I morgon blir det en ny generalstrejk i Grekland, mot den egna regeringens åtstramningar i spåret av eurokrisen. Men det skulle inte förvåna om det gamla hatet mot tyskarna från krigsåren också dyker upp igen på gatorna i Aten. Den tysk-franska ”pakten för konkurrenskraft”, som Angela Merkel och Nicolas Sarkozy presenterade på EU-toppmötet i fredags innebär nämligen nya umbäranden för de små euroländerna i söder.

Europa behöver inte mer Tyskland, tyckte Berliner Zeitung häromdagen, som kallade förslaget för en ”vansinnespakt”. Varför skulle européerna lyda diktat från Berlin? undrade Süddeutsche Zeitung. För sanningen är att ”pakten för konkurrenskraft” mer präglas av tysk inrikespolitik än av europeiska visioner.

Under de senaste månaderna har de flesta euroländer krävt att EU:s räddningsfond görs om, för att kunna låna ut mer pengar än från början tänkt. Men Merkel har fram tills nu spjärnat emot.

Hon klarar nämligen inte att ta debatten med sin förbundsdag och sin allt mer EU-skeptiska koalitionspartner FDP om det inte blir hårdare villkor för att nästa gång lätta på plånboken till euroländer i kris. Det är de villkoren som skisserats i det tysk-franska pappret i fredags.

Överenskommelsen är skrivet på svårartad ”europeiska”, men ska i klartext tolkas som stopp för indexerade löner, stopp för att konkurrera med låg bolagsskatt (som Irland och Estland), och samma pensionsålder i alla euroländer. Varje land i eurosamarbetet ska dessutom inrätta en ”broms” på statsskulden, så som Tyskland har. Tyvärr saknas det en verklig plan för hur man ska utjämna de ekonomiska obalanserna mellan de fattiga länderna i söder och de rika i norr.

Skissen som kom i fredags är för lite och för sent för alla dem som önskar en ”riktig” europeisk politisk och ekonomisk union. Visst är det bra om alla nationella budgetar blir jämförbara, men det skapar knappast i sig självt vare sig konkurrenskraft eller tillväxt. Särskilt inte som det samtidigt pågår ett slags EM i offentliga besparingar, som riskerar att bädda för stagnation i Europa.

Ändå ska principbeslut om pakten tas i mars, och allt ska vara genomfört om 12 månader.

”Vi får inte säga att vi är emot det tysk-franska förslaget, för det skulle ge fel signal till marknaderna”, hävdar ett litet lands diplomat till The Guardian. Men om regeringar inte ens får öppna käften, då hamnar debatten bland molotovcocktails och tårgas på gatorna. Kanske är det med europrojektet som med demokratirörelsen i Egypten som lämnats i sticket av omvärlden? Stabilitet går före demokrati.