Det är hög tid att investera i en värld med mindre vapen och våld. Bara det kan till färre väpnade konflikter och ökad säkerhet, skriver FI.
Sedan 1990-talet har svenska regeringar succesivt närmat sig kärnvapenalliansen Nato, utan någon demokratisk förankring.
Samarbetet har exempelvis gått från samarbetsprogrammet ”Partnerskap för fred”, Nato-ledda militära övningar i Sverige, till att nu gå mot att bli värdland till Nato och allianspartierna vill att Sverige blir fullvärdiga medlemmar.
Det senare trots en rad forskares direkta avrådan då det skulle öka osäkerheten i regionen och för Sverige.
Natoanhängare spär på bilden av den stora starka ryssen som det hot som Sverige måste kunna försvara sig militärt mot. Eftersom lilla Sverige aldrig kommer kunna, och aldrig har kunnat, försvara sig militärt mot något större land som storsatsar på militär, så framställs det som att Nato-medlemskap är det enda som kan rädda Sverige.
Men samtidigt som alliansregeringen själva inte gjorde någon genomgripande satsning på det svenska försvaret, så förespråkar de Nato-medlemskap som skulle kräva ytterligare 20 till 30 miljarder om året till försvaret. Skattepengar som med största sannolikhet skulle tas från en redan utarmad välfärd, och redan försummade konfliktförebyggande åtgärder.
Det är värt att komma ihåg att det inte finns något strategiskt intresse av att anfalla Sverige. Rysslands ökade aktivitet i Östersjöområdet bottnar i att Nato ökat sin aktivitet drastiskt i detta område och succesivt närmat sig Rysslands gräns. Ryssland känner sig trängda och hotade av Nato, men också av Natos allierade.
Om Sverige och Finland blir medlemmar kommer hela västra gränsen om Ryssland bestå av Nato-länder. Vad vi också bör ha i åtanke är att om något Nato-land blir angripet (inte nödvändigtvis av Ryssland), blir Sverige förpliktigade att ingripa militärt och därmed vara påtvingat delaktiga i en militär konflikt. Sannolikheten att Sverige dras in i militära konflikter vore mycket hög.
Om målet är att provocera Ryssland och trappa upp det militära tonläget från svenskt håll, ja då är Nato-medlemskapet en lösning. Men om målet är att skapa stabilitet och långsiktiga fredliga lösningar, då behöver vi tänka annorlunda.
Sverige skulle kunna investera mycket i demokratiutveckling, NGO:s och social upprustning i länder med hög instabilitet med betydligt mindre ekonomiska resurser än de extra miljarder som samtliga nuvarande riksdagspartier vill avsätta till att rusta upp det militära försvaret.
Såväl alliansen som den rödgröna regeringen verkar nu för Natos ökande närvaro i Sverige och Östersjöområdet och bidrar till ökade spänningar. Till och med Miljöpartiet som tidigare var en antimilitaristisk röst röstar nu för militär upprustning och de Nato-ledda övningar som pågår i Sverige.
Det är en linje som strider mot såväl våra miljömål och mot FN:s uppmaning till sina medlemsstater att rusta ned militärt av säkerhetspolitiska skäl. Feministiskt initiativ delar FN:s syn på nedrustning och menar att det är hög tid att omdefiniera säkerhetspolitiken från synen på säkerhet för nationer, till att tala om säkerhet för människor.
Vi säger därför tydligt nej till ett närmande till och medlemskap i Nato – och tydligt ja till ökade satsningar på demokratifrämjande insatser.
Med fredsorganisationerna i ryggen så menar vi att det är hög tid att investera i en värld med mindre vapen och våld. Det är den enda utveckling som i praktiken leder till mindre väpnade konflikter och ökad säkerhet för människor.
Gudrun Schyman, partiledare Feministiskt initiativ
Veronica Svärd, ledamot Försvarsutskottet i Feministiskt initiativs skuggriksdagsgrupp
Linnéa Bruno, styrelseledamot Feministiskt initiativ
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
