Dagens Arena publicerar ett utdrag ur Rebecka Bohlins “De osynliga.”

Ahmed Ershad är 38 år och har sedan en tid lagat mat i ett storkök i Stockholm som levererar mat till äldreboenden – samtidigt som han hoppat mellan andra tillfälliga restaurangjobb och nu senast har han fått jobb i ett snabbköp.

När han lagat mat till äldreboendena har han stigit upp klockan fyra på morgonen. Han har jagat timmar för att få ihop till sin försörjning och tagit alla extrapass han kan få. Bruttolönen har brukat hamna på mellan 9-12 000 kronor i månaden.

Restaurangjobbet är fysiskt hårt, miljön är fuktig och han har ofta händerna i vatten. Han håller upp sina händer framför ansiktet och säger när jag träffar honom:
– Se på mina händer. När jag jobbat många dagar i rad har det hänt att händerna svullnat så mycket att jag inte har kunnat hålla min tandborste själv.

Ahmed Ershads senaste anställning, som butiksbiträde i ett snabbköp på heltid, är inte heller ofarligt. Nyligen ramlade en kollega när han körde in en hel vagn med mejerivaror och skadade sig illa. Efter det har hela personalen fått underteckna en skriftlig försäkran om att inte dra de tunga vagnarna ensamma.
– Jag skrev på, men jag sa till chefen, var är den andra personen? Han finns ju inte! Jag är alltid ensam när jag drar in vagnarna.

Ahmed Ershad fyller på olivolja i glasflskor på hyllplanen medan vi pratar. Varje flaska väger ett drygt kilo, hyllan de ska stå på finns i brösthöjd. Andra varor väger mindre, men ska å andra sidan packas upp på de lägst placerade hyllorna och då jobbar han med både böjda ben och krökt rygg. Eller så ska de högst upp och hela tyngden hamnar på axlarna.

Flera gånger kommer kunder fram och ställer frågor om sortimentet och var i butiken de kan hitta olika varor, medan vi pratar. Varje gång avbryter Ahmed Ershad det han håller på med för att följa med och visa. Han ser ut att gilla när han kan hjälpa kunderna att hitta till veckans kampanjvaror.
– Det är stressigt och tungt men jag är inte rädd för att arbeta hårt, säger han.

För att vi ska kunna tala ostört följer jag med Ahmed Ershad hem till hans hyreslägenhet där samtalet fortsätter. När vi pratat en stund visar han vad han oftast gör efter långa arbetspass eller på lediga dagar – han lägger sig i sängen, tar ett par kuddar under huvudet och drar upp täcket och överkastet till armhålehöjd.
– Så här ligger jag i timmar och bara vilar, för jag behöver det, säger han.

Oftast har han samtidigt sin bärbara dator i knät för att prata över Skype eller för att ladda ner och titta på film.
– Min fru säger ibland att jag är tråkig, men jag har ett hårt jobb, jag måste vila när jag är ledig, slår han fast.

Jag frågar om inte frun också behöver vila – men Ahmed Ersad tycker inte att hennes butiksjobb på heltid är lika fysiskt krävande som hans jobb, därför sköter hon det mesta av hushållsarbetet.

En anledning till att kvinnor oftare än män drabbas av förslitningsskador och att de är ännu svårare att klassa som arbetsskador är kvinnornas så kallade dubbelarbete.

Lena Gonäs är professor vid Karlstad universitet, och ett av hennes forskningsområden handlar om vad kvinnor och män får ut av sina arbeten, hur de kan kombinera det med familjeliv, vem som gör det obetalda hushållsarbetet och hur arbetssituation och hälsa hänger samman och påverkar varandra,

Hon har i sin forskning bland annat visat att kvinnors hälsa påverkas väldigt mycket av det obetalda arbetet i hemmet. Unga kvinnors hälsa hotas framför allt när de får barn och arbetsbördan i hemmet ökar,om de samtidigt har ett fysiskt krävande lönearbete.

I sin bok “På gränsen till genombrott: om det könsuppdelade arbetslivet”, beskriver Lena Gonäs till exempel hur summan av belastningen i både hemmet och lönearbetet gör att kvinnors kroppar över lag utsätts för en större belastning och mindre vila än mäns.

Under en vecka utför kvinnor drygt 28 timmar och män nästan 20 timmar obetalt arbete trots att de sett över veckans alla dagar lönearbetar i snit lika mycket, visar den senaste Tidsanvändningsundersökningen från Statistiska centralbyrån.

I familjer där en eller kanske båda föräldrarna inte bara har ett hårt fysiskt arbete med låg lön utan dessutom både delade turer, kombinationstjänst och helgtjänstgöring ställs exceptionella krav på den person som vanligtvis förväntas vara familjens ”projektledare” – mamman. Hon ska upp före gryningen, ha koll på allt ifrån att gymnastikkläderna är rena, att det finns en matsäck till minstingens utflykt och att storebror faktiskt gjort sin läxa. Om hon inte är på plats i hemmet varken på morgonen eller eftermiddagen – hur går det då?

Ofta får familjen hjälpa till för att folk inom servicesektorn ska få livspusslet att gå ihop. Vänner, släkt och bekanta får kliva in. Men ofta får dessutom barnen ta ett större ansvar, för sådant som att laga mat, ta hand om sina småsyskon och försöka hjälpa varandra med läxorna

Dessutom händer det att barnen får rycka in och hjälpa de vuxna på jobbet. Resultatet blir något som formellt utrotades för mer än 100 år sedan: barnarbete.

Jag träffar Pedro Alvarez, en kille som snart ska fylla 17 år. Han flyttade till Sverige med sin mamma och sin lillebror för tre år sedan.
– Vi flyttade från Bolivia för att skapa oss ett bättre liv. Min moster fanns redan här och hon sade att i Sverige är det tryggt och man kan få det bra. Så mamma gifte sig med min styvfar och vi flyttade hit.

Genom kontakter fick mamman snart ett städjobb på en skola, ett svartjobb på två timmar per kväll med en lön på 60 kronor i timmen. Så småningom fick hon via samma kontakter ett morgonjobb också, klockan sex till tio, för samma lön. Jobbet var för samma firma, så även inom den ”informella” sektorn tillämpas samma principer för anställningar i branschen: Delade turer och kombinationstjänster, med den skillnaden att lönen över lag är snäppet ännu lägre.
– 60 kronor i timmen för ett svartjobb är inte mycket, men det är något. I Bolivia tjänar du kanske 800 kronor i månaden och märkesskor kostar även där 600 kronor.

För Pedro Alvarez innebar mammans arbetstider att det föll på hans lott att varje dag ge sin femåriga lillebror frukost och ta honom till förskolan innan han själv åkte till sin högstadieskola.
– En gång tappade jag bort honom, på T-centralen, när vi var på väg hem. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men som tur var lyckades han ta sig hem till Rinkeby själv, han hade frågat sig fram…

När Pedro Alvarez såg hur trött mamman blev av att jobba tidiga morgnar , sedan under dagen studera Svenska för invandrare, ansvara för städning och matlagning hemma och därefter sköta ett kvällsjobb, bestämde han sig snart för att hjälpa till med mer än lillebror. Han började följa med sin mamma till jobbet och städa tillsammans med henne. Efter en tid sa han åt sin mamma att hon kunde stanna hemma, han kunde ju sköta städningen själv.

Trots kvällsjobbet fem dagar i veckan klarade Pedro Alvarez att gå ut högstadiet med godkända betyg. I dag studerar han på gymnasiet till att bli bilmekaniker. Förra året fick han sitt första egna riktiga jobb, gatustädning och snöskottning om vintern i söderförort, och sedan november förra året har han jobbat minst åtta timmar varje lördag och varje söndag.
– Jag har bara en riktig vän. Visst kan jag känna mig avundsjuk när jag ser hur lite ansvar han har, men det här är mitt liv. Familjen är jätteviktig för mig! säger Pedro Alvarez.

Han skiner upp när han säger det, och han pratar om sin familj med stor värme. Han känner också stolthet över att kunna avlasta sin mamma.
– Visst har jag ont i kroppen när jag skottat snö från klockan tre på morgonen till klockan åtta på kvällen. Men min mamma har ondare. Hennes axel är helt paj.

Är detta verkligen Sverige – fackföreningsrörelsens och kollektivavtalets förlovade land? Man kan tro att Mirela, Lucía, Ahmed och Pedro jobbar och lever i en annan del av världen, kanske i USA?

För tio år sedan skrev den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich boken ”Barskrapad”, ett uppmärksammat reportage där hon wallraffar i USA:s servicesektor och undersöker hur människor klarar sig på de låga lönerna. Hon tog själv flera anställningar, bland annat som servitris och städerska, och hon beskriver hur oerhört svårt det är att leva på den amerikanska minimilönen. Hennes slutsats är att lönen definitivt inte räcker till skolavgifter och privata försäkringar. Hon konstaterar också att bara de som har någon att dela hyran med kan bo drägligt. Därför tvingas många ha två eller tre jobb för att klara sig, de är så kallade ”working poor”, arbetande fattiga.

När ”Barskrapad” kom ut på svenska skrev LO:s tidigare chefsekonom Dan Andersson ett efterord där han diskuterar skillnaderna mellan Sverige och USA. Han skriver:

”Sverige har inte lagstadgade minimilöner. Den lägsta lönen bestäms i avtal mellan arbetsgivarna och de fackliga organisationerna. Cirka 80 procent av arbetskraften är fackansluten. Eftersom resten av arbetsmarknaden följer kollektivavtalen accepteras inga jobb med löner som ligger under avtalsnivån. Normen för vad som är en ‘anständig lön’ bestäms således av kollektivavtalen.”

Det var möjligen sant för tio år sedan. Men så är det inte längre. Att ha ett jobb och samtidigt vara fattig är inte längre bara ett amerikanskt fenomen. Det har numera blivit verklighet för stora grupper i Europa, och i viss mån även i Sverige.

Servicesektorn växer i snabb takt, och den regleras bara till 80 procent av kollektivavtal. En femtedel av branschen är alltså helt oreglerad, vilket oftast innebär att lönerna och villkoren är sämre än vad kollektivavtalen kräver. Människor tvingas, också i Sverige, ha dubbla jobb för att klara sig. Till det kommer att stora delar av branschen rör sig i en gråzon mellan vitt och svart arbete där den som bara får svart-jobb hamnar helt utanför de sociala trygghetssystemen.

Forskare talar om uppkomsten av ett ”prekariat”, de arbetare som saknar ”ett ankare av stabilitet”, som Guy Standing uttrycker det i boken ”The Prekariat – The new dangerous class”.

Inom den här delen av arbetarklassen är lönerna lägre, kontrakten osäkra och arbetstiderna udda. Dessutom omfattas de prekära jobben sällan av samma typer av anställningsförmåner som många fast anställda har. Det kan handla om bonus, sjuk- eller föräldraledighetslön, semesterersättning, subventionerad lunch, friskvårdsbidrag och mycket annat som uteblir. ”Prekariatet är berövat på allt detta” skriver Guy Standing.

Den kända egyptiska ekonomen Samir Amin uppskattar att omkring 40 procent av arbetarklassen i den rika delen av världen numera har så otrygga villkor att de bör räknas till detta prekariat.

Och på senare år har forskningen visat att prekariatet är högst levande även i vårt land. Den som verkligen letar hittar en rad olika mätningar och analyser av prekariatets levnadsvillkor i Sverige. En av dem är avhandlingen ”Att upprätthålla livet – Om lågavlönade ensamstående mödrars försörjning i Sverige” i vilken ekonomhistorikern Soheyla Yazdanpanan intervjuar ett tjugotal kvinnor i yrken som vårdbiträde, städare, barnskötare och skolkökspersonal. Fram träder en gemensam berättelse om kampen för att få pengarna att räcka till, om trötthet och om hur den till slut leder till brist på livsglädje.

Många debattörer hävdar att det alltid är bättre att ha ett jobb, vilket som helst, än att vara arbetslös. Bättre för ekonomin, hälsan och den sammantagna livssituationen – men i beskrivningen av dessa kvinnors livssituation är det en annan bild som träder fram, en bild av att kämpa och kämpa men ändå inte lyckas komma vidare, en bild av kvinnor som till sist faller ihop av utmattning.

Men frågan är samtidigt hur representativa dessa berättelser är, det kan väl inte vara så illa för alla? Jag bestämmer mig för att söka upp en som dagligen rör sig bland arbetarna i servicesektorn, en som har en initierad överblick. Gesa Markusson har jobbat som städare sedan 1970, i 40 år. Sedan 1993 är hon också facklig ombudsman för Fastighetsanställdas förbunds avdelning 1 i Solna.

Att hitta från tunnelabanestationen till kontoret på Skytteholmsvägen visar sig enkelt – Gesa Markusson är van att ge en precis vägbeskrivning till sina medlemmar. Jag är framme på bara några minuter.

Jag tar hissen upp och finner Gesa vid kopiatorn med en kollega. Tillsammans går vi genom en lång korridor där kontoren ligger på rad med fönster både mot gatan och mot korridoren. Vi slår oss ner vid ett stort skrivbord på Gesas arbetsrum
– Jag har bra koll på vårt gäng! utlovar hon genast.

”Vårt gäng” är städare. Fastighets organiserar i första hand anställda i privata städföretag. Det visar sig att Gesa Markusson inte tycker att exemplen på extrema arbetstider och -villkor för servicearbetare hör till undantagen.
– Jag har sett livspusslen. Låt mig ta ett exempel med en medlem, en ensam mamma med två små barn. Hon får inte börja senare än klockan sex. Just nu har hon en god väninna som studerar och som varje morgon går upp och hämtar barnen och tar dem till dagis. Det har hon gjort varje dag i ett och ett halvt år. Varför i helvete ska hon behöva, kan jag känna!

Det visar sig att även Mirela Bajgoras situation, med delad tur och kombinationstjänst, inte heller är ett undantag, snarare är den typen av tjänst ”hur vanlig som helst”. Gesa Markusson beskriver sina medlemmars arbetstider som ”idiotiska”.

Just nu förhandlar hon med städföretaget Belesia.
– De har många skolor och en del kontor som kunder, och kunderna vill att städningen ska vara utförd klockan tio, så man städar mellan sex och tio på morgnarna. Sedan har man ett antal daghem som vill ha städning efter klockan halv fem på eftermiddagen.

Det ser ungefär likadant ut för alla företag, berättar hon. De har en topp på morgonen och en framåt kvällen. Mitt på dagen är det ofta stiltje. Och det är förstås de anställda som drabbas. Hon tar en av de medlemmar hon företräder som exempel.
– Eslem jobbar 16-20 och vill ha fler timmar. Det enda företaget kan erbjuda är ett morgonpass. Han bor i Alby, tar morgontåget halv sex till centrum där han jobbar mellan sex och tio. Därefter tar han tåget tillbaka till Alby, är hemma några timmar, åker strax efter tre till nästa jobb, och kommer hem efter nio på kvällen. Han blir glad för de timmar han får, men alltså, vad är det för ett liv?

Rebecka Bohlin.