Oscar Trapp och Cecilia Bååth-Holmberg (Helsingborgs museer)

Arkivbilden Dagens bild visar ett par som dricker kaffe. Men också två personer som lyckats påverka det svenska vardagslivet än idag.

Där sitter de vid kaffebordet, Oscar Trapp och Cecilia Bååth-Holmberg. De är avlägset släkt, hennes kusins mor är hans fru. De har också gemensamma intressen. Bland annat har de stöttat varandra i kampen för att få staten att bekosta restaurationen av Kärnan i Helsingborg. De är båda skåningar, men framför allt är de svenska nationalister. Och de kommer lyckas påverka landets vardagsliv för lång framtid.

Oscar Trapp var garvarson från Helsingborg, som blev järnvägsdirektör och sedan även riksdagsman under sina sista sexton levnadsår. Han var en konservativ politiker, idag mest ihågkommen för att ha sett till att svenska flaggans färger blev standardiserade. Tidigare hade färgvalörerna skiftat mellan tillverkare, men Trapp drev frågan om att färgskalan på den äldsta bevarade fanan (från 1658) skulle lagfästas, vilket blev verklighet med flagglagen 1906.
Oscar Trapp var också drivande för att Helsingborg fick en arbetsförmedling 1902, och han hade redan 1899 sett till att stadens styrelse även hade en arbetarrepresentant, genom att stötta invalet av en träarbetare i stadsfullmäktige. Han har en plats uppkallad efter sig i Helsingborg: Konsul Trapps plats. Oscar Trapp var nämligen även Portugals vicekonsul i Sverige under 14 år.

Kvinnan bredvid honom är alltså Cecilia Bååth-Holmberg. Hon var från Hammarlöv utanför Trelleborg, men var vid den här tidpunkten boende vid Tärna folkhögskola i Västmanland, som hon drev tillsammans med sin man Teodor Holmberg. De var båda djupt engagerade i skandinavismen, och oroade sig för medborgarnas moraliska förfall.  I artikeln om henne i Svenskt biografiskt lexikon står:

De ideella tänkesätt hon och hennes man utvecklade i sitt folkbildningsarbete såg hon hotade av tendenser i den moderna kulturen. I protest mot dessa publicerade hon hösten 1908 en artikel i Sthlms dagblad betitlad Den kulturella dyfloden, som väckte debatt.

Paret grundade också Riksförbundet mot osedlighet i litteratur, press o bild 1909, och de gav även  ut veckobladet Sveriges väl.

Cecilia Bååth-Holmberg var en produktiv författare och debattör under flera decennier. När hon fyllde 50 år 1907 hade tidskriften Idun (som senare skulle bli Månadsjournalen) ett helt uppslag med hyllningsord. Bland annat citerades ur hennes skrift “Låt oss lefva för barnen”:

Detta — att åt städernas skaror af fattiga barn bereda tillfälle till glädje och vederkvickelse i naturen är säkert en af de bästa vägarne till social hälsa . . . Det är vackert i städerna med vårdade planteringar och färgglada blomsterrabatter. Men det estetiska krafvet får ej bli ensidigt allenarådande. Ännu vackrare vore synen af rödkindade klarögda barn, som under glada skratt och lekar tumla om på de stora, trädskuggade, ängsliknande gräsmattor, som ett framsynt och människovänligt samhälle anordnat åt dem.

Idun hävdar att hennes text mer eller mindre fick Sundsvall att anlägga en folkpark. Ragnar Amenius som skrev artikeln om Cecilia Bååth-Holmberg i Svenskt biografiskt lexikon är inte lika hyllande:

Hon var en ensidig och självupptagen känslomänniska med okritisk och svärmisk hänförelse för sina ideal — störande ofta hänvisar hon t ex till brodern A U Bååths dikter, Carl XV:s person och sitt mycket oklara begrepp fosterlandet — och med häftiga reaktioner mot allt nytt hon kände sig främmande för, och det hade negativt inflytande på både hennes praktiska gärning och hennes författarskap.

Idag är Cecilia Bååth-Holmberg antagligen mest känd för att ha skrivit den svenska texten till psalmen Härlig är jorden. Samt för att ha tagit initiativet till att Mors dag firades i Sverige första gången 1919. Då var hennes sällskap vid kaffebordet på bilden, Oscar Trapp, redan död sedan tre år, och Cecilia Bååth-Holmberg skulle själv gå bort året efter landets första mors-dagsfirande. Hon fick inga egna barn.