger partiet inte på samma nivå som under fornstora dagar. Men socialisterna har ökat till nästan 29 procent, samtidigt som Podemos minskat till 14,3.

Framgången får nog till stora delar tillskrivas Pedro Sánchéz personligen. Han är något av vänsterns Comeback kid här i Europa. Han avsattes av ledande partimagnater när han vägrade släppa fram en minoritetsregering ledd att högerns PP. Bara för återinstalleras av medlemmarna när en ny partiledare skulle utses. Det stärkte Sánchez ställning i väljarkåren och partiets gamla stödtrupper. Det spelar nog en särskild roll i det spanska fallet, där PP men även PSOE varit gravt tyngda av ett slags permanent korruption. Sánchez agerade också skickligt när PPs partiledare Mariano Rajoy avslöjades varit gravt involerad i den typen av historier. Rajoy tvingades avgå efter en misstroendeomröstning i parlamentet, skickligt orkestrerad av PSOE. Det enda alternativet var då Sánchez som sommaren 2018 kunde bilda en regering trots svagt stöd i parlamentet.

För samtidigt har två andra partier erövrat stöd i parlamentet. Liberala Ciudadanos är ett nystartat utpräglat liberalt parti, men en tydlig marknadstroende agenda, som fick nästan 16 procent av rösterna. Högerpopulistiska VOX fick i söndags stöd av drygt tio procent, i sitt första val! Saken har förstås en särskild laddning i Spanien som fram till 1975 styrdes av falangisterna och Franco. Diktaturen etablerades redan efter den militära segern i inbördeskriget på 1930-talet, vars konflikter fortfarande kastar sin skugga över spansk politik. Fram till nu har PP lyckats härbärgera radikalhögern i sin väljarkoalition. Den tiden är nu över.
I valet 2011 fick PP 44,6 av rösterna – i år 16,7! Även om det är ett slitet uttryck måste man säga att PP är ett parti djup kris. PP har nu ett starkt liberalt parti på den kanten och en högerextrem utmanare på den andra. Länge såg det ut som att vänsterpopulistiska Podemos skulle lyckas kanalisera kritiken på den ekonomiska politiken. Spanien har nu ”normaliserats” i detta avseende. VOX har förstås också närts av krisen i Katalonien och fått stöd av många av de som vill se hårda mot separatister både där och i andra regioner i Spanien. I kombination förstås med det gamla vanliga i den högerradikala brygden, kritik mot ”kulturmarxism”, ”liberal elitism”, aborträtten, feminism och hbtq-rättigheter. Men framför allt handlar det om nationens sammanhållning och kritik mot invandring, läs: från muslimska länder.

Ändå är det framgången för Socialistpartiet som sticker ut, särskilt jämfört med hur det ser ut i andra europeiska länder. PSOE har vunnit tillbaka väljare med en progressiv socialpolitik, jämställdhet och en proeuropeisk position. Sánches valde precis som socialisterna i Portugal att samarbeta vänsterut.  På den iberiska halvön har vänstern åtminstone delvis lämnat mittens rike. Framför allt har Sánchez agerat synnerligen skickligt såväl taktiskt som strategiskt. Så här långt. Nu väntar den stora och avgörande prövningen för PSOE och för Pedro Sánchez. Om inte comebacken ska blir kortvarig.