Jesper Strömbäck. Foto: Sofia Runarsdotter.

Krönika Flera partier har hjälpt SD att sätta bilden av invandring som ett problem, trots att forskningen visar att det inte är det. 

Det finns inte någon enkel förklaring till varför valet 2022 gick som det gick och varför Sverigedemokraterna, SD, fick ungefär var femte röst. Däremot finns det många delförklaringar. En av de viktigaste är att de övriga högerpartierna och Socialdemokraterna under flera år hjälpt SD med att sätta bilden av invandring som ett problem.

Skiftet skedde efter den så kallade flyktingkrisen för sju år sedan. Den restriktiva politik som till en början förklarades som tillfälligt nödvändig för att Sverige skulle få ett ”andrum” efter rekordinvandringen under hösten 2015 började successivt framställas som nödvändig för att hålla invandringen till Sverige på en lägre nivå än tidigare. Därifrån var steget inte långt till att framställa invandring som ett problem i sig. Under de senaste åren har det ibland framstått som att alla partier utom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern har försökt tävla med SD om att stå för den mest restriktiva politiken.

 De kan sluta bidra till svartmålningen av invandring, de kan ta större hänsyn till vad forskning och annan evidens visar 

Problemet med detta är trippelt. För det första går det aldrig att tävla med ett rasistiskt parti om att ha den mest restriktiva invandringspolitiken. SD saknar spärrar, och så fort de bedömer att det är politiskt gångbart skärper de retoriken och politiken.

För det andra har omsvängningen legitimerat den invandringsfientlighet som är kärnan i SD. Alla har inte gått lika långt som Ulf Kristersson när han i somras närmast hyllade SD för att de hela tiden har velat minska invandringen, men indirekt har även partier som S, Liberalerna och Kristdemokraterna gett SD åtminstone delvis rätt. Det har gjort steget över till SD kortare för många människor. I det sammanhanget spelar det mindre roll att partier som S har fortsatt att hårt kritisera SD: Det centrala problemet är inte SD i sig, utan de idéer och falska verklighetsbilder som de står för och sprider.

För det tredje stämmer det inte att invandring är ett problem för Sverige. Tvärtom visar forskning tämligen entydigt att invandring i allt väsentligt är en tillgång som bidrar till att stärka Sverige ekonomiskt, socialt och kulturellt. Det gäller både historiskt och i samtiden. Bland mycket annat visar forskningen att invandring bidrar till att öka såväl den ekonomiska tillväxten som tillgången till kompetens på arbetsmarknaden, produktiviteten, företagandet, utrikeshandeln, innovationsförmågan och kreativiteten, och till att vitalisera kulturen i vid mening. Med tanke på den åldrande befolkningen och den växande bristen på arbetskraft skulle det behövas mer, inte mindre, invandring än under de senaste åren.

Nu kanske någon invänder att detta inte gäller för all invandring. Det stämmer i den meningen att arbetskraftsinvandring generellt är mest lönsam medan flyktinginvandring generellt är minst lönsam. Samtidigt måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Motivet till att vi har flyktinginvandring är inte att den ska vara till materiell nytta för oss. Det är moraliskt och handlar om att hjälpa människor på flykt undan krig, hot och förtryck. Ändå bidrar de allra flesta som kommer som flyktingar också till Sverige, även om det tar längre tid för dem att komma in på arbetsmarknaden. Att korta den tiden borde självklart vara av högsta prioritet, men integration och invandring är två olika frågor.

Allt detta är jag övertygad om att alla partier utom SD känner till. Med tanke på att högerpartierna har valt att göra sig beroende av SD hyser jag föga hopp om att de ska nyktra till och ta större hänsyn till evidens i sin inställning till invandring och dess effekter. För S är situationen en annan. De kan sluta bidra till svartmålningen av invandring, de kan ta större hänsyn till vad forskning och annan evidens visar, och de kan ta strid inte bara mot SD utan också mot deras idéer och falska verklighetsbilder.

De kan – och de bör. Främst för att det är rätt i sak, men också för att ge människor goda skäl att inte stödja SD.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.