Anna Troberg

Ett förslag från en Timbro-skribent om att beväpna utsatta grupper som hbtq-personer får mig att reagera, både som fackligt aktiv och homosexuell. Vi i fackföreningsrörelsen måste motverka en utveckling där polariseringen ökar dag för dag. Jag vill inte agera nyttig idiot åt andras vapenvurm, skriver Anna Troberg, ordförande i  fackförbundet DIK.

Inför valåret ökar polariseringen dag för dag. Allt fler söker olikheter, snarare än likheter. Det får dystra konsekvenser för oss alla, speciellt för redan extra utsatta grupper.

Därför har alla – fackföreningsrörelsen som jag själv representerar i synnerhet – ett ansvar att motverka denna utveckling, både på individ- och organisationsnivå.

Vi måste damma av vår moraliska kompass, fundera på vilken sorts samhälle vi vill ha och våga ta ställning för det.

Timbros skribent Blanche Jarn må ha funderat på vilken typ av samhälle hon vill ha, men hon har helt lämnat den moraliska kompassen därhän. Jarn säger sig vara oroad av polisens oförmåga att ge utsatta grupper, till exempel hbtq-personer, ett fullgott skydd.

Därför föreslår hon att utsatta grupper istället ska ges möjlighet att beväpna sig.

Hon grundar sin idé på den tämligen spektakulära logiska tankevurpan att polisen skulle få mer tid till sitt förfogande om utsatta medborgare själva röjde undan buset när det blev för påtagligt.

DIK – facket för kultur och kommunikation – organiserar landets bibliotekarier. Vi släppte nyligen en arbetsmiljörapport som visar att fyra av tio bibliotekarier anger att kränkande tillmälen och våld ökat. Bland folkbibliotekarierna anger mer än hälften att förekomsten av hot ökat.

Journalister är en annan utsatt grupp. I en undersökning som Journalistförbundet gjorde förra året angav mer än hälften av alla journalister inom kvällspressen att de utsatts för hot. Bland ledarskribenterna var samma siffra hela 85 procent.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt, både ur arbetsmiljösynpunkt och ur ett demokratiperspektiv, att bibliotek och press attackeras på detta sätt. Här måste samhället både reagera och agera, men blotta tanken på att skapa trygghet genom att beväpna utsatta grupper som bibliotekarier och journalister är skrattretande.

Jag betvivlar också starkt att bibliotekarier och journalister skulle känna sig tryggare om deras besökare och läsare med statens goda minne beväpnade sig.

blotta tanken på att skapa trygghet genom att beväpna utsatta grupper som bibliotekarier och journalister är skrattretande.

Och dessa hbtq-personer som Jarn säger sig värna om? Jag är själv homosexuell, men jag är inte någon annans slagträ.

Det finns mycket kvar att önska vad det gäller hur samhället skyddar oss hbtq-personer när vi utsätts för hot, hat och våld, men vi får aldrig agera nyttiga idioter åt andras agendor.

Inte åt högerextrema som låtsas bry sig för att sprida islamofobi och inte åt Timbro och Jarn när de använder oss för sin egen vapenvurm. Fler vapen – mitt eller någon annans – ökar inte vår trygghet.

Faktum är att ingen blir tryggare av fler vapen i omlopp, speciellt inte redan utsatta grupper. Det finns nämligen inget som tyder på att mer vapen leder till mindre hot, hat och våld i samhället. Det finns tvärtom mycket goda skäl att anta det rakt motsatta.

Det är bara att lyfta blicken och se sig om i världen. Vapen avskräcker inte. De gör samhället råare och mer våldsbenäget. Jarns förslag skulle alltså leda till grövre brott, mer mänskligt lidande och mer arbete för polisen.

Lösningen är att vi alla axlar vår del av ansvaret att bygga broar mellan människor oavsett vilken del av samhället vi lever och verkar i.

Om polisen inte klarar sitt uppdrag, då måste man se över hur polisen arbetar. Vilka förebyggande åtgärder görs? Vilket fokus har man? Vilka resurser har man till sitt förfogande?

Lösningen på samhällets problem är inte att bestycka medborgarna. Lösningen är att vi alla axlar vår del av ansvaret att bygga broar mellan människor oavsett vilken del av samhället vi lever och verkar i.

Den svenska fackföreningsrörelsen är unik. Den organiserar och bygger, inte bara individer utan hela det demokratiska samhället. Den är en samhällskraft som varje generation måste bevara och försvara.

Vi gör det för att förbättra möjligheterna för de vi organiserar och för samhället i stort. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. DIK kommer alltid att dra sitt strå till stacken.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK