En modell som innebär att lönerna godtyckligt bestäms ute på företagen är något som Unionen aldrig kommer acceptera. De sifferlösa avtalen är i förlängningen ett hot mot den svenska modellen.

I dag presenterar Medlingsinstitutet färska siffror gällande svensk arbetsmarknad och den svenska konkurrenskraften. En tydlig trend visar att fler och fler omfattas av så kallade sifferlösa avtal. Det handlar om cirka 800 000 anställda under nästa år, en oroande utveckling.

Sveriges konkurrenskraft är viktig för att skapa och behålla jobb, ge reallöneökningar och bra arbetsvillkor. En tydlig modell för lönebildning sätter svenska företags produktion och produktivitet i fokus, och skapar samtidigt bra förutsättningar för individen till ett långsiktigt och attraktivt arbetsliv.

Den lönebildningsmodell vi har i dag är viktig för att stärka svensk konkurrenskraft då modellen tar avstamp i den internationellt konkurrensutsatta sektorn och dess lönenormerande roll.

Dagens diskussion handlar i stället ofta om vilka grupper som ska ha högre lön än vad det så kallade märket ger. Huvudsyftet med dagens lönebildningsmodell, att försvara svensk konkurrenskraft, glöms då bort. Under 1970- och 1980-talen var löneökningarna för höga och försvagade Sveriges internationella konkurrenskraft. I mitten på 1990-talet insåg arbetsmarknadens parter det allvarliga läget och arbetade fram den lösning som blev Industriavtalet. Unionen tar ansvar för detta avtal. Vi har sett en positiv reallöneutveckling sedan dess och vi försvarar normen.

Dagens system har skapat löneökningar åt i princip alla löntagargrupper på arbetsmarknaden, oavsett vilket fackförbund man tillhör. Att vissa förbund vill träffa sifferlösa avtal i hopp om att få mer än märket riskerar att leda till kompensationskrav från andra fackförbund. Risken blir då påtaglig att vi återgår till de problem som fanns före Industriavtalets tid med en urholkad konkurrenskraft och hög inflation som följd.

I dag har spelreglerna ändrats och även stora delar av tjänstesektorn påverkas av konkurrens från omvärlden. Det är rimligt och nödvändigt att även dessa företag och dess arbetsgivarorganisation Almega medverkar, och tar ansvar för den modell som tjänar Sverige väl och som bringar stabilitet till företagen och reallöneökningar till löntagarna. Ett budskap som Unionen framfört vid flera tillfällen.

När det befintliga systemet motarbetas riskeras arbetstagarnas löneutveckling. Det intressanta är att Unionen får medhåll från flera olika företag som ser de sifferlösa avtalen som ett hot mot den svenska modellens existens. De vill med all önskvärd tydlighet behålla siffror i avtalen då dessa skapar stabilitet.

Det finns ingenting att vinna på att motarbeta dagens lönebildningssystem. De som driver på och vill ha sifferlösa löneavtal är helt fel ute. Främst för att de urholkar ett fungerande system där risken för en återgång till det förflutna, med hög inflation och en försämrad konkurrenskraft som följd, är uppenbar.

En modell som innebär att lönerna helt godtyckligt bestäms ute på företagen är något som Unionen aldrig kommer acceptera. Företagen behöver bra löneprocesser med individuell och differentierad lönesättning. Varje medarbetare ska veta på vilka grunder lönen sätts och vad som krävs för att lönen ska höjas ännu mer. Det är fullt förenligt med dagens system där avtalen innehåller siffror.

Normering kommer alltid att uppstå, frågan är bara vem som sätter normen. Sifferlösa avtal på stora delar av arbetsmarknaden innebär ökade risker för dess stabilitet. Unionen är öppen för en utveckling av dagens modell och vill alltid diskutera förbättringsmöjligheter. Hittills har det bara kommit ris från kritikernas håll men inga förslag på en modell som skulle vara bättre för svensk arbetsmarknad.

Nu är det hög tid för alla parter att sluta upp kring en stark svensk konkurrenskraft som bidrar till utveckling och stabilitet på arbetsmarknaden. Det handlar om jobben, lönerna och trovärdigheten – för löntagarnas och företagens bästa.

Cecilia Fahlberg, förbundsordförande Unionen